Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Johanna, som inte tänkte låta Snow försöka knäcka Thalia på det sättet, gjorde en ansats för att strypa honom. Han skulle inte få uttala deras namn, prata om dem som om deras död inte var hans fel och inte säga något om dem heller. Han kände dem inte. Men hon hann inte fram förrän någon tar tag i henne, en rebell, och hindrar henne. Hon har ingen aning om vem det är, men hon lugnar ner sig, och hjälper sedan till att föra Snow till ett annat rum som skulle vara ett tillfälligt fängelse för honom. Hela tiden säger han saker till henne, för att försöka få henne att må dåligt. Men för att vara ärlig: han lyckas inte särskilt bra.

Thalia stannar i rummet då Snow förs bort. Eller hon hindras från att följa med, de tar försiktigt hennes vapen och hon hör Beetees lugnande röst i öronen. Oförmögen att göra något eller orka något förs hon ut ur rummet och vidare till sjukhuset som rebellerna nu tagit över. Då får Thalia sin gamla panik över sig och skriker hysteriskt. De tar fast henne och hon ser sprutan närma sig, känner nålsticket och faller ihop. "Bäst att ta in henne, se över hennes skador." hörs någons röst innan hon faller in i den behagliga svarta dimman där hon slipper tänka, minnas och känna något.

De lämnade Snow i något sorts rum med en massa växter i. Utanför blev fyra vakter kvar för att vakta honom. Beetee berättar att Thalia var på sjukhuset, och att hon borde gå dit också. För att kolla om hon hade några allvarliga skador. Förutom armen så mådde hon väl bra. Skärsår lite här och var, antagligen ett eller flera rivmärken från de där hundarna. Enligt Beetee var även Finnick där, men att han för tillfället var nersövd efter att ha fått någon sorts medicin som skulle få benen i hans kropp att växa ihop på bara några timmar.

Thalia vaknar snart upp i ett vitt rum med sängar och hon ser Finnick vid sig i en av sängarna. Han var nersövd men såg faktiskt ut att må bra. Själv hade de tagit av henne alla kläder och tvättat henne, säkert med något mot bakterier för hon luktade starkt av något spritaktigt. Hon hade på sig en av de vita sjukhusrockarna och de hade behandlat hennes skador, det märktes ty hon låg på mage och ryggen värkte. Inte för att hon orkade bry sig, inte om något, de två som var bland de människor som hon brydde sig mest o fanns inte mer.

Johanna vägrade att ta emot det där medlet som skulle söva ner henne medan de undersökte henne. De konstaterade att benet i hennes vänstra arm var till hälften avbruten, men att de skulle fixa det med en liten dos av det Finnick fått. Sedan var det bara rätt så ytliga sår som skulle läka av sig själva så fort hon tvättat dem med antibakterie-medel för att förhindra infektioner.
Sedan fick hon duscha och ta på sig nya kläder istället för den ganska sönderslitna uniformen.

De försöker få Thalia att göra något, röra på sig, få henne att stiga upp, ja prata. Men hon vägrade att göra något, hon var knappt kontaktbar och hennes ögon som döda. Läkarna försökte men vad kunde de göra? Inget som någon medicin kunde fixa. De tar henne i alla fall ur sängen och hon får på sig kläder och de borstar hennes hår. Sedan sätter de henne på en stol vid Finnicks säng, han skulle snart vakna och behövde de båda där.

Johanna hade försökt få Thalia att prata, men hon hade vägrat. Nu såg Johanna henne sitta på en stol, vid Finnicks säng. Hon fick en stol och satte sig bredvid henne.
"Jag vet vad du går igenom, men det blir inte bättre av att du vägrar att prata med mig och de andra", sade Johanna till henne, men hon väntade sig absolut inte något svar. Istället såg hon på Finnick, som faktiskt såg ut att må ganska bra. Förutom alla de där små såren som täckte hans ansikte och hans hals. Fast hon hade sådana hon också, vilket inte var så konstigt.

Thalia ser på Johanna, men svarar henne inte. Hon känner inte för att prata inte om dem inte om något, hon vet inte ens om hon orkar göra det. Sedan ser hon på Finnick som verkar har vaknat, han ser inte sämre ut än dem längre. Alla har sina ärr efter kriget, anledningen att ingen tog bort dem är att de säkert skall visas i TV. De tre som överlevde, de som hade stått för revolutionen. Thalia ville inte, hon ville inte påminnas om det, prata om det inför människor. Finnick vänder sig mot dem och ler sitt vanliga charmiga leende mot dem.

Johanna ler mot Finnick. Hon hade inte riktigt trott på att han var levde förrän när hon sett att han kunde andas själv. Hon var nästan säker på att han såg bättre ut än vad hon själv gjorde. Hon hade inte vågat se sig själv i spegeln sen hon kom till huvudstaden. Johanna ville inte se hur mycket hon förändrats på så kort tid.

Finnick ser på dem och försöker säga något, troligen kan han inte det. Han verkar vara törstig och utan att de hann göra något så kom en sjuksköterska med vatten och fick i honom det, sedan får de honom att sitta med kuddar bakom ryggen. Efter det lämnas de åter ensamma och Finnick ser på dem med bekymran i ansikte, "Så vad hände? Minns bara smällen." sa Finnick och vid hans ord bleknar Thalia märkbart och börjar vrida händerna krampaktigt och kör naglarna in i handleden för att kunna koncentrera sig på något annat än vad som hade hänt.