Sjunde året på Hogwarts

Jag såg på dem och log
"Ja det verkar så" sa jag glatt och de andra log faktiskt mot mig.
"Ja vi hatar dig inte Cara." sa Seamus och jag log.
"Nej och jag hatar er inte heller." skrattade jag och åt lite mer choklad.
"Cara vem har lärt dig allt? jag menar varje lektion klarar du dig galant." sa Lavender och jag såg förvånat på henne
"Ja i morse klarade du att göra en kärleksdryck, sedan hanterade du djävulens snara galant och nu fixade du att förvandla bänken till ett djur utan problem så vem lärde dig?" sa Parvati och jag såg på dem. vad skulle jag säga? sanningen? jag såg på Laura för att få råd

Cara såg på mig och jag ryckte på axlarna.
- Det är bättre att sanningen kommer ut än massa lögner.
Du ville ju att flera skulle föratå här har du chansen.
Ingen av dem tror att du är som din far eller hur?, sa jag och log mot henne.
Men det är du som bestämmer, jag kan inte säga åt dig vad du ska göra.
Men bättre att sanningen kommer ut.

Jag mötte Lauras blick
"Jag hoppas han inte blir arg på mig nu." sa jag
"Han kan inte bli arg på dig på riktigt, Cara. det vet du." sa Draco och jag log tog ett djupt andetag.
"Ni kanske tror det var pappa? och han har helt klart lärt mig en del men det mesta har faktiskt Snape lärt mig." sa jag och såg på dem
"Snape? haha du är bra rolig Cara, nej men serisöt vem lärede dig?" sa Parvati
"Jag var seriös, Severus Snape lärde mig." sa jag och de såg förvånat på mig
"Men hur...varför...va?" fick Seamus fram och jag log
"Inteligent svar. Severus är min gudfar, och det var han som tog hand om mig när pappa försvann och han lärde mig nästan allt jag kan." sa jag och log lätt
"Men Snape är elak! han är en kurig gamal gubbe" protesterade Neville
"Jag är inte så gamal mr Longbottom!" jag såg upp och såg in i Severus svarta ögon och Neville rodnade och tittade ner i bordet och jag kunde inte låta bli att le.
"Du var bara tvungen eller hur Sev?" sa jag och han såg på mig
"Jag skulle faktiskt ge dig det här. de är från din far." sa han och gav mig ett paket och jag såg förvånat på det. "Det ska hindra dödsätarna från att skada dig. och snäll Cara använd det." sa han och jag öppnade och såg ett armband med en silver kjedja och ett grönt löv på. jag såg på det och satte på mig det.
"Nöjd? ja jag lovar att vara försiktig, om du lovar mig det samma?!" sa jag och mötte hans blick
"Nöjd är kanske fel ord men det känns bättra och jag lovar att vara försiktig. nej nu måste jag återvända till mitt kontor. och ni kanske bör tänka på vad ni säger." sa han och vände sig om och jag log.
"Tror ni mig nu?" frågade jag dem och de nickade förvånat.
"Menar ni att Snape är männsklig?" sa Seamus och jag skrattade
"Du reagerade precis som Dean! klart han är männsklig. han är bara inte som andra!" sa jag och log.
"Men han mördade Dumbledore!" sa Neville argt och jag nickade, jag kunde inte berätta för dem varför. jag kan inte avslöja det för då kanske Severus hamnar i fara.
"Jag kan inte tala om allt för er, just för att jag då utsätter Sev för fara men jag kan tala om för er, att han gjorde det för att Dumbledore bad honom. och ni kan lita på honom." sa jag och de såg tveksamt på mig och vände sig till Laura och Dean för att få det bekräftat

- Snyggt, sa jag och såg på armbandet, och följde sedan Snape med blicken när han gick.
- Ja, vad ska jag säga? Allt är inte vad det ser ut att vara. Snape är en oduglig lärare, vilket särkert ni instämmer med men mot Cara är han helt mänsklig, sa Dean fundersamt.
- Ja, det är som hennes far, han är oduglig på många sätt men mot Cara är han som en ja som en far, sa jag och såg på de andra som såg förvånat på mig.
- Vadå?, sa jag förvirrat och såg på de andra.
- Har du sett Voldemort, sa Seamus och såg storögt på mig.
- Ja, det har jag han räddade Cara från syskonen och mej också även om han inte gillade det, sa jag med ett flin och såg på de andras gapande munnar.
- Ja det är ju de vi säger, Snape är hemsk mot alla utom mot Cara likaså Voldemort, sa Dean.
- Och jag vet Snapes hemlighet, Cara berättade den för mig, ja det gjorde Snape också. Och det är sant han dödade Dumbledore på hans order, men inte för att han ville det.
De andra nickade och det verkade som om de förstod, jag var glad för Caras skull att fler trodde henne.

(Har tänkt på en sak, Laura måste ju påminna Snape väldigt mycket om Lilly i utseendet alltså. Rött hår och gröna ögon, stackarn )

(Ja stackars Snape elak du är xD)

"Ja det är jätte snyggt, men jag antar att pappa tänkte på det." sa jag lätt
"Snape är ingen oduglig lärare!" protesterade jag
"Nej jag tycker han är en riktigt bra lärare" sa Draco och log o jag skrattade lite.
"Ja Laura mötte honom för ett tag sedan, och han verkar gilla dig." sa jag med ett leende, jag var glad att de faktiskt trodde mig och inte började skälla på mig.
"Men varför ser folk alltid så konstiga ut när jag säger att Severus är männsklig?"

