Rollspelare & Wolfy prs

"Åk härifrån, Val. Förresten... Varför sköt du inte mig istället? Du vet väl att du hade fått sån sjuk respekt då? Ingen hade vågat röra dig då." sade han sedan och bet sig fundersamt på läppen.

”En gång så älskade jag dig. Det gör jag inte längre men det är tillräckligt för att jag inte skulle skada dig. Fysiskt, alltså. Jag var arg för att du var så belåten med dig själv, jag tänkte inte klart.” Egentligen behövde hon inte förklara sig för honom. ”Jag är inte ute efter stor respekt, jag vill leva mitt liv ifred utan att behöva vara rädd över ifall jag kommer överleva morgondagen.”

"Jag har ett hus i London. Åk dit så länge." sade han lågt och suckade tyst. Han kliade sig i nacken och satte sig ner på en bänk. "Jag tyckte om dig riktigt mycket innan, jag vill inte heller att du lever i konstant rädsla av att dö." sade han försiktigt.

Det han sa gjorde henne extremt förvirrad. Var han inte den som ursprungligen, bortsett från Jack, ville se henne död?
”Varför hjälper du mig?” Hon drog en hand över ansiktet. ”Var är du någonstans? Jag känner nästan ett behov av att se dig nu.” Det var inte alls bra att han hade en så starke effekt på henne ännu efter all den tid som gått.

"Sjukhuset." sade han och bet sig på läppen. Han visste inte ifall han vågade träffa henne själv, han litade inte på någon av dem.

Valerie kastade en blick på klockan och tvekade ett ögonblick innan hon reste sig upp. Hon ville träffa honom en sista gång innan hon skulle åka iväg, hoppades innerligt på att han inte lurade henne nu.
”Jag kommer snart.” I taxin bad hon tyst till alla gudar som fanns att allt skulle gå bra. När hon var framme kände hon sig betydligt modigare av någon anledning och med självsäkra steg gick hon fram till Jason.

Jason nickade och la på. Han drog handen över ansiktet och drog upp sin luva. Han lutade sig bakåt och slöt ögonen tills han hörde en bil. Han öppnade sina ögon och granskade Valerie när hon kom gåendes.

Hon stannade upp framför honom och mötte hans blick.
"Du svarade aldrig på varför du hjälper mig," sa hon efter ett tag för att bryta tystnaden. Hon visste inte hur det var möjligt att hon inte än lyckats bryta förtrollningen han tycktes ha över henne, hon kände sig fortfarande dragen till honom. Trots att hon inte borde det: för hennes eget bästa.

Han reste sig upp och granskade henne lite snabbt med ett litet leende på läpparna.
"För det är mitt fel att du är indragen i det här. Minns du när vi först började dejta? Du var lika oskyldig som Leah, om inte mer. Kolla på dig nu. Du har vapen, du sköt en person." sade han och kollade på henne.

Ett litet leende växte sig fram på hennes läppar över hans ord. Hon tyckte innerst inne inte om att han jämförde henne med Leah, de var inte lik varandra på något sätt. Inte enligt henne i alla fall. Hon tog ett steg närmare honom och la huvudet på sned.
"Och du är inte arg?" Jason verkade inte det minsta arg på henne, i såfall dolde han det väldigt bra.