whirlwinds
Elev
|
uhhh, har så mycket i huvudet just nu att jag inte vet var jag ska ta vägen. helt borta och okoncentrerad på verkligheten och kan aldrig någonsin sova om nätterna längre på grund av alla hundratusenmiljarder tankar som snurrar omkring där inne. det här kommer bli så sjukt långt och jag önskar så innerligt att det fanns någon som orkade läsa det, haha. oh well.
Spoiler:
Tryck här för att visa!skolan - jag har, precis som varenda år sedan typ sjunde klass, ännu en gång nått den där oändliga nivån av skoltrötthet, men till skillnad från tidigare vet jag inte ens om det är möjligt att göra någonting åt längre. jag är bara så enormt trött på allt, ligger efter med ALLT och är nog för tillfället underkänd i varenda kurs jag läser, till och med foto- och mediaämnena som liksom var anledningen att jag började. men linjen intresserar mig inte över huvud taget längre, och jag kan liksom inte förmå mig att göra någonting där längre. har spenderat snart tre veckor hemma i sängen framför supernatural istället för att vara i skolan, tror jag varit där sammanlagt tre dagar under dessa veckor. och bara tanken på hur mycket jag kommer ha att göra och plugga ikapp nu i slutet för att ta mig ur det här skolåret får mig mest att vilja lägga mig ner och gråta i fosterställning, typ. hela min skolsituation är rätt fucked up för tillfället och jag har ingen aning om vad eller hur jag ska göra, eller hur jag ska orka. KAN jag ens komma ikapp och ta mig vidare till nästa år? ska jag ta en paus och börja om tvåan till hösten? hoppa av helt? VAD SKA JAG GÖRA MED MITT LIV ENS VAD HAR JAG FÖR FRAMTID HUR SKA JAG ORKA AAAHHHH JAG PALLAR INTE JAG VET INGENTING.
vänner - pga min numera höga frånvaro från skolan och livet i allmänhet tycks mina vänner bara försvinna, framförallt mina vänner i skolan. jag märker hur mitt så kallade kompisgäng i skolan tar avstånd från mig mer och mer; de är så kyliga mot mig när jag väl kommer dit, håller sig till varandra och stöter bort mig och bryr sig aldrig om att vänta på mig eller inkludera mig i sina planer längre. oj jaha, skulle ni gå ner till stan och äta på lunchen? tack för att ni frågade om jag ville följa med och inte alls slängde på er jackorna och lämnade mig bakom er i korridoren när ni gick. så ni planerar att börja plugga i usa efter gymnasiet, tillsammans alla fyra? trevligt för er, att ni planerar er framtid tillsammans utan att säga ett ord till mig. tack för att ni aldrig vill ha med mig i grupparbeten längre, ni som vet att ni är de enda i klassen som jag med min sociala jävla äckelångest klarar av att arbeta med, och lämnar mig ensam och panikslagen utanför alla andras grupper. och tack för att ni bara stirrade på mig utan ett ord, den där där onsdagen för tre veckor sedan då jag gått igenom den jobbigaste natten på länge och grät mig igenom hela skoldagen. tack så jävla mycket.
känslor - hur är det ens möjligt att känna så förbannat mycket och ha så JÄVLA svårt att släppa något sånt här? det var ingenting seriöst, bara några få månader av hållahänderpåtunnelbananochkyssaspåcaféer och söta småsaker, och nu pallade han inte med det och jag blev bara dum i huvudet av att känna saker för någon igen, och vi har sagt att vi bara är vänner från och med nu för att vi liksom funkar bäst så. fine, allt är löst och allt är bra, no hard feelings, inga jobbiga avslut eller aldrigmerpratamedvarandra, vi har fortfarande kontakt och vi är fortfarande vänner liksom. den första veckan efter det där samtalet med honom kändes allt superbra, jag släppte alltihop på en gång och insåg direkt att "saker är bäst såhär", kanske mest för att jag var rädd för att må dåligt igen och inte vågade riskera att fucka upp och förstöra hela den här bara-vara-vänner-grejen genom att fortsätta visa känslor. MEN TRO FAN ATT JAG INTE HAR SLÄPPT DET.
