Chaemy
Elev
|
Skrivet av Noaidi: Jag måste verkligen skriva av mig.
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Tidigare i veckan begick en kille självmord i min stad. Han fyllde 16 förra veckan. Jag visste vem han var, men kände honom inte.
Att en av anledningar till att han bestämde sig för att avsluta sitt liv var att han var mobbad gör mig så äckligt förbannad. Inte på honom, såklart, utan på mobbarna. På vårt samhälle. Så många unga och äldre personer blir mobbade och mår så otroligt jävla dåligt, och det är så fel.
Ingen ska behöva må så dåligt och behöva känna att enda sättet att må bra är att begå självmord. Ingen ska behöva bli mobbad.
När jag fick veta det mådde jag så illa. Jag har själv varit så himla nära att göra det, och jag vet hur jobbigt det är när allt är mörkt, när det känns som att det aldrig kommer bli bra igen. Jag fick sådana obehagliga flashbacks.
Jag bröt ihop när jag läste hans lagkamraters och andra personers tweets om honom, han var så älskad.
Verkligen tänker på hur hans nära och kära mår egentligen, när jag som inte ens kände honom mår så dåligt. Förhoppningsvis är han på en bättre plats nu. Vila i frid, GT.
Det är verkligen hemskt att det ens kan hända.
Det är tur att det finns liv efter döden i alla fall. Han kommer att vara på en fantastisk plats, det vet jag.
Vila i frid.
22 mar, 2014 22:23
|
"Parvati Patil"
Elev
|
Jag är sjukt irriterad på en ex bästa kompis för hon fattar inte att vi gled isär pga henne! Inte "för att vi började träffa olika nya kompisar i 7:an". Nej det var för att när jag fick nya kompisar så märkte jag att dom var ju snälla och att det är så en riktig kompis ska va! Inte beserwissig, irriterande och krävande! Jag vill bara skrika åt henne: DET ÄR INTE MITT FCKN FEL! DET ÄR DU OCH INTE ATT VI HAR "växt ifrån varandra"!!!!
I’m a bit dark and twisted.
22 mar, 2014 22:24
|
|
Borttagen
|
Ibland känns det som om jag aldrig kommer att kunna återge det jag vill förmedla på ett sätt som ger det dess fullständiga rättvisa. Mina tankar och mina idéer är så mycket större än vad min förmåga att kunna uttrycka mig någonsin kommer att kunna bli. Jag känner mig så väldigt liten i jämförelse med de överväldigande känslorna som jag faktiskt känner.
Förmodligen så har det alltid varit, och kommer alltid att vara, ett av mina största hinder..
22 mar, 2014 22:57
|
LucyMalfoy 
Elev
|
Jag lever mitt liv 402 meter i taget.
22 mar, 2014 23:04
|
Zendaya
Elev
|
alltså ett problem är när man ska till simhallen och folk kan se på dina armar
well kan läka snabbt med sår så inget kommer att finnas till sommaren även om jag skulle göra något under senare delen av våren iaf men imorgon alltså nej usch
22 mar, 2014 23:24
|
LucyMalfoy
Elev
|
Skrivet av Zendaya: alltså ett problem är när man ska till simhallen och folk kan se på dina armar
well kan läka snabbt med sår så inget kommer att finnas till sommaren även om jag skulle göra något under senare delen av våren iaf men imorgon alltså nej usch
Vet hur det är. Lider med dig
Jag lever mitt liv 402 meter i taget.
22 mar, 2014 23:27
|
Myling
Elev
|
Igår skrev jag ett inlägg på facebook om självskadebeteende för att uppmärksamma "Internationella Upplysningsdagen Av Självskada" (va efterblivet det lät på svenska...).
Jag har inte skrivit så öppet om det någonsin.
Lägger det här i en spoiler...
Spoiler:
Tryck här för att visa!Första mars var International Self-Harm Awareness Day. Jag hade tänkt skriva något om ämnet då, det väldigt smutsiga ämnet folk inte gärna pratar om (inte nyktra iaf), men kände inte för det då. Så jag kör nu.
Som många av er säkert vet så var jag en flitig självskadare förr. Sjukt flitig. Sjukt inåtvänd. Sjukt jobbig. Och sjukt stirrig. Jag började använda tillhyggen för att göra mig själv illa 2006. Slutade 2010. Självfallet har jag haft ”återfall” efter det, det har alla, men det var först 2010 som jag sa att nu får det fan vara nog och faktiskt klättrade ur det på riktigt. Med hjälp.
