prs yehet & kkaebsong

"Korrekt, jag älskar dig alldeles för mycket." erkänner Joshua med en nick, att se Zihao belåten gör honom alldeles varm. Dock känner sextonåringen hur utmattad kroppen är när de börjar gå, och de ska ända upp till norra tornet. Usch och fy. "Du vet, så här är det varje dag för oss i Gryffindor, gå upp för tusentals med trappor dag ut och dag in. Orättvist."

Att Joshua konstaterat det Zihao precis sagt, fick de vita kinderna att bli lätt rosiga. Men den underbara känslan var kortvarig, då de inte långt efter det var tvingade att släpa sig upp för trapporna som ledde upp mot det norra tornet.
”Jovisst, men ni har det i alla fall lätt när ni ska ner på morgonen. Vi i Slytherin måste släpa oss upp för typ minst tio trappor det första vi gör efter att vi vaknat”, sade han och drog slött benen efter sig uppför de många trappstegen.

Med en liten fnysning rynkar Joshua på näsan, jo att gå upp för massvis med trappor varje morgon låter inte riktigt så frestande.
"Mm, men ni är nyvakna och förhoppningsvis pigga, vi har gått en hel dag och är trötta som satan när vi ska upp. Som nu!" argumenterar sextonåringen, som egentligen inte bryr sig om samtalsämnet. "Hur var det du kom in i Gryffindors sällskapsrum förresten?"

”Det vill du inte veta”, försäkrade Zihao och kände hur den bleka rodnaden spred sig över ansiktet. Nej, Joshua skulle defintivt inte uppskattat det sjuttonåringen sagt för att komma in i sällskapsrummet. Hade han hamnat i samma situation igen hade han dock gjort precis samma sak. ”Men det var ju flera månader sedan ju! Jag har faktiskt förbättrat mig, säger vi”, fortsatte han och tog sig upp för de sista trappstegen med en kraftansträngning.

Joshua höjer på ögonbrynen med ett roat leende över ansiktet.
"Som sagt, du är en lika dålig lögnare som mig själv." påpekar han och skakar på huvudet när de kommer fram till damen på tavlan.
"Lösenord?" frågar hon, det verkar som att hon inte riktigt är lika exalterad i att sjunga längre. Typiskt.
"Quid Agis," svarar Joshua utan att behöva tänka efter, lösenord är han alltid duktig på att komma ihåg. Tavlan åker åt sidan och låter de två ungdomarna stiga in. "Men jag vill nog antagligen inte veta hur du gjorde, förmodar jag."

Zihao ruskade på huvudet och slängde sin fria arm om Joshuas midja samtidigt som de passerade in genom porträtthålet. Ännu en gång blev han fascinerad över hur otroligt mysigt sällskapsrummet var, med dess aningen röriga inredning och varma färger. Betydligt trevligare än sjukhusflygeln och madam Pomfreys nålar.
”Nej, låt oss säga att jag inte är speciellt stolt över hur jag bar mig åt, okej?” Sade han och fäste ögonen i golvet. Att vara den enda slytherineleven i ett rum fyllt till bredden med gryffindorelever var skrämmande.

"Förhoppningsvis kommer du inte göra det igen," påpekar Joshua medan blicken glider över den varma atmosfären. Helt ärligt har han saknat sällskapsrummet något otroligt mycket, med alla fina minnen. Dock märker han hur Zihaos arm spänns lite, jo att vara i ett rum med elever från ett annat elevhem kan vara lite jobbigt. Som när Joshua varit inne i Slytherin sällskapsrum, och då var det inte ens många där. "Vi tar och går upp, jag behöver verkligen en varmdusch." mumlar sextonåringen huttrandes och kramar om den andres hand medan han rör sig mot trapporna.

Handen klamrade sig krampaktigt fast i Joshuas när de rörde sig mot trapporna. En varmdusch var ingenting Zihao kunde tacka nej till, men just där och då var han på tok för okomfortabel för att kunna fokusera på någonting annat än alla dömande blickar som han hade på sig.
”Mhm, jag tror jag hakar på faktiskt”, mumlade han och fäste återigen ögonen ner i golvet. Det kändes inte direkt bättre, men han slapp i alla fall tänka lika mycket på sin omgivning. Av alla ställen på jorden hörde han nog minst hemma i Gryffindors sällskapsrum.

Det fins en stor chans att någon av eleverna i sällskapsrummet skulle vilja berätta för McGonagall att Joshua smugglar med en Zihao till sovsalen. Förhoppningsvis tänker de att det inte är någon av deras bekymmer, och borde hålla sig borta.
"Förlåt, jag borde ha förstått att det skulle vara så många där inne.. jag glömde helt bort det." ursäktar sextonåringen som granskar den upprörda eleven bredvid sig när de tillslut kommer fram. Jo, att det varit så pass många elever i sällskapsrummet hade inte direkt hjälpt ett dugg.

”Det är okej”, försäkrade Zihao trots att håren i nacken rest sig. I själva verket kände han sig inte det minsta okej. Handen som höll i koppen darrade något alldeles förskräckligt, så pass att innehållet nästan skvalpade över. Han lirkade loss armen om Joshua och lade ytterligare en hand mot den varma keramiken för stt hålla den stadigare. Varför han blev så påverkad av de dömande blickarna hade han inte den blekaste aning om. Det var mest faktumet att han kunde känna av deras illvilja som fick insidorna att börja vända och vrida på sig.