De utvalda

Ethan suckade ut inombords då Elethas röst tappat sin arga ton. Han hatade då hon var arg på honom. "Jag vill inte leva så" mumlade han sedan. Han ville inte lära sig att leva med det, men det var försent, han kunde inte göra saker ogjort mer än att försvinna själv. Och han ville inte försvinna.
Ethan försökte återigen blinka bort sina tårar även om det gick sämre nu. "Jag ska inte stänga ute dig Eletha, jag lovar" sa han med gråtfärdig ton och vände bort huvudet samtidigt som han drog henne intill sig.

"Bra, gör inte det, det är allt jag begär." sa hon mjukt och kramade om honom och hennes egna tårar föll liksom han hade hon gjort allt för att hålla dem tillbaka men inte lyckats, eller han hade lyckats. "Älskar ju dig." sa hon halvkvävt mellan tårarna som blötte ner hans axel.

Ethan vände tillbaka huvudet och tårar rann faktiskt nu nedför hans kinder med. "Jag älskar dig också". Han begravde sitt ansikte i hennes hår och kramade hårt om henne.
"Jag älskade dig sedan den där banketten nog, du var min första, och nästan ända vän på slottet..." mumlade han.

Eletha log då även hans tårar förr och då han begravde sitt ansikte i hennes hår som förr. Hon log mellan tårarna som fortsatte att rinna, "Du är den första jag vågat älska." sa hon ömt och kramade om honom.

Elethas ord värme Ethan i hjärtat, hon älskade honom..."Du är den första jag älskat" sa han lika ömt. Då räknade han inte sin familj, sin familj hade han älskat sedan han föddes....
"Jag kommer aldrig titta efter någon annan" mumlade han även om hon aldrig visat på något som varit svartsjuka.

"Inte jag heller, jag vill bara ha dig." försäkrade hon och drog dem sedan tillbaka till sängen då hon börjat frysa att stå naken på golvet och kröp sedan ner och drog sig med honom ner.

Ethan log och följde med henne. Han kröp ihop bredvid henne och la sina armar runt Eletha. "Det känns som jag kan sova här i hundra år" mumlade han och gäspade till innan han drog täcket över dem. Det dröjde inte länge fören han sov, men trots att hans hjärta var lite lättare i vaket tillstånd hemsökte mardrömmar honom i sömnen. Även om han inte visade några tecken på det.

"Vi har ingen brådska, det är en tredagarstorm." sa Eletha gäspande och sträckte på sig och snart somnade även hon, men Ethans armar runt sig och med armarna om honom, så hon hade saknat det, hans närhet, hans värme.

Ethan log lite till, de hade all tid i världen. Då han sedan sov så sov han hela natten även om det var med mardrömmar. Men när han vaknade tidigt på morgonen var han relativt utvilad. Tyst och försiktigt så Eletha inte skulle vakna tog han på sig sina kläder och smög ner.
Han beställde frukost och bar upp brödet och gröten, samt kaffet upp till Eletha på en bricka. Han satte den bredvid henne och väntade tills hon vaknade.

Eletha var utmattad och ov tungt ända till på morgonen. Lite av den oro hon känt hade äntligen släppt och hon behövde inte vara på spänn för Ethans skull. Men då han försvann kved hon ynkligt efter honom och hennes hand sökte efter hans kropp, i drömmen var han åter borta och hon kunde inte finna honom.