(PM)Albus Potter

åhh hoppas du skrivh på mobilän

vi kan vänta, men det är roligt om du skriver på mobilen

men om vi får ett låååångt kapitel när du kommer tillbaks så kan vi defenitivt vänta! jag älskar långa kapitel! (och dina ff:s såklart)

D: , skriv mer!

;D

hon kan inte för hon är bortrest

Hej!! Jag lyckades skriva ett litet kapitel.. Hoppas ni gillar det xD
För ni som inte minns så ska quidditchfinalen äga rum nu.
OBS, har inte hunnit rätta så mycket.. Allt blir så svårt på mobilen..
36 - Quidditchfinalen
Spelarna sköt iväg som pilar i luften. I ögonvrån kunde Albus se hur de gröna och röda silhuetterna susade förbi, men stannade i jämnhöjd med målringarna där spelet genast satte igång. Mer än så såg inte Albus. Han fortsatte en bit upp och började sedan sväva högt ovanför spelet i jakt efter kvicken. En lätt dimma hängde i luften, vilket gjorde det svårt att se smådetaljer. Bredvid honom, fast på andra sidan planen svävade Amery, som var Slytherins sökare, i full färd med att spana efter kvicken.
Amery gick i femte årskursen. Han var smal och smidig och såg ut att ha snabba reflexer, vilket oroade Albus.
Dimman tjocknade, och varken Albus eller Amery fick någon skymt av kvicken. Plötsligt började det dugga, och en kort stund senare öste regnet ner. Albus hade inte en blekaste aning om hur det gick i spelet. Han var alldeles för fokuserad på att hitta kvicken. Dånet från det kraftiga regnet och skriken från åskådarna överröstade Lorcans röst totalt. Ibland kunde han höra Alicias svaga visselpipa som pep för straffskott eller mål, men han visste inte åt vilket lag.
Lätt förtvivlad över den usla sikten flög Albus ett varv runt planen. Amery svävade tyst efter honom med blicken ivrigt uppspärrad. Ett svagt men dovt dån hördes från någonstas i fjärran. Det var åskan, och Albus insåg att vädret bara blev sämre och sämre desto mer tiden gick. Han var tvungen att hitta kvicken snabbt nu, men så lätt var det inte.
Plötsligt hände någonting som fick Albus att titta upp. Amery hade gjort en plötslig dykning. Han hade fått syn på kvicken. Med en snabb accerlation dök Albus efter, men hans kvast var alldeles för seg. Han kunde se den gyllene guldbollen som tillochmed var svår att urskilja nu när han visste vart den befann sig. Amery var bara någon meter ifrån kvicken nu, och han sträckte ut handen, redo att greppa den. Nu är det kört, tänkte Albus om och om igen. Komigen, det här var ju faktiskt självaste quidditchfinalen. Kunde de inte få vinna den?
Plötsligt ljöd en hög åsksmäll, som fick nästan alla åskådare att stirra mot himlen. Dumt nog gjorde även Albus och Amery det misstaget, och om man vänder bort huvudet från kvicken för bara en sekund kan man nästan vara säker på att den kommer att försvinna. Mycket riktigt. Kvicken var precis lika spårlöst försvunnen som om nån faktiskt hade slängt en osynlighetsmantel över den.
Med en djup suck flög Albus upp en bit och intog sin vanliga position, cirka fem meter ovanför målringarna. Kläderna blev genomblöta där han svävade runt medan han spanade efter kvicken, och det dyblöta håret droppade något förfärligt, vilket resulterade till att vatten rann över hela ansiktet, och sikten blev ännu sämre. Albus började få en lätt panik. Matchen hade hållt på rätt så länge nu, i alla fall en timma. Om ingen hittade kvicken kunde ju matchen hålla på hur länge som helst.
