The cold in our bodies [PRS]

Hon såg på henne och svalde.
"Men kommer han inte fråga? Om hur min Oskar har överlevt alla dessa år?" Hon log åt tanken men nickade.
"Jag ska tala med honom. Jag vill så gärna vara med honom, skriva med honom men om det inte går så är det grevens lag." De hade kommit till värdshuset igen och såg vagnarna iordningjorda.
"Greven?" Hon såg Ivan lite längre fram.

”Låt honom fråga. Men svara honom inte. Säg att.. han lever fortfarande.” Hon nickade bestämt åt Lottie.
Greven hade några avslutade ord med värden för värdshuset. ”Hm?” Han vände sig långsamt åt Lotties håll. ”Ja?”, svarade han med en släpande stämma.

Hon torkade bort någon tår som fortfarande var kvar. Hennes kinder, ögon var röda efter gråten. Men hon log svagt.
"Jag träffade på min make. Får han slå följe med oss? På en egen häst såklart. Om det inte går så vill jag gärna börja skriva brev till honom. " Hon såg på honom och svalde.

Ivan väntade någon sekund innan han svarade Lottie. ”Nej. Vi är ett slutet sällskap. På hemligt uppdrag. Vi avslöjar inte vår resa för någon”, förklarade han med blicken stint på Lottie. Som att han inte kunde tro sina öron. Vad hade hon frågat honom?
”Lämna honom. Han tillhör ditt förflutna nu.”.
Olivia var hastigt fram vid hennes sida. ”Han kan följa efter oss. Men han behöver inte känna till vårat uppdrag bara.”, viskade hon till Lottie.

Hennes leende försvann och hon tog ett steg tillbaka.
"M..." Hon såg sedan på Olivia och vågade inte fråga. Han hade rätt. Oskar var hennes förflutna. Det gjorde bara så ont.
"Om han kommer efter till storstaden? Eller halvägs?" Frågade hon och kramade sina händer..
Alice var snabbt framme och såg på van.
"Jag kan berätta mer om min by om han får följa med." Sa hon snabbt och hon visste om smärtan som skulle komma. Men detta var för Lotties skull.
"Men det är bara om hon får hålla kontakten. Det är viktigt för henne."

Ivans ögon glimmade till av iver när han hörde Alices ord. ”Berätta mer.”, sa han nyfiket.
Han insåg att han var tvungen att säga ja till hennes erbjudande. ”Javisst, han får följa med. Men.. men bara efter oss. På egen vagn eller häst. Inte i vagnen. Han kan.. han kan höra för mycket då.”. Sa Ivan och såg från Alice till Lottie igen. ”Berätta mer, snälla, Alice”, sa Ivan och vände blicken till Alice igen.

Lottie såg på Alice och verkade tappa hakan men log nu stort. Hon vände sig om och såg sig om. Vart hade Oskar gått? Hon var tvungen att finna honom, säga han kunde följa med på deras resa.
Alice såg på honom och lade huvudet på sned.
"I min by så finns det inga direkta lagar, jag är deras drottning och har varit det i många år." Hon såg på honom. Valde sina ord, de saker hon verkade kunna berätta utan att få smärta. Men hon lade en hand mot sitt hjärta och svalde.
"Vi kan mer om läkekonst än alla kuniga på hela denna jord." Sa hon och såg nu allvarligt på honom.
"Och det lovar jag dig."

Det var vaga ord. Läkekonst.. Ja, det väl imponerande. Ivan kände till skickliga i det ämnet. Han undrade över vad det exakt innebar. Men så.. inga lagar.. Vad betydde det? Vad innebar det, framför allt? Han nickade. För han såg ju, han skulle inte få mer än det hon hade sagt. "Okej. Då.. då vet jag." Ivan svepte med blicken efter Maurice för att de två skulle tala bara de två. Han litade på sin vän och tog till sig av hans tankar och åsikter.
Han lämnade Alice. Ivan och Maurice försvann strax därpå därifrån.

Hon såg på honom och såg sedan över axeln. Lottie hade försvunnit och kvar stod hon. Men hon kände sig iakttagen och drog armarna om sig.
"v- vem där?" Hon såg sig om.

Lottie hade sprungit tillbaka till kyrkogården och flämtade till.
"Oskar?" Ropade hon och lade handen mot hjärtat.

Olivia grep tag om Alices arm. "Där är du ju! Du får inte bara försvinna sådär!", fnös hon, något mera orolig än irriterad i rösten.
"Vad ville greven dig?", frågade hon, men ändrade sig strax därpå. Det angick henne inte. "Eh, vi borde packa klart och kanske äta något innan vi ger oss av. Det är väl en bit vi ska?", sa hon i försök att stryka över sitt misstag. "Ska vi?", föreslog hon och nickade mot övervåningen där deras rum väntade. Sedan såg hon sig om efter Lottie. Hon kunde väl också följa med? Det var bra om de höll ihop.