(PM)Albus Potter

Hihihihahahihi

Haha inte meningen att ha så många E:n

Super kapitel! Meer

GAAAAHH.. Inte visste jag att ett nytt kapitel hade kommit!

Om det inte hade varit för min ytterst irreterande dator hade jag kommenterat igår och sagt "Jättebra, mer!" Tydligen hade min dator andra planer.. xD

Japp...

Ja, det blir ju en vändning!

Ja, om det hade varit ett "amerikanskt" filmslut hade dom vunnit och så hade alla applåderat i slutet och så vill vi ju inte ha det här i Sverige, vi är för coola och djupa för det

Thats it

ps: meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer!

jag bara måste lägga ut nästa kap nu.. xD Måt blev konstigt med citattecknen och punketrna när jag skrev på mobilen.. men ni får stå ut
36 - Lyckan
Åskådarna skrek. Antagligen var det slytherineleverna som vrålade. Albus förmådde sig inte att titta upp mot läktarna. Han styrde långsamt kvasten ner mot marken där gryffindorlaget redan stod. De såg konstigt nog glada ut. De såg faktiskt helt överlyckliga ut. Det var inte rätt. Varför såg de så glada ut? De hade ju förlorat, på grund av Albus! Allt var hans fel.
Kläderna klibbade fast vid huden och håret droppade fortfarande, men det hade slutat regna, och dimman hade blivit aningen tunnare. Några svaga solstrålar bröt igenom molnen. Såklart att det skulle bli bra väder så fort matchen var över. Det hade varit femtio gånger lättare att hitta kvicken nu när regnet slutat ösa ner och dimman hade lättat.
När Albus landade på marken jublade åskådarna.
Jaha, nu gör de narr av mig också, tänkte Albus. Han sneglade mot andra sidan planen, där Amery stod med resten av sitt lag. Hans ansiktsuttryck såg rentav sagt chockat ut, och han stirrade bort mot måltavlan. Vad var det för fel?
"Albus, kommer du eller?" ropade Ellie. Albus hajjade ingenting.
"Är det något som är fel?" frågade Ellie oroligt.Albus skakade på huvudet. Sedan slängde han en en blick mot måltavlan, bara för att se hur mycket de hade förlorat med.
Albus tappade andan. Han trodde inte sina ögon. Kunde detta vara sant? Nej, det kunde inte vara sant. Antingen hade någon skrivit in poängen fel, eller så såg Albus i syne. Resultattavlan visade nämligen Gryffindor - Slytherin, 190 - 170. Tänk om det var sant? Tänk om gryffindor faktiskt hade lyckats göra nitton mål? Det lät inte helt otroligt, med tanke på hur länge matchen hade hållt på. Men Albus vågade ändå inte tro det. Han började med långsamma, osäkra steg gå bort mot sitt lag, men han stannade upp då Lorcans röst började eka över planen.
"Lystring gott folk!" ropade han genom mikrofonen. Publiken och lagen blev knäpptysta. Albus tittade upp mot Lorcan. "Efter en makalöst ojämn match, som tack vare Stanford, blev otroligt jämn i slutet, tänker jag med stort nöje meddela er att vinnarna av denna otroligt jämna quiddichturneringen är...GRYFFINDORLAGET!"
Åskådarna bröt ut i ett öronbedövande jubel. De stod upp och applåderade medan de skrek och busvisslade. Albus höll på att svimma. Han tappade fullkomligt hakan. De hade vunnit. De hade vunnit!Gryffindorlaget hade vunnit Quidditchturneringen! Med lätt vingliga steg gick Albus bort och anslöt sig till sitt lag. De slängde sig över varandra i en lycklig hög på marken och Albus hamnade underst. Han fick svårt att andas. Det var dels för att han låg underst i högen av lyckliga människor, men också för att han var så chockad och överlycklig. Med ett brett leende kippade han efter andan.
"Åh, lyckligt slut!" ljöd Lorcans röst. "Om vinnarlaget vill vara så vänliga att komma hit bort så ska de få vad de förtjänar."
Laget reste sig upp och Albus blev befriad. Han andades in det friska, naturliga syret medan han gick tillsammans med laget som hade armarna om axlarna på varandra. Han kunde fortfarande knappt tro att de hade vunnit.
"Bra kämpat Albus", sa Jamey och gav Albus en dunk i ryggen.
"Du var superbra du med Jamey..bara två mål insläppta på flera timmar!" utbrast Albus. Jamey blev lätt generad. Han mumlade något som lät som ett "Äsch, det var inget" vartefter han lade de långa armarna runt axlarna på Albus och Lucy igen.
När de kom fram till platsen där Lorcan och Alicia stod var det Fred som fick äran att ta emot pokalen. Den var emormt stor och gjord av rent silver. Fred tog pokalen och tecknade åt laget att komma fram och ta tag i varsin del av den. När laget höjde upp pokalen i luften jublade åksådarna. Albus kunde se att Hagrid satt i publiken och snöt sig i en näsduk som var lika stor som en bordsduk. Han såg även Sco, Spencer, Texas och Elliot som skrek och busvisslade, och Rose och hennes kompisar som applåderade för fullt.
På vägen tillbaka till slottet blev laget hissade upp i luften. Fred kramade om pokalen hårt, som om den var en gammal vän han inte träffat på flera år. Men det bästa på hela dagen var nog på kvällen, då de hade fest i gryffindortornet. Louis och Lucy, som båda gick fjärde årskursen och var väldigt tajta vänner, hade varit nere i hogsmeade och köpt godis på godisbaronen. Tre stora skålar med snacks räckte gott och väl till hela kvällen. Alla var på topphumör. Det gick knappt att beskriva. Inte enda elev satt ensam den kvällen, och alla umgicks med varandra. Det spelade ingen roll om man gick i första eller sjunde årskursen. Allt var perfekt.
"Vem var det som gjorde alla målen då?" frågade Albus nyfiket en stund innan sovdags.
"Det var Ellie", svarade Elliot, som plötsligt hade dykt upp bakom ryggen på Ellie, Albus och Sco.
"Nej, det var Louis och William också...", sa Ellie generat. Albus fnissade till.
"Du gjorde i alla fall flest", sa Elliot. Sedan lämnade han dem, och Ellie, som hade blivit röd i ansiktet mumlade någonting om att hon skulle hämta mer snacks vartefter hon stapplade iväg efter Elliot. Albus sov bättre än någonsin den natten, och han kunde inte släppa tanken förrens han somnade: De hade vunnit quidditchfinalen.

jätte bra!!!
meer ♥