- Hahaha, Voldemort gillar mig, hoppas han inte förväntar sig något, att jag typ ska bli dödsätare, för det kan han i sånna fall glömma, sa jag med ett skratt.
- Vi har aldrig mött Snape som du Cara. Han har alltid sett ner på Harry alltså automatiskt de som gillade honom, sa Dean.
- Jag vet inte jag tycker han mer tycker om vissa, och hatar resten.
Fast nu tycker jag han är riktig trevlig, han har inte haft det så lätt i livet tror jag, sa jag fundersamt.

"Nej jag tror knappast han förväntar sig något. han brukar inte förvänta sig saker bara så där." sa jag lätt. "nej det är ju sant, fast Sev gillade ju mig även om jag umgicks med Harry. och egentligen är det ju inte Harry han hatar utan James." sa jag lätt. de andra såg på mig men jag valde att inte säga något. det var en av Severus hemligheter och jag tänkte inte avslöja den.
"Nej han har inte haft det lätt i livet. och det finns en annledning till allt han gör och jag stöttar honom till 100 %, precis som han stöttar mig. vi hjälper varandra helt enkelt." sa jag lätt
"Vad har Snape råkat ut för som inte är så mycket hemskare än något nån annan har råkat ut för?" sa Seamus tvärt och jag såg på honom. vad skulle jag säga? jag kan ju inte berätta hela hans historia, det är hans ensak.
"Jag kan inte säga det..." sa jag tveksamt
"Se nu håller du saker hemligt för oss igen! hur ska vi kunna lita på dig om du inte berättar saker för oss?" sa Neville och jag såg på honom
"Jag kan inte berätta hans liv för er! och jag har väll rätt att ha hemligheter jag med?" sa jag skarpt
"Ja klart du har, men dina hemligheter brukar vara hemska och hur ska vi veta vilken sida du står på om du håller skaer hemligt för oss? hur ska vi veta att du inte hugger oss i ryggen?" sa Parvati
"Jag kommer inte hugga någon i ryggen och jag tänker inte berätta allt om Snape för er, jag tänker inte svika hans förtroende!" sa jag skarpt
"Då kan vi inte lita på dig. vi litar inte på Snape och om du håller saker hemligt för oss så är det säkert saker som har med den andra sidan att göra" sa Lavender och jag bara såg på dem innan jag ställde mig argt upp och vände på klacken och gick. jag tänkte inte sitta där och höra hur de anklagade mig för saker och ting. jag gick upp till sällskapsrummet och satte mig i ett hörn med ett målarblock och såg argt ut genom fönstret

Jag såg efter Cara som gick, varför skulle hon ha ett sådant häftigt humör?
Ja jag var väll inte den rätta att tala om häftigt humör men ändå? tänkte jag och suckade.
- Och vad suckar du åt du, frågade Parvati skarpt.
- Åt Cara och er, såklart, sa jag lugnt tillbaka. Jag kände hur jag började ilskna till åt vem vet jag inte, men jag bet ihop och såg på de andra.
- Cara har sagt till er allt om hennes liv, varför kan ni inte lita på henne?
- Hon berättade inte allt, hon berättade inte om Snape, sa Lavender ilsket.
- Nä, det sa hon inte men det är Snapes hemlighet och jag vet en del av den och jag litar på henne och Snape fast jag hatar honom som lärare, sa jag med en lung röst som krävde all den viljestyrka jag hade.
- Men hur kan du lita på Cara, efter allt det hennes far har gjort, sa Seamus
- Ja men det är väll inte henes fel eller? Ska jag skylla på dej för det dina föräldrar gör eller?, nä tänkte väll inte det, sa jag irreterat.
Jag kan inte säga att ni ska ändra på er men jag hoppas det och nu tänker jag gå upp till Cara, sa jag och tog Dean i handen och Draco följde tyst och ilsket efter oss.
Vi gick till sällskapsrummet där vi såg Cara sitta.
- Ledsen att det inte gick något bra med de andra, sa jag och gav henne en kram.

jag log mot mina vänner och kramade Laura tillbaka.
"Äh, jag förväntadde mig inte att de skulle förstå. men det spelar ingen roll, jag tänker inte svika Severus. han vill inte att folk ska veta." sa jag och ryckte på axlarna
"Nej han vill inte att folk ska veta det bästa om honom" sa Draco och log
"Det var typ det Dumbledore sa" skrattade jag "Men det är hans val och jag tänker inte berätta det."
"Jag antar att de andra blev väldigt arga på mig?" sa jag lite sorgset. det kändes som om jag bara ställde till det. jag ville vara kompis med dem, jag ville få dem att förstå att Severus inte är elak och att jag inre är som min far... men det blev bara så fel...

- Jag är glad att du inte berättade hans hemlighet, då skulle du svika honom och det förtjänar han inte, sa jag fundersamt vad mer av Snapes hemlighet Cara inte hade berättat för mig.
- Ja, det kanske tar ett tag för dem att förstå, sa Dean tröstande.
- Ja du har ju berättat sanningen för dem, så nu är det upp till dom att tro på den eller inte.
Men du måste förstå att Snape är en helt annan person för oss.
Han är inte alls som du upplever honom, ja på lektionerna han hade iaf.
- Ja de blev väldigt arga på dej, jag visste inte vad jag skulle göra, sa Dean.
- Nä det är komplicerat Cara, jag kan inte säga något gott om Snape eftersom jag har upplevt honom precis som de.
Även om han var mycket trevlig sist vi sågs, sa jag och log mot Cara och hoppades att hon skulle förstå.