prs wolfy & rollspelare

"Nej, man hinner långt på tio minuter. Det kanske var någon här men den gick innan jag kom." sade han och smekte hennes kind. Han hjälpte henne duka fram och sneglade mot henne lite snabbt.

"Eller så är jag bara paranoid." Vem skulle nu om kvällen få för sig att springa runt i hennes trädgård? Men å andra sidan hade hon ju blivit skuggad till och i biblioteket så folk var kapabla till myckt antog hon.

"Hellre paranoid än helt obrydd." Han ville hellre att hon var försiktig än ryckte på axlarna åt allt. Han satte sig ner och kollade på henne med ett leende på läpparna. "Sätt dig ner nu, lugna dig och ät."

Hon såg på honom en stund då han sa åt henne att sätta sig ner och ta det lugnt. Han hade rätt. Det var inte hälsosamt att stressa upp sig hela tiden över ingenting.
"Tack för att du kom." Det kändes bättre att ha honom där än att vara helt ensam. Plus att hon nog ändå måste erkänna att hon trivdes ganska bra i hans sällskap.

James log mot henne och ryckte på axlarna, han var villig att göra så gott som allt för hennes skull. Han lutade sig bakåt och tog upp sin mobil för att svara på några sms, hade skickat några lojala vänner för att ta reda på allt de kunde om minnesförlusten.

"Jag menar det," fortsatte hon då han bara ryckte på axlarna, ville att han skulle förstå att hon faktiskt var genuint tacksam för att han ställde upp. Hon uppskattade allt han gjorde och för att han var så tålmodig trots omständigheterna.

"Om rollerna var ombytta, vet jag att du hade gjort samma." sade han allvarligt och kollade på henne. Det var sällan han pratade allvar, men han ville att hon skulle veta att han inte alls kände sig besvärad av att finnas för henne.

"Jag vet inte om jag skulle vara lika modig som du är." Så rädd som hon nu kände sig så vågade hon inte ens ensam gå ut längre då det var mörkt. Men om rollerna faktiskt skulle vara ombytta så visste hon innerst inne att hon skulle lägga sina rädslor åt sidan, för det fanns inte något hon inte skulle göra för sina nära och käras skull.

"Det är inte om att vara modig utan mer... Jag tar hellre smällen än dig." Han hade ju varit redo att byta plats med henne ifall det betydde att han räddade hennes liv. Han log svagt och kliade sig i nacken.

Hans ord gjorde henne nästan tårögd för att hon blev rörd. Vad hon tyckte om att han skulle göra så för hennes skull visste hon inte riktigt, men som sagt var det ju något hon var beredd på att göra för de som hon höll kära.