Life - Lupple & Medi PRS

Olivia såg upp och log mot dem båda.
"Nämen är du här?" Hon log och tog emot tallrikarna.
"Men Rose? har du jagat pankaksmonstret igen? Va säger man?"

Rose snyftade igen och skakade på huvudet, tjurig. "Varför är alla här?" Gnällde hon och Gabriel log mjukt. "Jag tror att både du och Olivia behöver äta. Ska du sitta hos Olivia?" Undrade han och hon skakade på huvudet men sträckte ut händerna mot henne.

Olivia log och tog henne i famnen och lade en filt om sina axlar.
"Men alla är här för att bjuda mig till familjen. Jag tillhör vargarna nu lite mer än va rollen som väktare tillåter. Vi busar lite." Hon log och smekte hennes kind.
"Rose älskade.." Viskade hon.
"Vill du sova här ikväll?"

"Men då är du inte min längre. " Grät hon och kramade sig fast vid henne. "Alla säger att du ska få en bebis." Viskade hon.

"Jag har alltid varit allas. Men jag är ju din lite extra." Hon log och smekte hennes kind.
"Ja men det vet du ju om. Jag ska få Honey." Viskade hon och log.
"Du kommer ju vara storasyster.."

"Ja jag säger till dem att jag ska bli det. Men dom säger att det inte är sant eftersom jag inte har några föräldrar. "Fortsatte hon att gråta, hon pratade så sammanhängande som hon kunde.

Olivia lyssnade tålmodigt innan hon kysste hennes hjässa.
"Jag kanske inte räknas som mamma i deras ögon eftersom jag inte födde dig. Men Gabriel har alltid sett efter dig eller hur? Jag vill ta hand om dig eftersom du inte ska ha det så svårt och jag vill se dig blomstra som den kvinna jag vet att du kommer bli." Hon s´fortsatte att smeka henne över håret.
"Men jag ser att detta är mer plågsamt än någonsin men tänk så här. Du är den ända av barnen som har eget rum. Och du har det vackraste rummet dessutom. " Hon pratade lågt med henne och tog upp en bit pannkaka.
"Men jag ger dig frågan. Vill du bli min dotter?"

Det smärtade att höra Rose, hon var... ovetande om sitt förflutna. Hon visste inte. När hon blev större skulle han berätta för henne för alla behövde veta sitt förflutna. Men just nu, kunde han inte lätta hennes börda. Rose lyssnade och tog biten av pannkaka och tuggade lite på den. "Får jag det?" Undrade hon hoppfullt.

Hon kramade henne och log mjukt.
"Jag frågade dig. Det betyder att du får för mig. Gabriel har inget att säga till om eftersom det här är mitt hus."" Hon log sedan.
"Och vill du så får du sova här ikväll. Med mig."

Rose log mot henne. Lyckligt. "Ja gärna." Viskade hon med stora ögon.