Jag är inte stolt över vad jag gjort mot mig själv, det tycker jag inte man ska vara, och ibland kan jag skämmas över det, men jag ångrar det inte. Varför ska man lägga tid på att ångra något man inte kan påverka? Det enda jag ångrar är vad det gjorde med de i min närhet som förtvivlat stod och såg på mitt uppdrag att förinta mig själv. Jag är fullt medveten om att det finns små fina varelser där ute i facebook havet som läser detta och sitter där i självskadeträsket. Vissa kanske inte vill sluta, vissa kanske skiter i vilket och vissa kanske panikslaget letar efter någon form av räddning. Många av er tror och tycker att ni har full kontroll över vad ni gör men den bittra sanningen är att det har ni inte för så fort ångesten kommer och knackar på så kommer ni vända er till det ni tror funkar för att döda eller lindra den. Och det vet jag för det trodde jag också en gång. Sen en dag vaknade jag och hade ångest för att jag inte självskadat på en hel dag. Sen en kväll satt jag på akuten. Sen en morgon vaknade jag med blod i ansiktet och upptäckte sår jag inte har något minne av att jag skapat. Sen en natt satt jag och skakade i en iskall dusch förtvivlad för att jag inte ville göra mig själv illa längre men inte kunde sluta. Och där hamnar man till slut vare sig man vill eller inte. Om man inte tar tag i det i tid.
Jag hade tur. Jag hade sån sjuk jävla tur som fick komma till DBT-teamet på SÖS. Kom dit 2009. Ibland kan jag önska att jag kommit dit tidigare, innan det spårade totalt, innan min hud var bortom all räddning, men det är skitsamma nu. Jag fick komma dit och de fantastiska behandlarna och doktorerna hjälpte mig klättra ur det där jävla träsket. Jag kan nog ärligt säga att det räddade mig. Eller kanske rättare sagt; de hjälpte mig rädda mig själv.
Det jag vill säga till alla de fina varelserna där ute som sitter där eller funderar på att göra er illa, gör inte det. Gör för i helvete inte det. Det finns inget att hämta där förutom mer jobbigt och det kommer dra ner er till ett träsk som ni kommer ha ett helvete att komma ur. Och det finns inget häftigt eller beundransvärt eller vackert i en människa som gör illa sig själv. Det som det finns något beundransvärt och vackert i däremot är en människa som trotsar det mörka och räddar sig själv, som vågar se sitt eget värde och väljer att ta tag i sina problem, acceptera dem och sedan förändra sin verklighet. För man måste våga acceptera för att förändra och ta tag i de underliggande problemen som leder till självskada. Det är alla kapabla till och det finns hjälp att få på vägen. ”Det är aldrig för sent att ge upp” brukar min pappa säga skämtsamt om idioter med efterblivna idéer men det är sant om självdestruktivt beteende. Det är aldrig försent att sluta göra sig själv illa och så länge du andas är det inte för sent.
Peace, Love and Acceptance
Jag är helt chockad över vad folk har kommenterat. Så mycket kärlek. Så många som säger hur stark jag är, hur modig och generös jag är som vågar dela med mig. Hur många som delat vidare.
Men jag känner mig inte så jävla stark. Det kom till den punkten där det var att ta tag i problemet, dö eller bli inlåst för jag hade tappat all kontroll. Och visst kan jag se att det nog är rätt stark att lyckas och skapa ett hyfsat normalt liv, men när jag vaknar på morgonen som ser alla ärren i spegeln ser jag inte styrka.... och jag ser verkligen inget vackert i dem som många säger att de ser.
Och modig? Nej, jag bryr mig ju inte vad folk tror och tycker. Och på något vis känns det som min skyldighet att dela med mig och göra allt jag kan för att hjälpa andra som sitter där. Det känns som min skyldighet för jag vet vart det leder och jag vet hur många i min närhet jag skadade genom att skada mig själv. Och om bara några ord kan väcka en hälsosam tanke hos någon så är det lite bättre. Ingen ska behöva vara där.
23 mar, 2014 01:35
|
|
Borttagen
|
Skrivet av Myling: Igår skrev jag ett inlägg på facebook om självskadebeteende för att uppmärksamma "Internationella Upplysningsdagen Av Självskada" (va efterblivet det lät på svenska...).
Jag har inte skrivit så öppet om det någonsin.
Lägger det här i en spoiler...
Spoiler:
Tryck här för att visa!Första mars var International Self-Harm Awareness Day. Jag hade tänkt skriva något om ämnet då, det väldigt smutsiga ämnet folk inte gärna pratar om (inte nyktra iaf), men kände inte för det då. Så jag kör nu.
Som många av er säkert vet så var jag en flitig självskadare förr. Sjukt flitig. Sjukt inåtvänd. Sjukt jobbig. Och sjukt stirrig. Jag började använda tillhyggen för att göra mig själv illa 2006. Slutade 2010. Självfallet har jag haft ”återfall” efter det, det har alla, men det var först 2010 som jag sa att nu får det fan vara nog och faktiskt klättrade ur det på riktigt. Med hjälp.
