Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Johanna fick också sätta sig på sin säng, dirigerad av den läkaren som tvingat bort henne från Finnick. Läkaren gav henne en spruta med det medlet som skulle läka hennes ben. Hon varnade henne att det där gjorde fruktansvärt ont och att Johanna skulle säga till för att få bli nersövd om hon inte klarade mer. Som om det skulle hända, ville Johanna säga. Fast det gjorde hon som tur var inte. För hon skulle bli motbevisad, för det gjorde ytterst ont. Men Johanna tänkte inte använda det där medlet. Morfin var beroendeframkallande. Det hade hon sett på de där två segrarna från distrikt 6 som varit handledare år efter år.

Istället för att röra maten stirrar hon bara på den. Det är visserligen huvudstadsmat, men hon hade tappat matlusten. De undersöker hennes rygg och hon tackar gladeligen ja till morfinet, inte just för smärtans skull. Mer för att det var så skönt att ha, tankarna blev sega och behagliga och minnen hon inte ville minnas kom inte ens upp. Då läkarna lämnar henne la hon undan den orörda maten på bordet vid henne och höjde dosen av morfinet som droppade in i henne innan hon la sig på mage och hoppades på att sömnen skulle ta henne och att inte läkarna skulle märka vad hon gjort.

När den jobbigaste biten var avklarad fick hon mat. Hon reflekterade inte mycket över vad det var, utan hon var för hungrig för att bry sig. Men gott var det i alla fall och det var allt som räknades just nu. Johanna ser sen på Thalia, och ser att hon höjt sin dos morfin. Johanna skakade på huvudet, men gjorde ingenting åt det. Ville hon ha det så, fick hon väl ha det så nu då. Fortsätter det så skulle hon sätta stopp för det, det lovade Johanna sig själv.

Snart infinner dig äntligen sömnen, eller är det morfinet som gör det? Hon visste inte och inte brydde hon sig heller hon ville bara komma bort, bort från allt för att kunna glömma. Helst kunde hon stanna i denna värld av mörker och inte en enda tanke eller minne som störde.

Johanna somnade efter ett bra tag av att stirra i taket då de släckt lamporna. De hade ignorerat hennes frågor om hur det var ute i verkligheten hela kvällen, vilket hade gjort henne rätt irriterad. Förhoppningsvis var det det som hade gjort så hon inte kunnat sova, istället för det faktum att hon inte vågat låta sig själv sova. Tills sömnen tvingat henne att sluta ögonen, då.

Thalia vaknade sent nästa morgon, eller hon vaknade över att de upptäckt vad hon gjort och stod nu och sänkte dosen av morfinet. Thalia suckade då livet obarmhärtigt kom mot henne, kunde hon bara inte fått fortsätta att sova?

Johanna drömde knappt något alls. Visserligen hade hon några mardrömmar, men de var inte värst hemska. Inte i jämförelse med de normala drömmarna. När hon vaknade så fanns det mat på nattduksbordet. Hon började äta, mest för att hon annars antagligen skulle blivit tvingad till det, och tyckte faktiskt att det var gott.
Det tog ett tag för Johanna att få nya kläder och faktiskt klä på sig.

Nu var läkarna mer eller minder obarmhärtiga mot henne tyckte Thalia, då de tvingade henne att sitta upp i sängen och gav henne sedan en bricka med mat som de tyckte att hon skulle äta. Thalia var inte alls hågade eller hungrig till att äta, hon ser längtansfullt på påsen med morfin som var kopplat till en slang i hennes arm, kunde hon inte bara få höjd dos och kunna försvinna?

När Johanna fick höra att Thalia var vaken så bestämde hon sig för att se till så att Thalia åt och inte gjorde något dumt. Så hon gick bort till Thalias sjukhussäng, inte för att det var så långt ifrån hennes egen, men Finnicks säng som hade ett stort skynke runt omkring den dolde de flesta andra sängarna för henne.
"God morgon", sade hon så positivt hon kunde förmå sig att försöka låta.

"Morgon" sa Thalia och såg upp på Johanna som kom, hon ville inte säga god eftersom morgonen inte alls var god. "Sovit gott?" frågar hon och ställer ifrån sig den orörda matbrickan på bordet vid henne och ser på påsen med morfin och sen på Johanna och inser att det inte är någon ide då Johanna knappast skulle tillåta att hon höjde dosen igen.