Skriva av sig-tråden

Först, tack! Tack tack tack!

Den fysiska smärtan drar all uppmärksamhet från allt annat till det som fysiskt gör ont och det frigörs massa adrenalin i kroppen, kroppen går in i en "flyktreaktion" och du har väldigt svårt att känna saker inuti för vad är det bra för när du ska fly? Det är en väldigt basic biologisk reaktion som nästan alla levande varelser har.
Det är därför folk fastnar i det, för det pausar ångesten/ilskan/ledsamheten/whatever för ett litet tag men så fort adrenalinet går ur kroppen så kommer du börja känna och tänka klart igen och då blir det ännu jobbigare att stå ut med att känna.
Och man blir såklart övertygad om att det hjälper PÅ RIKTIGT, men det gör det inte, man bara lurar hjärnan en liten stund. Dessutom blir adrenalinruset och lugnet inuti som en drog som man till slut knappt klarar sig utan så man beter sig som en pundare till slut! Det är väldigt liten skillnad på folk som självskadar och folk som drogar, båda söker desperat efter något att lindra det jobbiga man känner, glömma det jobbiga man tänker eller fylla ett tomrum inuti (det är därför inte konstigt att många som självskadar börjar använda droger). Och båda de destruktiva beteendena blir livsfarliga med tiden. Och jag menar verkligen livsfarliga. Jag har varit på akuten alldeles för många gånger och sytt alldeles för många stygn i min kropp på sår som hade haft ihjäl mig om jag inte sökt läkarhjälp.

Man fattar inte när man håller på att det gör allt värre. Efter ett tag kommer det som gjorde att du mådde dåligt till att börja med läggas underst i högen av jobbiga saker som får dig att må dåligt och ditt självdestruktiva beteende kommer vara högst upp av det som får dig att må sämst och du kommer inte ens fatta det. För du har antagligen väldigt dömande och elaka tankar om dig själv innan, de blir bara värre av att du skadar dig själv.
Och det värsta och läskigaste är att när du börjar hålla på kommer du tro att du är i kontroll, du har kontroll över dina känslor när du gör det så du måste ju ha kontroll över handlingen också. Du kommer tro att du har kontroll jättelänge. Tills den dagen du inser att du tappade din kontroll för längesedan.

Det är därför det är så jävla viktigt att söka hjälp fort. Fort som fan för ju längre man väntar/vägrar/tror sig ha kontroll desto svårare kommer det vara att sluta och lära sig hantera sina känslor på ett hälsosamt sätt. Det blir nästan som en permanent utgångsskylt i huvudet så fort det blir för jobbigt och det måste man laga! Man måste laga sig själv och våga acceptera sig själv och sina problem för att kunna gräva ner i högen av jobbigheter och ta tag i problemen för att kunna förändra.
Som min älskade vän Sofia som jag träffade på DBT skrev "....Och det är som du säger, det är aldrig försent, en måste våga ta hjälpen och våga utforska vem en är utan sitt självdestruktiva beteende. För vi är inte svarta, mörka, depressiva, ångestfyllda, panikslagna människor. Vi är så mycket mer!" och det blir inte mer sant än så!

Jag har fortfarande den utgångsskylten i huvudet som blinkar så fort allt blir för svårt eller jobbigt, det kommer jag nog alltid ha... Men jag har lärt mig att ta trapporna istället, att minska ångesten utan att skada mig själv och lära mina spöken flyga i formation

Nu blev det jättelångt. Oj. Jaja
Kram ♥


Och MTEL, tack ♥

varning för
betyg. allmänt tycka synd om sig själv och gymnasieångest.

skrivingettillhonomskrivingettillhonomskrivingettillhonom.
Så jävla dum.

Oj då blöder visst på min höft. Hmm sharp objects + me = nono.

vilken bra tråd!

jag är inte jätteledsen eller så , tycker bara att det är tråkigt när min pappa måste jobba sentt ofta för jag bor bara hos honom så det blir lite ensamt ibland. men jag klarar mig , jag har ju mugglis och netflix

Trodde aldrig att det skulle gå såhär långt. Faktiskt.



Vill absolut inte ha en repris från 2011. Aldrig i livet.
Samtidigt som det kan bli värre än 2011 om jag inte "skaffar" hjälp redan nu, känner jag...

Idag ska jag träffa en person och antagligen blir det den här gången ett ordentligt avsked. Vad känner jag inför det? Jag vet verkligen ingenting längre...

Ska iväg ikväll och träffa en drös med nytt folk. Är så äckligt nervös. Vet att det inte bara är jag som har svårt för att träffa nya människor och vet att det bara är till att göra men trots det känns det som om jag vill spy. Vill inte "skämma" ut mig eller att de ska tycka att jag är trög, dryg och dålig. x/ Varför måste jag alltid känna mig omtyckt? Varför räcker det inte bara med att vara den jag är och bara acceptera att det är omöjligt att alla gillar en? ^^ Men det här kommer att gå bra, hoppas jag. C:

Om min lillasyster bara ville sluta vara den bitch hon är så skulle mitt liv vara lite bättre.