De utvalda

Ethan nickade och log svagt. Han reste sig ur vattnet och fick med sig Eletha upp då på samma gång.
Han torkade sig sedan snabbt med ett lakan och gick ut till rummet. Den varma värmen från brasan slog emot honom. Nöjt suckade han ut då han la sig helt avklädd i sängen med lätt slutna ögon.

Eletha log torkade sig och la sig vid honom, hon älskade detta. Det var skönt att vara varm, mätt och ren sådana saker uppskattade man inte försen man inte hade dem. Och en skön säng, men framförallt Ethan, hon la armarna om honom och hoppades att han ville kramas nu och inte vara sådär insulten och fjärr från henne.

Ethan log svagt och la sina armar mot Eletha och drog henne mot sin famn. "Jag lovar" sa han. "Jag ska försöka...det gör ont att glömma bort dig, vi behöver varandra" han mumlade mer nu och vilade sitt huvud mot hennes axel.

Eletha nickade åter med tårar som hotade att tränga fram i ögonen, "Ja, jag vet, jag har saknat dig." sa Eletha med kvävd brusten stämma och drar sig mot honom i en omfamning som hon aldrig ville släppa taget om honom.

Ethan fick en klump i halsen. Hade hon verkligen saknat honom? "Jag är ledsen" sa han med lika bruten stämma. Han kramade henne hårdare, han ville inte släppa, han ville inte ut i kylan och mörkret igen där han hotades att tas över av sina tankar igen.
"Jag älskar dig Eletha, jag älskar dig så...". Han blundade hårt för att tvinga sig själv att inte släppa ut några dumma, överflöda saker, som tårar.

"Klart jag har, jag har saknat dig så mycket." sa hon mumlandes, "Jag har vart så orolig för dig." sa hon och kramade om honom. De hade båda magrat, Eletha hade försökt att få i honom mat utan att knappt kunna äta själv och sömnen hade väl inte heller varit så bra? Hon hade alltid varit på spänn för att han inte skulle göra något dumt vilket hon visste att han tänkte.

Klumpen växte sig större i halsen och ett stygn av dåligt samvete brände i honom. Han hade nog inte gjort något för att lätta på hennes oro..."Jag är ledsen" upprepade han. "Jag vill inte oroa dig...". De muskler som han börjat få var nästan borta igen på grund utav den dåliga aptiten han haft. Men han skulle försöka för Eletha....
"Jag har tänkt skada mig...och försökt" mumlade han. "Men jag lyckades nästan aldrig, du hindrade mig alltid fastän du inte visste det själv".

Eletha ser på honom nästan argt, "Tror du jag inte oroar mig mer nu? När du har varit sådan? Tror du jag inte vet eller gissat att du försökt skadat dig? Tror du inte jag har vakat vartenda steg du tagit även på nätterna för att du inte skulle göra något dumt?" sa hon nästan ilsket och slet sig bort från hans armar darrande av rörelse. Eletha ställde sig upp och gick fram till fönstret och såg ut darrande av tillbakahållen gråt, "Jag har vakat över dig, över vart enda steg och andetag." mumlade hon åter ut mot snöstormen som ven utanför väggarna så fönstrerna skallrade i nattkylan.

Ethan såg förvånat på Eletha och blinkade bort det som hotade att trängas upp i hans ögon då han fick hennes ilska över sig. Andra gången någonsin han fått det.
Han tog sig upp och gick fram till henne, men lät bli att ta på henne. "Jag...jag menade inte att oroa dig.." mumlade han tyst och skamset med blicken mot hennes fötter. "Men jag lovar, jag ska försöka få bort de tankarna, jag ska vara din vanliga Ethan igen". Han sträckte fram en hand för att försiktigt smeka hennes kind.

Eletha vände blicken mot honom, "Jag vet." säger hon något lugnt, "Men jag märker hur du mår ändå, och det går inte att tränga bort tankarna, eller det går, men man mår helatiden inombords som du gör nu. Ja, man lär sig att leva med det, men vill du leva så? Kommer du klara av det utan att gå under?" sa hon frågande och såg honom in i ögonen, "Ethan jag vet hur det är, jag har sagt det tusentalsgånger, jag vet hur du mår och jag vet varför du vill skada dig, för att jag gör allt detta själv, för att jag inte hade någon att prata med och nu sker det av gammal vana och att jag bara tränger undan mer och mer." sa hon med en paus och gick fram till honom, "Men du har någon, mig. Snälla prata med mig, stäng mig inte ute." sa hon med ett bedjande tonfall.