framförallt den senaste veckan har varit helt stört jobbig. råkar se en video där man hör honom prata, och tänker direkt på den där gången i början av december då jag stod i kön inne på pressbyrån på stockholms central, och fnissande och skakande med ett paket tuggummi i handen drog med fingret över mobilskärmen för att svara i telefonen och höra hans röst för första gången. slutar aldrig tänka på spärrarna i gamla stans tunnelbanestation eller det där caféet vi satt på i tre timmar, hur arg jag än blir på mig själv för det kan jag inte sluta minnas de där helvetes jävla bruna ögonen och blickarna de gav mig. den där halvtimmen på den vingliga träbänken på cityterminalen klockan 22.09 när han följde mig till bussen, halvtimmen av den där jävla beröringen som gör mig nervöspirrig och svag i hela kroppen och kyssarna som jag numera glömt bort hur de känns. jag kan inte längre minnas känslan av de där läpparna mot mina eller hans tunga i min mun eller den där jävla läppiercingen jag snuddade vid hela tiden. och jag kommer aldrig få känna det igen heller, för det var sista gången vi träffades och nu är vi bara vänner. och bara vänner sitter inte öppet på en bänk och hånglar för att säga hejdå innan den ena ska åka hem. liksom.
jag kan verkligen inte sluta tänka och minnas och fucking sakna ihjäl mig efter precis allting, minsta lilla småsak som hann hända under de där få gångerna vi sågs, och det är SÅ JÄVLA FEL att jag bara vill dunka huvudet i väggen tills jag tappar minnet och glömmer allt. det jobbigaste av allt är väl att jag inte heller har någon att prata med om det, så jag tvingas hålla precis allt inom mig. that's probably why jag skriver det här, för att jag inte klarar att hålla tyst längre. jag får inte yttra mig om det, får inte visa känslor och FÅR inte låta honom veta att jag fortfarande känner såhär för honom, samtidigt pallar jag inte att sitta här och behöva ta mig igenom allt helt jävla ensam. har inte sagt ett ord om något utav detta till någon, har hållit tyst om allt för att inte riskera att förstöra något. och jag önskar att jag bara hade någon att prata med det om, för att hålla tyst gör mig galen.
det är egentligen så mycket mer, men jag orkar inte fortsätta skriva just nu.
9 apr, 2014 00:37
|
Ithrenniel
Elev
|
Jag rör på mig för lite. Jag vet det. Nu när vi inte har gympa längre rör jag mig aldrig. Förutom när jag går en kvart till och från bussen till skolan.
Jag äter inte bra heller. I vissa perioder överäter jag, andra svälter jag. Och jag äter mycket dålig mat. Chips alldeles för ofta. Dåliga saker. Inte bra.
Jag måste ta tag i det. Sluta med chips. Börja röra mer på mig. Men jag har ingen motivation till det!
 
9 apr, 2014 00:44
|
Myling
Elev
|
Skrivet av whirlwinds: uhhh, har så mycket i huvudet just nu att jag inte vet var jag ska ta vägen. helt borta och okoncentrerad på verkligheten och kan aldrig någonsin sova om nätterna längre på grund av alla hundratusenmiljarder tankar som snurrar omkring där inne. det här kommer bli så sjukt långt och jag önskar så innerligt att det fanns någon som orkade läsa det, haha. oh well.