Jag är inte stolt över vad jag gjort mot mig själv, det tycker jag inte man ska vara, och ibland kan jag skämmas över det, men jag ångrar det inte. Varför ska man lägga tid på att ångra något man inte kan påverka? Det enda jag ångrar är vad det gjorde med de i min närhet som förtvivlat stod och såg på mitt uppdrag att förinta mig själv. Jag är fullt medveten om att det finns små fina varelser där ute i facebook havet som läser detta och sitter där i självskadeträsket. Vissa kanske inte vill sluta, vissa kanske skiter i vilket och vissa kanske panikslaget letar efter någon form av räddning. Många av er tror och tycker att ni har full kontroll över vad ni gör men den bittra sanningen är att det har ni inte för så fort ångesten kommer och knackar på så kommer ni vända er till det ni tror funkar för att döda eller lindra den. Och det vet jag för det trodde jag också en gång. Sen en dag vaknade jag och hade ångest för att jag inte självskadat på en hel dag. Sen en kväll satt jag på akuten. Sen en morgon vaknade jag med blod i ansiktet och upptäckte sår jag inte har något minne av att jag skapat. Sen en natt satt jag och skakade i en iskall dusch förtvivlad för att jag inte ville göra mig själv illa längre men inte kunde sluta. Och där hamnar man till slut vare sig man vill eller inte. Om man inte tar tag i det i tid.
Jag hade tur. Jag hade sån sjuk jävla tur som fick komma till DBT-teamet på SÖS. Kom dit 2009. Ibland kan jag önska att jag kommit dit tidigare, innan det spårade totalt, innan min hud var bortom all räddning, men det är skitsamma nu. Jag fick komma dit och de fantastiska behandlarna och doktorerna hjälpte mig klättra ur det där jävla träsket. Jag kan nog ärligt säga att det räddade mig. Eller kanske rättare sagt; de hjälpte mig rädda mig själv.
Det jag vill säga till alla de fina varelserna där ute som sitter där eller funderar på att göra er illa, gör inte det. Gör för i helvete inte det. Det finns inget att hämta där förutom mer jobbigt och det kommer dra ner er till ett träsk som ni kommer ha ett helvete att komma ur. Och det finns inget häftigt eller beundransvärt eller vackert i en människa som gör illa sig själv. Det som det finns något beundransvärt och vackert i däremot är en människa som trotsar det mörka och räddar sig själv, som vågar se sitt eget värde och väljer att ta tag i sina problem, acceptera dem och sedan förändra sin verklighet. För man måste våga acceptera för att förändra och ta tag i de underliggande problemen som leder till självskada. Det är alla kapabla till och det finns hjälp att få på vägen. ”Det är aldrig för sent att ge upp” brukar min pappa säga skämtsamt om idioter med efterblivna idéer men det är sant om självdestruktivt beteende. Det är aldrig försent att sluta göra sig själv illa och så länge du andas är det inte för sent.
Peace, Love and Acceptance
Jag är helt chockad över vad folk har kommenterat. Så mycket kärlek. Så många som säger hur stark jag är, hur modig och generös jag är som vågar dela med mig. Hur många som delat vidare.
Men jag känner mig inte så jävla stark. Det kom till den punkten där det var att ta tag i problemet, dö eller bli inlåst för jag hade tappat all kontroll. Och visst kan jag se att det nog är rätt stark att lyckas och skapa ett hyfsat normalt liv, men när jag vaknar på morgonen som ser alla ärren i spegeln ser jag inte styrka.... och jag ser verkligen inget vackert i dem som många säger att de ser.
Och modig? Nej, jag bryr mig ju inte vad folk tror och tycker. Och på något vis känns det som min skyldighet att dela med mig och göra allt jag kan för att hjälpa andra som sitter där. Det känns som min skyldighet för jag vet vart det leder och jag vet hur många i min närhet jag skadade genom att skada mig själv. Och om bara några ord kan väcka en hälsosam tanke hos någon så är det lite bättre. Ingen ska behöva vara där.
Strongt gjort av dig tycker jag! Det bjuder in till diskussion och kan få andra att våga "öppna sig" också. Det pratas alldeles för lite om psykiskt ohälsa, vilket är helt galet med tanke på hur många som lider av det. ♥
23 mar, 2014 16:05
|
lumos1
Elev
|
Myling - Jag sitter här och gråter nästan nu, efter att jag läste det där. Jag är inte självskadande, men ja, jag har funderat på hur det skulle vara och om. Folk säger hur "smärtan dränker den andra smärtan" och det låter... jag vet inte, skönt? Egentligen inte, det förstår jag. men ändå.
Du verkar som en sån stark person, när jag läser det där. Det var otroligt modigt att skriva det där på facebook! ♥
;; 
23 mar, 2014 16:37
|
Frivolt
Elev
|
Jag mår verkligen skit ikväll......
Vill bara ha tisdag klockan tolv, för då är allt över!
23 mar, 2014 21:48
|
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen