Skriva av sig-tråden

yerAwizardThea: Haha, ja det kan man fråga sig x) Inte ett dugg off topic, nej nej..

vi hade på radion under slöjdlektionen, blev lite halvt panikslagen när de sa på nyheterna att det varit någon slags gasläcka på skolan där min pappa jobbar och att hela skolan hade fått utrymmas. ringde honom för att kolla om han var okej och som tur var så svarade han direkt och han mådde bra. MEN 24 personer, både elev och personal hade fått åka in till sjukhuset då de andats in gasen, och av dem skulle 15 stanna kvar över natten. och nu stod de på nyheterna att två sextonåringar var misstänkta för att ha orsakat det hela. så idiotiskt att göra något sådant alltså whää

Jag får inte gå på konserterna. Ingen av dem.
Och det kanske låter fånigt att bli upprörd på grund av det, men jag mår så himla bra av konserter. Musiken, artisterna, fansen, allt. Jag älskar det.

Gud vad hemskt! Jag hoppas verkligen inte att det var elever som var skyldiga till det, men om det nu är så så är det fullkomlig idioti! Vilken tur att din pappa klarade sig bra, och jag hoppas att de 15 som vårdas också tillfrisknar helt och hållet!

Ja, hoppas! Tror inte att det var så jätteallvarligt, är inte säker dock, men eftersom det inte visste exakt vad det var som de hade andats in så var de väl extra försiktiga antar jag. Men hoppas verkligen att det inte var så farligt och att de mår bättre snart!

Det vill du inte. Inners inne vet du att du inte vill. Livet är en gåva som man inte kan ta förgivet. Ta hand om den gåvan. Det klarar du. Det blir bättre.

Håller på att forska (statistik, fakta, terapi, medicin, babla) och börja formulera mitt föredrag om självskada som jag blivit ombedd att hålla i sommar på Vässarö inför sjukt jävla många människor för att öka förståelse, uppmärksamma och få folk att börja prata om detta "mörka" och nedtystade ämne som är som är så tabubelagt.
Och det vill jag, det känns som att jag är redo att göra det. Jag är redo att dela med mig och göra gott med något som plågat mig till en dödligt farlig punkt. Jag är redo att hjälpa folk se, uppmärksamma, ta tag i och hjälpa människor i sin närhet med dessa problem.
Men att gå tillbaka i minnet till tidpunkter jag inte borde men VILL glömma är fruktansvärt jobbigt. Tidpunkter och händelser jag tycker jag jobbat klart med och därför gömt i de dammigaste mörkaste hörnen av mitt minne. Jag har brutit ihop flera gånger idag då jag läst gamla saker jag skrivit, kollat på gamla bilder och framförallt lyssnat på de sångerna som tillhör då. Mitt liv har soundtracks, många soundtracks och vissa är fastknutna och efterlämnade till vissa tider och de lyssnar jag inte på längre för att det är så jävla jobbigt att minnas. Men jag får inte glömma, jag får inte tillåta mig att glömma för jag vet att genom att komma ihåg och genom att dela med mig kan jag hjälpa och framförallt skapa förståelse för de som inte förstår. Och förståelse och att inte bli dömd är det viktigaste för någon som sitter där.
Jag vet att detta kommer att bli en jobbig natt och jag hatar att jag måste spendera den ensam.

FML.

Mår/mådde skitdåligt igårkväll och gick o la mig vid sju-tiden. Vaknade av mig själv nyss, har fortfarande ont i varenda muskel i hela kroppen o att röra sig öht gör ont. Samt huvudvärk på det. Tror jag håller på att bli sjuk.

Vaknade och ser att jag har fyra missade samtal från min nya chef som ringt vid åtta på kvällen. Ahapp.
Smsade o förklarade nu men misstänker att hon är sur för "timmisar ska ju vara tillgängliga heeeela tiiiideeeeen".

Fuck you.