Spoiler:
Tryck här för att visa!skolan - jag har, precis som varenda år sedan typ sjunde klass, ännu en gång nått den där oändliga nivån av skoltrötthet, men till skillnad från tidigare vet jag inte ens om det är möjligt att göra någonting åt längre. jag är bara så enormt trött på allt, ligger efter med ALLT och är nog för tillfället underkänd i varenda kurs jag läser, till och med foto- och mediaämnena som liksom var anledningen att jag började. men linjen intresserar mig inte över huvud taget längre, och jag kan liksom inte förmå mig att göra någonting där längre. har spenderat snart tre veckor hemma i sängen framför supernatural istället för att vara i skolan, tror jag varit där sammanlagt tre dagar under dessa veckor. och bara tanken på hur mycket jag kommer ha att göra och plugga ikapp nu i slutet för att ta mig ur det här skolåret får mig mest att vilja lägga mig ner och gråta i fosterställning, typ. hela min skolsituation är rätt fucked up för tillfället och jag har ingen aning om vad eller hur jag ska göra, eller hur jag ska orka. KAN jag ens komma ikapp och ta mig vidare till nästa år? ska jag ta en paus och börja om tvåan till hösten? hoppa av helt? VAD SKA JAG GÖRA MED MITT LIV ENS VAD HAR JAG FÖR FRAMTID HUR SKA JAG ORKA AAAHHHH JAG PALLAR INTE JAG VET INGENTING.
vänner - pga min numera höga frånvaro från skolan och livet i allmänhet tycks mina vänner bara försvinna, framförallt mina vänner i skolan. jag märker hur mitt så kallade kompisgäng i skolan tar avstånd från mig mer och mer; de är så kyliga mot mig när jag väl kommer dit, håller sig till varandra och stöter bort mig och bryr sig aldrig om att vänta på mig eller inkludera mig i sina planer längre. oj jaha, skulle ni gå ner till stan och äta på lunchen? tack för att ni frågade om jag ville följa med och inte alls slängde på er jackorna och lämnade mig bakom er i korridoren när ni gick. så ni planerar att börja plugga i usa efter gymnasiet, tillsammans alla fyra? trevligt för er, att ni planerar er framtid tillsammans utan att säga ett ord till mig. tack för att ni aldrig vill ha med mig i grupparbeten längre, ni som vet att ni är de enda i klassen som jag med min sociala jävla äckelångest klarar av att arbeta med, och lämnar mig ensam och panikslagen utanför alla andras grupper. och tack för att ni bara stirrade på mig utan ett ord, den där där onsdagen för tre veckor sedan då jag gått igenom den jobbigaste natten på länge och grät mig igenom hela skoldagen. tack så jävla mycket.
känslor - hur är det ens möjligt att känna så förbannat mycket och ha så JÄVLA svårt att släppa något sånt här? det var ingenting seriöst, bara några få månader av hållahänderpåtunnelbananochkyssaspåcaféer och söta småsaker, och nu pallade han inte med det och jag blev bara dum i huvudet av att känna saker för någon igen, och vi har sagt att vi bara är vänner från och med nu för att vi liksom funkar bäst så. fine, allt är löst och allt är bra, no hard feelings, inga jobbiga avslut eller aldrigmerpratamedvarandra, vi har fortfarande kontakt och vi är fortfarande vänner liksom. den första veckan efter det där samtalet med honom kändes allt superbra, jag släppte alltihop på en gång och insåg direkt att "saker är bäst såhär", kanske mest för att jag var rädd för att må dåligt igen och inte vågade riskera att fucka upp och förstöra hela den här bara-vara-vänner-grejen genom att fortsätta visa känslor. MEN TRO FAN ATT JAG INTE HAR SLÄPPT DET.
framförallt den senaste veckan har varit helt stört jobbig. råkar se en video där man hör honom prata, och tänker direkt på den där gången i början av december då jag stod i kön inne på pressbyrån på stockholms central, och fnissande och skakande med ett paket tuggummi i handen drog med fingret över mobilskärmen för att svara i telefonen och höra hans röst för första gången. slutar aldrig tänka på spärrarna i gamla stans tunnelbanestation eller det där caféet vi satt på i tre timmar, hur arg jag än blir på mig själv för det kan jag inte sluta minnas de där helvetes jävla bruna ögonen och blickarna de gav mig. den där halvtimmen på den vingliga träbänken på cityterminalen klockan 22.09 när han följde mig till bussen, halvtimmen av den där jävla beröringen som gör mig nervöspirrig och svag i hela kroppen och kyssarna som jag numera glömt bort hur de känns. jag kan inte längre minnas känslan av de där läpparna mot mina eller hans tunga i min mun eller den där jävla läppiercingen jag snuddade vid hela tiden. och jag kommer aldrig få känna det igen heller, för det var sista gången vi träffades och nu är vi bara vänner. och bara vänner sitter inte öppet på en bänk och hånglar för att säga hejdå innan den ena ska åka hem. liksom.
