PRS Lupple & Medi

"Men middagen är om 40 minuter." Hon såg på honom men satte sig ner och tog emot glaset och började att dricka och slöt ögonen. Hon kände sig yr och lutade sig tillbaka i stolen.Sneglade på honom.
"Men ändå det skrämde mig lite." hon skrattade och reste sig upp.
"Ska vi gå och prata med dem? OM de pratar Italienska får du översätta." Hon satte ner det tomma glaset och reste sig upp.

" Alla kommer inte hit. De är utspridda världen över. " Sa han och flinade lätt.
" Jo det förstår jag. Han har alltid gillat att skoja." Sa Dorian och flinade sedan till.
"Hey, du borde få lite poäng. Vad sägs som 500 för att du hälsade så bra på alla så får vi se vad mer för poäng du tar under kvällen?" Sa han med ett glatt leende och reste sig upp han också.
" Jag lovar. " Sa han och ställde sig intill henne och la en arm om hennes midja och greppade tag om hennes hand försiktigt med andra handen och började gå mot där resten befann sig.

"Det kan jag förstå. Lathan är en intressant man." Hon skrattade till och log mot honom.
"Du kan få 600 för att du beskyddade mig och inte hoppade på dem som var för.... udda." Hon log och lutade huvudet mot hans arm.
"Säg till om halsbandet stör dig."

Maria stod och diskuterade med Alexander och Carl och såg dem komma.
"Dorian kan du komma hit?"

" Schyy, vi har bra hörsel." Viskade han mot henne och skrattade.
"Jag tar dem poängen gladeligen. " Log han och kände hennes huvud mot armen och vinklade snabbt blicken dit och såg halsbandet.
" Det är okej. Så länge det inte nuddar mig." Sa han sammanbitet. Men nog var det lite distraherande. Han uppskattade inte att vara så nära så många kors.

Dorian såg upp och såg på Maria och nickade medan han styrde stegen dit och ställde sig vid dem.
"Mor." Sa han och log och såg sedan på Carl.
" Carl. " Sa han lite mer allvarligt som en hälsning.
Han visste att Carl inte menade något illa men han hade skrämt Willow.
"Dorian. " Sa han men studerade Willow intensivt.

Hon skrattade mjukt och såg på honom.
"De kallar mig säkert udda ." Hon började gå mot Maria och stannade upp och rätade på sig.
"Maria" Hon log vänligt och kände greppet hårdna om midjan och hon fnittrade till.
"Dorian jag är kittlig." Hon såg på honom och hennes ögon gnistrade.

"Willow Cedric har några frågor till dig. Jag kände mig inte bekväm att svara i dina fall. Dorian lätta på greppet."

" Nej det tror jag inte. "Flinade Dorian och tittade sedan oförstående på henne när hon började fnittra. Det var det mest magiska ljudet han hade hört.
"Jag är så ledsen." Fick han fram och tittade in i hennes gnistrande gröna ögon. Det var helt otroligt.
Han lättade lite motvilligt på greppet och blängde lite på sin mor som hade enligt honom förstört detta fina moment.
Han ogillade att han hade ett så dåligt grepp om henne och flyttade position så han stod bakom henne och höll om henne med båda händerna och lutade huvudet lite mot hennes huvud. Så att han skyddade henne med hela sin kropp.
Han drog in hennes doft och såg sedan mot sin mor. Inväntade att Cedric skulle börja tala.

Hon kände hans armar om sig och sedan hans hala mot sitt huvud och hon skrattade.
"Dorian vad gör du?" Hon log mot Carl och såg på honom.
"Du hade något du ville fråga?" Hon såg på honom med de gröna ögonen och kände hjärtat dunka hårt, hoppades att det inte skulle bli problem igen.

Dorian svarade inte på Willows tilltal utan studerade bara Carl intensivt. Studerade hans varje rörelse och blev mindre spänd när Carl tog några steg bakåt så att det var ett större utrymme mellan honom och Willow och Dorian lättade på greppet och flyttade sig lite åt sidan.

Carl studerade Dorian och sedan Willow.
" Jag är väldigt intresserad av dig. Av du som mirakelbarn. Jag har aldrig mött någon förut. "Log Carl och la huvudet lite på snedden.
" Är det din personlighet eller ditt mirakelbarn- blod som gör dig så okej med att vara runt oss? " Sa han nyfiket.
"Vad tror du? Jag menar även personerna som jobbar här idag håller stort avstånd till alla oss medan du är så nära." Fortsatte han leendes och Dorian slappnade av lite. Det var ren nyfikenhet som drev Carl. Det var mer okej.

"Personerna som jobbar här jobbar här. De får inte betalt av att stå och prata." Hon log mjukt.
"Medans jag blev anställd från början men det gick över till att jag skulle bli Dorians dejt så jag har rätt att prata med er. " Hon log trött och skakade på huvudet.
"Jag vet inte om det är för att jag är mirakelbarnet men det kanske är så. Jag har aldrig riktigt tänkt på det förut. " Hon log mot honom och tog upp sin hand och smekte Dorians kind.
"Jag är nära Dorian för att han är så beskyddande av mig." Hon log mjukt.

Carl såg på henne och skrattade lågt till.
" Hon är oskyldig. Hon är så mänsklig." Sa han med stora beundrande ögon.
" De är rädda kära du. Titta på dem." Sa han och nickade.
"Självfallet, alla har rätt att prata med oss- det är bara få som gör det. Deras instinkter talar om hur farliga vi är utan att de själva vet om det." Sa han medan han flinade till.
"Jag kan se det. Alla kan se det. " Sa Carl och studerade hur hon smekte hans kind och Dorian log lätt mot henne och pussade henne lätt på handen.
Carl skrattade till förtjust och tog några steg närmare henne och tittade på henne.
" Du är så orädd. " Sa han allvarligt och la huvudet lite på snedden.
"Jag förstår inte. Vet hon inte hur gott hon luktar? Vet hon inte hur frestande hon är?" Sa han och Dorian suckade.
" Carl, snälla. " Bad han och Carl backade ett steg och såg på honom.
"Men jag förstår inte." Sa han allvarligt och fortsatte att studera henne.