Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Johanna såg på Thalia att hon inte ville lyssna på det, och då tänkte hon inte utsätta henne för det.
"Vi tar det senare", sade Johanna och nickade i riktning emot Thalia. Finnick verkade förstå och nämnde inte det mer.
"Var är Snow nu då? För ni hittade väl honom?", frågade Finnick istället. Johanna nickade. Nog hittade de honom allt.
"Jadå, han sitter inlåst i ett rum i residenset och väntar på att bli dömd", svarade Johanna.

"Jag hoppas han dör, en plågsam död." sa Thalia kallt och utan känsla, som om inget betydde något längre. Det var dock de första ord hon yttrat sen de kom hit, men de var sanna, de var det han förtjänade inte att leva.

"Det ska vi se till. Oroa dig inte", sade Johanna och log emot Thalia. Det var väl delvis ett bra tecken att hon fortfarande kunde prata, men om hon skulle prata sådär känslokallt så kunde hon nog lika gärna vara tyst. För det var inte Thalia, inte den Johanna hade känt.

Thalia nickar, hon hade inte lust att säga mer. Men honkände vad glad hon var över att hon hade Johanna och Finnick här. Nu var de, de enda hon hade kvar, ja om man inte räknade med Cato då. Men han var i distrikt 13 och slog säkert allt sönder och samman för att Clove var död.

Johanna log emot Thalia, hon skulle bli okej igen. Klarade sig Johanna igenom det, så skulle Thalia också göra det. Hon var ju minst lika stark, eller om inte starkare, mentalt som hon själv. Det skulle bara ta ett tag att komma över det. Att lägga sorgen åt för att kunna leva sitt liv så normalt som möjligt.

Thalia försöker besvara Johannas leende, men mungiporna helt enkelt inte orkar.
Sedan ser hon på dem båda och reser sig upp, Finnick var tvungen att få veta vad som hade hänt men Thalia ville inte höra det. "Ni borde prata." säger hon bara lågt och lämnar dem.

Johanna ser efter Thalia då hon går iväg ifrån dem. Men eftersom Thalia gjort sitt val så kunde hon inte tvinga henne att stanna. Så Johanna började, ganska detaljerat, berätta om vad som hänt och vilka som dött. Såklart var hon ledsen över att de alla var döda, men det kändes bara bättre då hon pratar om det med någon hon litade på, men hon kände dem alla inte sådär jättebra heller. Hon hade aldrig riktigt lärt känna dem, av någon anledning.

Thalia vandrar fram och åter i det tomma utrymme som finns i sjukhussalen. Ingen går fram till henne eller pratar med henne, vilket Thalia bara anser är bra. Förmodligen har de satt någon diagnos på henne att hon var knäpp eller något, 13 bor var som de var och förstår sig knappt på känslor eller något sådant. Egentligen avskyr hon hela bunten, hon ville här ifrån men vart? Inte till 11an eller 14, nej aldrig mer dit. Inte till huvudstaden heller hon avskydde att vara här, skulle hon ens få välja? Eller skulle Coin nu bestämma över dem?

När Johanna hade förklarat klart nickade Finnick förstående.
"Jag kan nästan höra Cato slå sönder några väggar i 13 när han får reda på det", sade han och fick Johanna att faktiskt börja skratta. Hon borde kanske inte ha gjort det, men hon kunde inte hjälpa det. Folk kunde få kalla henne hjärtlös, hon tänkte inte bry sig. På ett sätt kanske hon var det också. I nästa sekund kom en läkare fram till dem.
"Mr Odair ska vila nu. Så jag måste be Ms Mason att gå härifrån nu", sade den kvinnliga läkaren. Johanna mumlade ett hej då till honom innan hon flyttade sig därifrån.

Thalia blev stoppad av en nervös liten läkare. Troligen ny i jobbet, men med längden kunde man tro att hon var yngre än Prim men säkerligen äldre än Thalia själv. "Miss......miss Greenlaw, ni bör gå tillbaka till er säng, mat serveras strax." sa hon så nervöst att Thalia inte hade hjärta att vägra henne detta. Hon tyckte inte själv att hon behövde stanna här, bara för att hon var som hon nu var betydde det inte att hon inte kunde ta hand om sig själv. Men hon går och sätter sig på sängen.