The cold in our bodies [PRS]

Hon gick vid hans sida. Höll hans hand medan hon nickade.
"Trots alla år som har gått har jag inte glömt vart jag än gång hade ett hem. Där vi var lyckliga tillsammans." Hon log medan hon såg sig om.
"Det är så förändrat trots allt."

Hon såg på henne och ryckte på axlarna.
"Jag har ingen aning. Det gör inte lika ont som förra gången men det är annorlunda. Kan jag få lite vatten? Det kanske hjälper." Hon slöt ögonen.

"Det känns som en evighet sedan vi gick tillsammans hemåt.", erkände han och kände sig både glad och ledsam åt tanken.
De hade närmat sig en liten stuga med halmtak som fick det att se inbjudande och charmigt ut. Det kom rök ur skorstenen som skvallrade om att därinne fanns liv. Och i detta fall, deras dotter, Felicia.
"Hon har nog börjat med matlagningen.". Han skyndade på stegen och nästan skuttade upp på de två trappstegen som ledde till dörren. "Felicia, jag är hemma- titta vem jag har med mig!", utropade Oskar samtidigt som han knuffade in dörren.

"Annorlunda? Hur är det annorlunda?", frågade Olivia nyfiket. En dålig vana, hon visste inte när hon skulle sluta fråga. Hon gjorde som hon blivit tillsagd och hällde upp vatten från en karaff i ett glas till Alice och räckte över det åt henne. "Men tänk, snart är du hemma igen.", sa hon och log vänligt mot Alice även om hon inte kunde se henne för tillfället.

Hon såg på huset och det knöt sig i magen. Det skrek verkligen efter henne. Varför hade hon ens gått till kyrkogården? Men hon såg sig om, det doftade konstigt nog som hon mindes det.
I köket kunde hon se en ryggtavla och hon kramade Oskars hand.
"Minns mina ord. Vi måste ge oss av. Annars blir greven rasande."

Hon öppnade ögonen och suckade.
"Jag vet inte. Det gör inte ont. Jag är bara trött. Det är som jag har en blöt filt om mig." Hon tog emot vattnet och drack det.
"Tack. Jag vet, ska bli skönt att hela sig ordentligt." Hon log trött.

"Ja. Men.." Han sänkte rösten och vände sig till sin käraste samtidigt som han lade sin fria hand på hennes. "Säg bara hej. Det är det enda jag vill. Sedan ger vi oss av.", sa han lågt.

Hon såg på honom och såg hur kvinnan i köket höll på.
"Pappa jag hörde från Erik att vi fått vampyrer i byn, en liknar tydligen mig..." Kvinnan som var i köket vände sig om och stannade upp. Såg mot sin pappa och kvinnan vid hans sida.
"Pappa...?"

"Felicia." Oskar gick fram till henne och ställde sig vid hennes sida så att de både kunde se på Lottie. "Det här är Lottie. Kommer du ihåg att jag har berättat om henne? Det är din mamma." Oskar såg från Lottie till Felicia. "Jag vill att du ska träffa henne. Hon är med vampyrerna nu och kommer behöva lämna oss igen. Men hon fick chansen att träffa dig, så därför tog jag med henne till dig." Han pausade och iakttog Felicia. "Ni är så lika varandra."

Felicia torkade av händerna på det smutsiga förklädet och såg på sin pappa och sedan på sin mamma. Jo de var lika varandra och hon gick fram. Såg på henne innan tårar började forma sig i bådas ögon.
"Mamma?" Frågade hon och Lottie drog henne i sin famn och började att gråta.
"Jag ville inte lämna er. Men jag var som död. Åh älskade flickan min." Snyftade hon och drog handen över hennes rygg.
"Du får lova att ta hand om din pappa. " Viskade hon och såg mot Oskar.

Oskar var lättad över reaktionen. Det hade varit det rätta att ta henne med hit- han fick det bekräftat nu.
Han gladdes åt stunden och ställde sig närmare för att röra vid Felicias axel, bara för att vara med, på ett litet hörn.
"Vi är välsignade ännu en gång.", sa Oskar med blicken kvar på Felicia i sin mammas famn.
"Jag kommer att resa med din mamma. En bit. För att jag fick lov till det. Sedan kommer jag tillbaka till dig. Du måste lova att ta hand om dig under tiden jag är borta. Fråga Erik om hjälp om du behöver det. Han kan man alltid räkna med."
Oskar tystnade och tog in stunden istället. Han ville inte att stunden skulle ta slut.

Felicia torkade bort sina tårar och såg på honom. Nickade och kastade en blick över axeln.
"Vi har både bröd och fläsk. Jag kan göra en korg åt er medan ni sadlar hästen." Sa hon och såg på sin amma, nu lite blygt.
"Om ni vill ha det menar jag. Ska jag ta fram filtar med?"

"Du är god, Felicia. Precis som din mamma." Hans ögon tårades, så att han fick blinka bort dem. Han tittade mot Lottie och sedan på Felicia igen. "Ja, det blir bra. Packa åt oss. Jag hjälper dig.", sa han och gick för att leta reda på korgen att packa i.