Åskådarna började bli hesa, och Lorcan verkade ha slutat kommentera matchen. Tiden gick och gick, och letandet började kännas hopplöst. Albus flög lite lägre, svävade runt och spanade, och flög sedan upp igen. Ingen kvick i sikte. Amery verkade inte heller se någon.
Plötsligt uppenbarade sig en mörkröd silhuett. När den kom närmare insåg Albus att det var Fred.
"Går det bra, Al?" flämtade han medan han viftade med sitt slagträ.
"Sådär", svarade Albus med en suck. Fred bet sig i läppen.
"Det är bra Albus, fortsätt leta, eller gör det inte, bestäm själv!" ropade han medan han började flyga bakåt. Några sekunder senare hade han försvunnit in i dimman och tillbaka till spelet. Albus stannade kvar där han var, mitt i luften. Han förstod ingenting. Det var väl klart att han skulle fortsätta leta efter kvicken? De kunde ju inte ge upp nu, i finalen mot Slytherin! Albus fortsatte att leta. Han flög sakta runt planen, med handen ovanför ögonen för att skydda sig mot regnet. När han hade letat högt uppe ett tag flög han ner, i jämnhöjd med målringarna. Precis då gjorde slytherin mål. Albus bet förargat ihop, men fortsatte att leta ett varv runt planen. Han blickade bort mot Amery, som med ett förtvivlat ansiktsuttryck flög runt planen flera varv i långsam hastighet. Albus flög bort till Amery, som tittade upp då Albus närmade sig.
"Någon skymt av kvicken än?" frågade han Amery. Amery skakade på huvudet.
"Den här dimman verkar bara bli tjockare och tjockare", suckade han. Albus instämde med en nickning.
"Vet du vad det står i matchen?" frågade Albus. Amery skakade på huvudet igen.
"Ingen aning."
Albus beslöt sig för att strunta i vad det stod i matchen, och hitta kvicken så fort som möjligt istället. Matchen måste ha hållt på i minst två timmar nu, och Albus började nästan tappa hoppet.
Han vände bort huvudet i någon sekund. Det borde han verkligen inte gjort. När han vände tillbaka huvudet hade Amery susat upp i luften. Han hade fått syn på kvicken, och han var bara någon meter ifrån att fånga den. Albus störtade efter, så snabbt hans gamla kvast orkade. Åskådarnas skrik blev värre än någonsin. Lorcan, som hade återvänt till kommentatormegafonen, skrek för full hals, men det var svårt att höra vad han sa.
"STANFORD SER KVICKEN OCH POTTER STÖRTAR EFTER OCH ÅSKÅDARNA ÖVER RÖSTAR MIG OCH POTTER KNAPPAR IN PÅ STANFORD MEN STANFORD ÅR SÅÅÅ NÄRA..."
Stämningen på arenan var för hög för att beskriva. Nu stod hela publiken upp och viftade med armarna i luften medan de skrek med sina hesa röster så högt de kunde. Tillochmed lärarna vrålade och hoppade på läktarna. Professor Flitwick blev nästan nertryckt av de andra lärarna, som var alldeles för insatta i matchen för att lägga märke till något som hände vid sidan av planen.
"Komigen nu...snabbare, snälla...", manade Albus åt sin kvast, men den ville inte lyda. Amerys fingertoppar var nu så nära kvicken att fingrarna nästan snuddade vid den, och Albus började bli hopplös. Förtvivlat fortsatte han flyga efter Amery, men kvasten var alldeles för slö. Han flög utan hopp. Ingenting kunde stoppa Amery. Det var kört. Det visste Albus.
Han hade rätt. Bara några sekunder senare slöt sig Amerys fingrar runt den gyllene kvicken, och matchen var över. Slut. Quidditchturneringen var över, och gryffindor hade förlorat.

NEEEEEEEEEJ!!!
men jättebra

skriv INTE så många e Vendela!!!!!!!!!!

förlåt mig

bra att du har ändrat inlägget!

du är förlåten!

syynd att de inte vann Men jättebra!