The cold in our bodies [PRS]

Hon ryckte till och såg på Olivia.
"Jag berättade något för greven, om min by i utbyyte om att Lotties Oskar ska få vara med på resan. Lottie kommer säkert efter med honom." Hon såg trött ut och gäspade stort.
"Vi ska väl till vagnen?"

Olivia tänkte efter snabbt. Lottie.. Oskar.. Han skulle alltså med. Var det en bra idé? En varulv bland ett gäng vampyrer? Varulvar och vampyrer som inte alls kom överens. Olivia kunde inte se hur det här skulle sluta bra. Men hon svalde sina tankar när hon hörde Alices ord. "Du har rätt. Vi går till vagnen. Tjänarna har packat åt oss.", sa hon och ledde henne ut till vagnarna som stod parkerade utanför värdshuset.

Hon log trött och började att gå.
"Det betyder att du blir min kammarjungfru för stunden? Skulle du orka med det?" Hon log lite retsamt mot henne och såg vaggnen. Vem skulle de dela vagn med nu?"

Lottie hade nu gett upp hoppet, en tår rann ner för hennes kind. Sakta vände hon sig om och började gå från kyrkågården. Mot värdshuset.

"Va? Jag? Men.." Olivia visste inte hur hon skulle avsluta den meningen. Hon tänkte på det. Lottie skulle resa med Oskar. De skulle skiljas åt. Hon gillade inte den idén. Men Olivia kunde absolut inte lämna Alice, inte ensam, i händerna hos vampyrerna som ville åt henne, iallafall hennes hemligheter. Olivia blev snurrig i huvudet och blinkade några gånger för att försöka skaka av sig det otrevliga.
"Ja.. Ja, självklart.", sa hon mer säkert och harklade sig för att kliva in i vagnen efter Alice.
"Ah, ni hittade tillbaka. Jag undrade just."
Det var Maurice som talade. Han satt därinne, som om han hade väntat på dem. En skugga hade kastat sig över hans ansikte och fick honom att framstå mer obehaglig än vad Olivia mindes honom. "Sir. Jag visste inte att ni var här." Olivia sänkte blicken och satte sig på säkert avstånd ifrån honom i vagnen. Hoppades på att Alice skulle följa hennes exempel.

Hon gav i från sig ett klingande skratt och såg på henne.
"Du behöver inte. Men lite hjälp med klänningen vill jag ha. Det är allt jag ber om." Hon såg på Maruce och svalde. Något verkade fel. Snabbt tog hon sig in i vagnen och satte sig vid Olivia och såg ner. Hon var lite blekare än vanligt och hon såg mot dörren.
"Blir det bara vi tre?"

"Är det något problem med det?", sa Maurice.
Olivia kunde fortfarande inte läsa hans ansiktsuttryck. Varför hade hans humör tvärt vänt om? Han var inte lik sig- inte lika mjuk som han tidigare brukade vara. "Sir?" Olivia lutade sig fram för att försöka se närmare på honom.
Då lutade han sig fram så att det bara fanns en liten bit emellan deras ansiktet. Olivia flämtade till. Han såg tilltufsad ut, som om han fått ett slag i ansiktet. Över halsen fanns fläckar av blod, men det var intorkat. "Vad har hänt?", viskade Olivia och kunde den här gången inte hålla tillbaka sin rädsla. Hon darrade på rösten.
"Jag hade otur." Maurice harklade sig och ryckte till för att sedan lutade sig tillbaka i skuggan. "Men vänta bara.. det ska bli bra igen."
Olivia kastade en osäker blick åt Alices håll och sedan tillbaka på Maurice igen. "Vad hände?"
Maurice tog några sekunder innan han svarade henne. "Jag blev anfallen.", sa han hest. Som om han var för trött för att tala.
"Kan jag.. vill du ha någon hjälp?", frågade Olivia osäkert. Muarice svarade henne inte. "Det går över.", mumlade han.

Hon såg på honom. Rädslan i hennes ansikte spred sig och hon svalde. Kände hur dörren stängdes och hon såg mot Olivia. Var det verkligen så smart att åka? Hennes hjärta började att slå hårt. Detta var inte bra.
åka med?
Lottie hade kommit ner till värdshuset och såg vagnarna. Skulle hon känna sig besegrad och åka med ändå. Hon hade inte funnit Oskar och sorgen dök upp igen.
"Oskar..." Viskade hon tyst medan hon strök bort en tår.

"Lottie!"
Oskar visade sig med andan i halsen vid värdshusets utkant. Han tog sig för benen för att hämta andan. "Jag sprang.. så fort jag kunde. Snälla. Åk inte. Du måste träffa vår dotter." Han tittade upp mot Lottie.
"Alice- det är Oskar, kom, vi måste se att Lottie är okej!" Olivia gav Maurice en sista granskande blick innan hon reste sig upp för att gå före ut från vagnen.

Hon stannade upp och såg på honom. Svalde sedan hårt.
"Jag har fått tillstånd att åka med dig. Du kan väl följa med oss med häst och hövagn? Men jag kan träffa vår dotter. Sen ger vi oss av." Hon smekte hans hand och log svagt.

Alice såg på Maurice och lade huvudet på sned.
"Är du säker att du mår bra? Du ser sjukare ut än vad jag var igår.." Viskade hon tyst.

"Men va.. Vad är det du säger?" Oskar blinkade flera gånger samtidigt som han fattade hennes händer. Han hade kommit efter för att stoppa henne från att lämna honom igen. Och nu, när han på något höger hade lyckats, visste han inte riktigt vad han skulle göra. Hans ansiktsuttryck förvreds något när han insåg att han skulle följa med henne. "Lämna.. Ska vi lämna Felicia? Jag vet inte om jag kan det. Hon är allt jag har.. eller hade.. du vet vad jag menar. Vem ska ta hand om henne då jag lämnar byn?"

"Alice- kom nu!", Olivia hörde inte på hennes oro om Maurice. Han var äldre och dessutom läkekunnig. Han skulle nog klara sig. Hon drog med sig Alice ut ur vagnen för att leta reda på Lottie.