jag kan verkligen inte sluta tänka och minnas och fucking sakna ihjäl mig efter precis allting, minsta lilla småsak som hann hända under de där få gångerna vi sågs, och det är SÅ JÄVLA FEL att jag bara vill dunka huvudet i väggen tills jag tappar minnet och glömmer allt. det jobbigaste av allt är väl att jag inte heller har någon att prata med om det, så jag tvingas hålla precis allt inom mig. that's probably why jag skriver det här, för att jag inte klarar att hålla tyst längre. jag får inte yttra mig om det, får inte visa känslor och FÅR inte låta honom veta att jag fortfarande känner såhär för honom, samtidigt pallar jag inte att sitta här och behöva ta mig igenom allt helt jävla ensam. har inte sagt ett ord om något utav detta till någon, har hållit tyst om allt för att inte riskera att förstöra något. och jag önskar att jag bara hade någon att prata med det om, för att hålla tyst gör mig galen.
det är egentligen så mycket mer, men jag orkar inte fortsätta skriva just nu.
Hej!
Att inte sova suger, att inta sova pga stress suger ännu mer för det blir en stress i sig att inte sova och man blir faktiskt sjuk i huvudet efter att tag om man inte sover. På riktigt.
Du kan inte gå till vårdcentralen (/liknande) och be dem skriva ut något att sova på?? Får du din sömn blir det med största möjliga sannolikhet lättare att handskas med allt annat?
Det låter fett löjligt och är vad alla alltid säger men det är faktiskt sant; Det blir bättre med tiden. Det blir det.
Att skiljas som vänner är det bästa men samtidigt väldigt jobbigt då det alltid finns en liten "tänk om" grej kvar. Blir det krossat helt är det lättare att gå vidare, sorgligt nog.
Men det blir alltid lättare med tiden.
Sen kan man ju alltid göra den där fantastiska bilden man har i huvudet mindre fantastisk genom att tänka på allt som är mindre bra med den människan, det kan vara en bra grej i allmänhet.
Hoppas det blir lättare med allt snart.
9 apr, 2014 12:12
|
AlvaRawenclaw
Elev
|
Skrivet av Ginny00: Skrivet av AlvaRawenclaw: Skrivet av Ginny00:
vill du skriva av dig? ♥
well... Det finns inte så mycket att säga egentligen.. mina föräldrar hatar mig, den enda personen som förstår mig (irl) bor just nu i ett annat land, är bara allmänt trött på livet och så. 
Kram.. ♥
Kram på dig också finaste finaste johanna! ♥ Tack för att du alltid verkligen är där för mig och kommenterar och läser min blogg och följer mig på instagram och allt. Du är verkligen bäst.
speech!
10 apr, 2014 17:55
|
Ginny_Power
Elev
|
Kan man snälla få en kram? Mår väldigt dåligt just nu.
 
10 apr, 2014 22:41
|
Kintsugi
Prefekt
|
FAN.
Det är så jävla trist att inte fartyget får göra det som hon gör som allra bäst. SEGLA.
☽ Kintsugi of House Zabini, the First of Her Name ☾
10 apr, 2014 22:45
|
|
Borttagen
|
Skrivet av Ginny_Power: Kan man snälla få en kram? Mår väldigt dåligt just nu.
Kram!! ♥
10 apr, 2014 23:44
|
Ithrenniel
Elev
|
Skrivet av Ginny_Power: Kan man snälla få en kram? Mår väldigt dåligt just nu.
KRAM! ♥
10 apr, 2014 23:45
|
Qlql
Elev
|
Skrivet av Ginny_Power: Kan man snälla få en kram? Mår väldigt dåligt just nu.
Stor kram!
 
11 apr, 2014 00:12
|
Ginny_Power
Elev
|
11 apr, 2014 07:29
|
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen