prs yehet & kkaebsong

Ett leende smyger sig upp över Joshuas läppar, känner hur värmen stiger i hjärtat av den äldres ord. Det lilla tjafset de haft är som bortblåst, i alla fall för honom. Det är oklart hur Zihao tänker än så länge.
"Det är perfekt det också," erkänner sextonåringen i en liten viskning innan han låter deras läppar mötas på nytt. Ånger över hur han bettet sig tidigare sprider sig över kroppen, gud vad töntigt ut av honom. Kanske han fortfarande är lite för skör. Joshua låter handen glida upp mot Zihaos kind och stryker tummen över den knottriga huden innan han lutar sig tillbaka en aning. Hans ögon finner den andres i tystnad. "Förlåt, jag borde inte ha stuckit sådär. Det var hur töntigt som helst."

Det var väl egentligen inte Joshua som borde bett om ursäkt, utan egentligen Zihao. Han hade varit den som dragit igång hela dispyten, precis som han alltid förstörde precis allting. Lika dumt var det, varenda jävla gång.
”Nej, du har ingenting att be om förlåtelse för”, försäkrade sjuttonåringen och höll stadigt blicken fäst på den yngre, med ett blekt leende valsandes över de lätt darrande läpparna. ”Det var jag som skrattade och därmed är allting mitt fel, men det brukar det ju vara”, mumlade han sedan och kunde inte hålla sig från att himla med ögonen. ”Vi kommer att bli så förkylda, fattar du hur äckliga vi kommer vara eller?”

"Hela grejen med att vara avundsjuk på sin katt är sjukt urlöjligt, klart du började skratta Zihao." berättar Joshua med huvudet aningen på sniskan, tummarna stryker de svala kinderna medan han lutar sin näsa mot den andres. "Hur skulle du kunna veta att jag är så sjukt lättsårad? Hur som helst är det inte ditt fel, hade kunnat reagera mindre barnsligt." Visserligen hade skrattanfallet sårat sextonåringen, men nu i efterhand förstår han hur skrattretande det måste ha varit. Joshua har ju varit där själv, när Zihao var avundsjuk på den lilla kissemissen. Med ett leende över läpparna tar han återigen tag i sjunde årselevens händer och drar försiktigt upp honom. "Vi kan ta en dusch, en varm choklad och mysa i min sovsal, då kanske vi hinner stoppa lite av förkylningen. Om du nu är med på det?"

Allt eftersom Joshua talade, desto bättre till mods kände Zihao sig. Ja, det var defintivt urlöjligt att de båda gick omkring och var svartsjuka på Mimmi. Det sorgliga var att det hänt flera gånger vid det laget. När de båda sedan kommit upp på fötter, fann sjuttonåringen sig själv alldeles desperat efter den andres närhet. Att inte klänga på varandra var ju inte ett alternativ i hans ögon.
”Jag tycker att det låter helt fantastiskt”, erkände han och bestämde sig för att slänga en arm över gryffindorelevens smala axlar. ”Och jag tycker att vi kommer överens om att det var bådas fel”, fortsatte han och log fånigt, makade sig så nära Joshua som det bara gick.

Nöjd med hur de löst det hela, slingrar Joshua sina armar runt Zihaos midja i en liten kram medan de går. Regnet har lugnat ner sig en aning, vilket är en väldans tur för dem.
"Okej, bådas fel." godkänner sextonåringen med en nick och lämnar en liten kyss på sjuttonåringens kind. Med snabba steg försöker han att röra sig upp mot slottet, värmen ser otroligt välkomnande ut. "Kan vi skynda oss? Jag har en väldans lust att byta till varma kläder."

”Jag har en väldans lust att komma undan det här förbaskade regnet, även om det inte är lika illa som för några minuter sedan”, sade Zihao genom hackande tänder. Den lilla kyssen på kinden och armarna omkring midjan talade åtminstone för att de verkligen löst den lilla dispyten och att de äntligen var sams igen. Så fort de hamnade i bråk kändes det som om tiden saktade in och gick tusen gånger långsammare. Ungefär på samma sätt som allting rörde sig i snigelfart när man längtade efter någonting - till exempel en varm dusch.
”Det är lite svårt att skynda sig när gräset är vått och förrädiskt”, påpekade sjuttonåringen och gjorde en grimas.

Med en liten grimas, och tänder som inte verkar vilja sluta hacka, försöker Joshua att hjälpa sjuttonåringen över det våta gräset. Nej, ute vill han inte stanna någon längre stund. Två timmar har varit mer än tillräckligt.
"Kanske, men om vi skyndar oss så får vi komma in i värmen!" försöker sextonåringen och rör på benen snabbt upp för den lilla backen. Med en lätt pust när de kommer fram sträcker han på ryggen. "Sedär!"

Dyngsur och utmattad, drog Zihao fingrarna genom håret för stt få undan den blöta luggen som lagt sig i ögonen på honom.
”Vilken bedrift”, knorrade han. Visst skulle det bli skönt att komma in i värmen igen och byta om till varma, torra kläder. Men han kunde inte riktigt förmå sig att vara nöjd då det var de själva som försatt sig i situationen från början. ”Glöm inte bort att du lovade att göra varm choklad, och att vi ska sova i din sovsal.”

"Men se det från den positiva sidan!" muttrar Joshua med rynkade ögonbryn mot sjuttonåringen. Han själv hade inte haft någonting emot regnet i sin ensamhet. Nej, det hade varit väldigt upplyftande, precis som han velat. Bråket hade dock förstört den fina stunden totalt. "Hur skulle jag kunna glömma bort det? Jag vill också ha varmchoklad så."

”Jag försöker, men det går inte speciellt bra när man fryser arslet av sig och håller på att hacka sönder sina egna tänder”, knotade Zihao och virade armarna omkring Joshua. ”Kom nu, jag vill ha den där varmachokladen”, sade han sedan och började skuffa Joshua framför sig. Nu var allt han ville göra att byta kläder, torka håret och krypa ner i sextonåringens säng. Han skulle inte heller ha något emot att ha både en Joshua och en fluffig katt i famnen.