Kontraktet (privat medi & Penelope Lovegood )

Hon nickade och log lätt medan hon masserade sin panna.
"Jag visste inte det skulle hända."
Hon skrattade mjukt och höll i hans hand.
"Jag kommer lite senare. " Hon såg sig om och tog ett steg bakåt.

Nicolai log mot Scarlett och såg henne försvinna.
"Nicolai! Nicolai, vilken vacker ceremoni ni ställt till med!" Nicolai hade knappt hunnit blinka innan en kvinna med långt brunt hår, en tunn röd klänning och en vit pälskappa står vid hans sida.
"Laila, vad trevligt att se dig." sade Nicolai och kysste hennes ena kind. Laila log mot honom, hon hade ett mjukt ansikte och en trevlig röst.
"Jag fick en liten skymt utav din nya fru. Mycket vacker kvinna. Lite ung kanske." Laila fnittrade lite,
"Ja," Nicolai log lite lätt, "kanske lite ung men hon är en fantastisk kvinna."
"Åh det betvivlar jag inte Nicolai." De tog varsitt glas från tjänaren som gick förbi med en guld färgad bricka i handen.

"Så, vart har du de små?" Laila log och vek sin överläpp över underläppen. Hon avgav ett lågt pipande vissel ljud-
"Vad är det mamma?" Två stycken barn stod vid hennes sida. En ung flicka, runt 12 år gammal med samma bruna hår som Laila och ett sött och trevligt ansikte. Bredvid henne stod en pojke, även han med brunt hår, det räckte ner till hans axlar och han hade ögon som var ihåliga och mörka. Nicolai gillade den lilla pojken, något med honom var intressant och Nicolai vet att pojken tycker om honom också.
"Åh, raringar, där är ni ju. Säg hej till Nicolai och tacka för de fina presenterna ni fick vid månbytet."

Barnen ser upp på Nicolai,
"Tack för gåvorna Nicolai," sade de i kör, "och för att vi fick komma." fortsatte de sedan.
"Varsågod Raja, Drogo. Det är trevligt med lite barna energi här inne." Raja log glatt mot Nicolai, men Drogo bara såg på honom. Det tog inte många sekunder innan Raja var borta igen, förmodligen hade hon gått till stallet där djuren fanns för tillfället. Men Drogo stod kvar vid sin mors sida.
"Drogo, ska du inte följa med Raja?" frågade Laila, men drogo skakade på huvudet.
"Nej." Pojken var verkligen fåordig.
"Han kan väl stanna här med-" Nicolai blir avbruten,
"Laila! Där är du ju!Unga dam kom hit och berätta om din förra resa!" Det var en kraftig kvinna som skällde ut order mot Laila.

"Fru Perill, jag uppskattar icke att bli avbruten." Nicolais ögon var svarta, hans ställning rak och lång. Hans kropp stel och hans blick spänd i kvinnans.
"Jag, jag ber om ursäkt Herr Blackwood, jag såg inte att det var ni. Ursäkta mig." Kvinnan kuvades under hans blick och backade undan.
"Jag borde nog gå... Hon slutar aldrig tjata annars." Nicolai nickade stelt mot Laila som gick iväg, men Drogo stod kvar.

Nicolai såg sig omkring, han såg inte på Drogo som stod alldeles bredvid honom.
"Drogo." Han kunde se i ögonvrån att pojken såg upp på honom.
"Ja, Nicolai?"
"Vad gör du?"
"Jag gör som du. Står här. Ser på alla falska odödliga som finns runt omkring oss." Drogos svar chockade Nicolai smått, han delade samma åsikt som pojken.
"Alla ska alltid glänsa på sådana här tillställningar." Nicolai kommer på att han skulle skicka upp Abigale till Scarlett.

"Abigale," Abigale stod några sekunder senare vid hans sida, "gå upp till Scarlett med mat och dricka. Hon är på sitt rum." Abigale nickar och försvinner iväg.
"Jag beundrar dig Nicolai." Det var Drogo som talade igen.
"Hurså?"
"Alla respekterar dig. De lämnar stor utrymme omkring dig och ingen talar till dig om de inte känner av att det finns en tillåtelse som gör att de kan göra det. Du är makthavande. Många skulle nog säga att du har mer makt än den första odödliga när det kommer till sådant här." Nicolai fascinerades utav Drogos intellekt.
"Du är smart Drogo, men inte tillräckligt smart. Vanära aldrig en annan odödlig som är äldre än du är. Om, du inte är mig förstås." Nicolai såg fortfarande inte på pojken, men han såg i ögonvrån att pojken nickade och härmade sedan hur Nicolai stod.

Hon gick med lätta steg ut från balsalen och tog ett djupt andetag när dörren hade stängts bakom henne.Försiktigt lade hon handen mot magen och andades långsamt innan hon såg upp.
"Lucifer?" Hon såg sig om efter demonhunden och bet sig i underläppen. Lite obekväm kände hon sig med alla odödliga här. Lucifer skulle iallafall skydda henne.
Med försiktiga steg började hon gå mot trappan och lade handen mot räcket och började att ta sig uppåt. Hon skulle bara vila sig lite, äta och dricka samt hämta andan.
"jag känner mig så svag." Hon rodnade av hur svag hon egentligen kände sig och gick de sista stegen upp för trappan. Hon lät blicken vandra genom korridoren och började sakta att gå mot sitt sovrum.
När hon väll nådde dörren öppnade hon den mörka dörren och klev in. Stängde den efter sig och gick raka vägen till sängen. Sjönk ner och pustade ut. Redan kändes det bättre.

