(Prs) Mellan mig och Jessica Tonks skräcknätter på skolan

Läkaren flinade. "Medel mot minne, du kommer inte minnas dina vänner, alls". Han stoppade ner sprutan i flaskan.
Alice kurrade ihop sig till en liten boll och la armarna om sig.

" Jag vill inte glömma dom sa Arvid och ville göra allt för att komma loss
Adam såg på Alice och höll armarna om henne

"Du har inget val om du ska hjälpa oss" skrockade läkaren och samlade upp lite medel i sprutan. Han höjde den mot Arvid. "Vänner behövs inte".
Alice försökte sluta snyfta och blundade, det gjorde ont, som om såret var alldeles färskt igen.

" Jag vill inte hjälpa er sa Arvid sprutan åkte in i armen och inehållet åkte snabbt in i Arvid
" Jag vill inte sa Arvid
Adam höll om Alice och försökte trösta

"Du har inget val" sa läkaren. "Du kommer långsamt börja glömma de nu...." fortsatte han skrattande.
Alice lyckades tillslut lugna ner sig något och begravde sitt våta ansikte mot Adam.

Arvid försökte se sina vänner framför sig men de börjar sakta försvinna
" Nej jag vill inte glömma sa Arvid men han hade nu glömt bort allt som höll honom kärt

Läkaren flinade större. "Du har fortfarande inget val, när du väl glömt de kommer du bli som oss, och hjälpa oss att döda dem, vi har redan börjat med en av de".
Alice andades lugnare men blundade fortfarande. "Tack..." mumlade hon mot Adam..

Arvid kämpade emot men han hade snart inget val hans ögon blev mörkare han såg upp på sin pappa
" Jag ska vara en snäll pojke sa Arvid
adam log mot Alice

"Bra" sa Hannahs och läkarens röster samtidigt. Läkaren väntade en stund till innan han skar loss Arvid från banden. "Vänta lydigt här så kommer vi snart med en patient".
"Kan vi inte försöka ta oss härifrån? De skrämmer mig nu..." sa Alice. Arvid hade haft rätt...

arvid väntade mycket lydigt han skrattade lite
" Va en snäll pojke snäll pojke sa Arvid med ett skratt
" Att på tal om Arvid var är han någonstans och jag vill ochså härifrån sa Adam