The cold in our bodies [PRS]

"Det är för bara några dagar. Max tre...." Hon såg orolig ut och såg nu bort.
"Men om du inte kan så förstår jag." Ett hugg i hjärtat igen.
"Oskar jag... Jag kan INTE lämna min post. Jag är bunden..." Viskade hon.

Alice såg på Olivia och nästan föll ut från vagnen men slog armen om hennes arm.
"Du behövde inte dra i mig!"

Isabelle som hade varit i bakgrunden lyfte sitt huvud och såg på Ivan.
"Är allt till sin belåtenhet trots gårdagen?" Frågade hon lågt.

"Ja, okej, om det är för ett tag så.. Och Felicia.. ja, hon klarar sig nog. Hon är vuxen, tycker alltid att jag fortfarande behandlar henne som ett barn." Han skrattade lite åt sina ord.

"Du lyssnade ju inte på mig när jag sa åt dig första gången! Och dessutom kan jag inte lämna dig ifred, du är en måltavla för typ alla här."

Hon kunde inte låta bli att skratta hon med och smekte hans kind åter igen. Så som hon önskade att hon kunde spendera sitt liv med honom.
"Ska vi?" Frågade hon tyst.

"Förlåt då.." Sa hon och började gå efter.
"När vi kommer hem igen ska jag be att bli kökspersonal igen. Har ingen lust att vara över mark. Vet du hur obehagligt det är? Edgar är så obehaglig!"

"Ja." Han kramade om hennes hand och kysste den lätt. Fylld av lycka över att få vara nära sin älskade igen.


"Låter som en bra idé.", erkände Olivia och nickade åt tanken samtidigt som hon sökte med blicken efter Lottie. "Där!" Hon fick syn på Lottie i sällskap med Oskar. "Det här är inte bra, tänk om de inte vet om att han är en varulv? Tänk om han förva-..", hon avbröt sig själv. Det var ju möjligt att det var Olivia själv som skulle avslöja Oskar om hon fortsatte tala sådär högt.
"Lottie! Vad händer?"

"Låt oss då åka." Hon log och vände sig om mot dem.
"Åh det är inget.." Hon såg oroad ut men såg sedan ner.
"Jag ska åka med Oskar. Bara fram till storstaden. Den är en dagsresa bort ungefär. Man får sova i naturen på kvällen.."

Alice stannade upp och såg på Lottie.
"Men är det så klokt? Greven är redan arg som det är. Vi måste ge oss av annars blir han rasande." Sa hon och skakade på huvudet.

"Okej.", sa han i ett andetag och log stort för första gången på ett tag.

"Med.. Oskar?" Olivia såg skeptisk ut. Hon ögnade Oskar, som för att se efter att han var att lita på. Men så såg hon Lottie och hennes bedjande blick. De var ett gift par.
Men det var så märkligt, att Lottie aldrig hade berättat om honom tidigare. "Okej. Om du säger det så." Olivia mjuknade något. Hon litade ju faktiskt på Lottie.

"Felicia kommer att bli så glad att få se dig igen!", sa Oskar glatt.

Hon såg på honom och log svagt.
"*r hon verkligen lik mig?" Frågade hon och kunde inte låta bli att röra vid sin kind.
"Jag måste se hemsk ut efter alla dessa år Oskar." Sa hon och skrattade.
"Men låt oss inte stanna kvar. Vi har bråttom.."

Alice lade armarna om sig och huttrade till. Trots värmen så började hon att frysa.
"Olivia??" Frågade hon och såg över axeln.

Oskar skrattade, visste inte om det var över att de skulle få spendera tid ihop eller att han bara var överlycklig igen. En känsla han inte känt på väldigt länge.
"Ja, ni är faktiskt väldigt lika varandra. Och inte bara hur ni ser ut, även hur ni är. Ni pratar likadant, ni tänker likadant." Han skrattade igen.
"Vi går hem, hon är hemma.", sa han och tänkte för ett ögonblick att rätta sig- det kändes märkligt att kalla det hem de två delat tidigare som deras hem. När Lottie levt ett eget liv på annat håll. Var det här inte hennes hem längre?

"Ja?" Olivia såg efter Lottie och Oskar. Dröjde sig kvar med blicken. "Jag gillar inte det här, Alice. Tänk om något hemskt händer." Hon skakade ogillande på huvudet. Fick tvinga sig att släppa tanken för att rikta uppmärksamheten till Alice. "Fryser du? Bäst vi går in till vagnen igen. Det finns filtar åt dig där."

Hon lyssnade och hon fattade hans hand och kramade den.
"Hem låter trevligt. Har faktiskt drömt om det så många gånger att jag trodde jag aldrig skulle se det igen." Hon log svagt och såg över axeln.
"Vi kommer efter. Jag lovar. För jag måste vara med." Hon vände sig om och såg på Oskar. Hon kände ingen avsky för vad han var. Hon hade bara saknat sin make.

"Jag gillar det inte häller men nu har jag fått henne att få åka med honom. " Hon såg sjuklig ut.
"Jag fryser yterst lite. Jag berättade ju lite för Ivan. Det kanske är det som tar sin makt. Att jag ska må sämre är en biefekt."

Oskar log lättat. Han försökte att inte tänka på att hon bara skulle hälsa på. För som hon sa, så skulle deras vägar skiljas igen. Hon var bunden till vampyren. Det fanns en ilska emot Ivan, men det var inte tillfälle att möta honom nu.
"Kommer du ihåg vägen?" Han kastade en blick åt hennes håll samtidigt som han ledde henne genom högt gräs där en stig hade blivit nertrampad.

"Ja, Lottie verkar ju nöjd. Du gjorde en fin sak, Alice." Olivia tittade forskande på henne samtidigt som hon lade kuddar och filtar tillrätta om Alice för att hon skulle ha det så bekvämt som möjligt. "Är det bara att vänta ut?", frågade hon utan att bry sig om att Maurice var kvar i vagnen. Han verkade ha somnat.