Natten började krypa in mot morgonen, Nicolai hade spenderat hela natten med att mingla med andra odödliga och att hela tiden ha den lilla pojken Drogo vid sin sida hade inte bekommit honom det minsta.

Nicolai kallade på Abigale,
"Det är dags. Hämta Scarlett och gör henne redo." Abigale nickade och försvann.
"Drogo," den lilla pojken såg upp på honom, "det är dags att du beger dig till din moder." Den lilla pojken nickade och med en bugning försvann han iväg.

Nicolai ställde sig i mitten utav salen och allt ljud försvann.
"Om ett par minuter kommer min nyblivna fru in. Vi kommer säga våra tack och våra adjö innan vi går över till Cermonirummet. Jag vill passa på att tacka för en trevlig afton." Nicolais röst var isande kall. Hans hållning alldeles rak och stel som stål. Han höjde sitt glas och alla andra gjorde det samma. De skålade och väntade sedan på att Scarlett skulle komma tillbaka in i rummet. Nicolai var förväntansfull. Han hade tänkt på denna stund många gånger om. Nu när den var här ville han att den skulle vara över så fort som möjligt för att hans fru skulle slippa smärtan och bördan av att vara dödlig. Han ville att evigheten med henne skulle få börja.

Scarlett satt på rummet och såg in i brasan. Tankarna flög omkring och hon suckade. Vinden utanför ven och hon vred sitt bleka ansikte och synade snöovädret utanför.
"Om ett tag kommer jag inte känna varken värme eller kyla." Viskade hon för sig själv. Hon reste sig från fåtöljen och vek ihop filten som hon hade brett ut över knäna och hängde den över ryggen på fåtöljen. Med en suck slöt hon ögonen.
"Mamma och pappa. vem mördade er?"

En rysning hade färdats upp för Nicolais nacke. Som om en tanke ahde börjat utvecklas, som om något han hade förträngt började blossa upp inom honom igen. Men han kunde inte minnas vad det var oavsett vad han försökte tänka på.

Abigale hade tagit sig upp till Scarlett. Hon knackade på dörren innan hon öppnad den och klev in.
"Fru Blackwood. Det är dags för ceremonin nu frun." sade Abigale med ett mjukt ansiktsuttryck mot den unga kvinnan som hon i ärlighetens namn började tycka om väldigt mycket. Trots att Scarlett hade mycket kvar att lära så var hon en bra kvinna.

Hon hade vänt sig om och nu log hon mot kvinnan.
"Tack så mycket att ni hjälper mig Abigale. Du anar inte hur mycket detta har hjälpt mig." Hon såg ner på klänningen hon bar och såg sedan upp.
"Hjälper ni mig är ni snäll." Hon tog sig upp på pallen och såg sig själv i spegeln.
"Det känns bättre nu, jag mådde riktigt illa förut." Hon log trött men skakade på huvudet.
"Men jag mår bättre nu som sagt, bara lite trött."

Abigale går fram till Scarlett för att byta klänning på henne.
"Självklart Fru Blackwood, jag assisterar er mer än gärna." sade hon medan hon snörde upp klänningen.
"Herr Blackwood bad mig tidigare att ni skall bär en specifik klänning. en mer bekväm klänning..." Abigale såg inte upp på Scarlett. Hon visste allt för väl vilken smärta som väntade henne under förvandlingen för att våga visa sin blick för henne.

Hon hade fått av Scarlett klänningen och under korsetten. Nu gick hon ut i hallen och hämtade klänningen som låg på det lilla bordet utanför i en tygskyddspåse utav siden. Inuti låg en simpel svart klänning utav siden med ett tunt lager utav spets ovanpå. Den var detaljerad med vita och röda pärlor runt var öppning och kant.
"Denna, Fru Blackwood, bad er man att ni bär." Hon höll fram klänningen åt Scarlett. Den hade ingen snörning, inga korsetter eller knäppen. Den skulle endast träs över hennes huvud.

Äntligen kunde hon slappna av och hon såg på kvinnan bakom sig i spegeln.
"Men skulle jag inte ha klänningen vi provade i byn? Det var två klänningar." Hon tog ett tygstycke och täckte över sig när Abigale gick ut men log när hon kom tillbaka.
"Den är underbar. Den ser ut att vara lätt. inte så mycket smärta." Hon såg på kvinnan och klev ner från pallen, lättare för båda parterna.

Abigale räckte över klänningen och sade,
"Jo, det skulle ni Fru Blackwood. Men, Herr Blackwood ansåg att ni inte skulle behöva bär en sådan obekväm klänning just för detta. men oroa er inte. Ni kommer få användning för den andra klänningen vid något annat tillfälle." Abigale backade undan mot dörren.
"Herr Blackwood väntar på er nere i balsalen där alla väntar för att få höra era tack och avsked.2 hon ahde vänta sig om men kom på att hon hade glömt en begäran från Herr Blackwood så hon vänder sig tillbaka mot Scarlett.
"Herren bad även mig säga till er att ni skall ha ert hår utsläppt, hängandes löst runt era axlar Fru Blackwood." Abigale log och gick sedan ut ur rummet och försvann i illfart ner till ceremonirummet för att tända ljusen som väntade där inne.