prs yehet & kkaebsong

Joshua märker att desto längre han stannar där han ligger, desto svårare kommer det bli att komma upp. Men han har inga planer på att återvända till slottet, nej, han kan gärna sova där. Trädet vid sjön skyddar honom åtminstone lite för de tunga regndropparna. Och kanske det gömmer honom lite för Zihao. Det är inte riktigt sant, då trädet han befinner sig under varit det trädet gryffindoreleven sett den äldre med sina vänner ett antal gånger. Men men, det finns inte mycket han kan göra åt det nu. Försiktigt sträcker han på sig och ser mot slottet, de tända ljusen och varma stämningen. Kanske Zihao fortfarande ligger där på golvet i sjukhusflygeln och skrattar. Sextonåringen kniper ihop läpparna av besvikelse och rör förstrött på benen som är påväg att somna. Kanske han borde resa på sig, fixa en kopp varmchoklad och sitta vid brasan i sällskapsrummet. Gud vad länge sedan det var han drack varmchoklad.

Allt eftersom minuterna tickade på, desto mer arg och frustrerad blev sjuttonåringen. Hade det inte regnat så förbaskat hade han åtminstone kunnat se bättre och kanske till och med kunnat känna den yngres söta doft om han kom tillräckligt nära. Nu var allt han kunde se några ynka få meter framför sig och allting luktade blött gräs och fuktig jord. Precis som han tänkte bege sig av tillbaka upp mot slottet, halkade Zihao på en grästuva som sände honom störtandes tillbaka nerför slätten, som ledde ner mot sjön. Lite som en studsboll, studsade han mot det hala gräset och gjorde en och en annan kullerbytta. När marken sedan planade ut vågade han inte ta ner händerna, som höll hårt om huvudet.
”Fan, fan, fan”, sade han högt för sig själv, mer som något slags dämpat vrål. Usch, nu var han verkligen förbannad, skuldkänslorna var som bortblåsta.

Blicken höjs mot slottet än en gång när han hör hur någonting prasslar långt bort, och någon svära. Jo, han kan helt klart tyda att det är Zihao som står bakom det. Det finns inte mycket mer som Joshua kan göra än att se på när sjuttonåringen stannar upp på det plana, blöta gräset.
"Hur går det?" frågar han, märker ilskan i den andres röst medan han sätter sig upp för att kunna se på slytherineleven lite bättre. Kanske det inte varit den ideala reaktionen, men Joshua har nästintill ingen ork kvar i kroppen för att reagera.

”Du kan inte bara storma ut på det där sättet utan att komma tillbaka”, gormade Zihao när Joshuas röst ljög genom det dånande regnet. Även om han var mer ön lättad över att slutligen ha funnit sextonåringen, så var han helt klart fortfarande förbannad. ”Jag har ränt omkring över hela skolområdet den senaste timmen och letat efter dig”, tjöt han sedan och började slå knytnävarna i det våta gräset, så att både jord och grässtrån virvlade omkring honom. Det kanske var fånigt, att sjuttonåringen var så pass arg över något så litet. Men Zihao oroade sig helt enkelt över Joshua, speciellt när den andre lämnade i en sådan hast som denne gjort.

Joshua lyssnar inte mer än halvt på vad den andra säger, och lägger sig ner på gräset igen med ögonen fästa i skyn.
"Jag sa att jag skulle gå ut. Du hade inte behövt följa efter." svarar han i en liten viskning och lägger sina händer ihop flätade på magen. Dock känner han skuldkänslorna bubbla inom honom när Zihao nämner det sista, att ha sprungit runt och letat såpass länge. "Jag blev arg, det försvinner inte direkt på en sekund. Tyvärr."

Med fingrarna nergrävda i jorden, vände Zihao upp huvudet och blängde stint mot Joshua. Han verkade inte bry sig ett smack om att sjuttonåringen sprungit omkring ute i regnet i en halv evighet, bara för att hitta gryffindoreleven. I ett tappert försök att lugna sig själv, tog han ett djupt andetag. Lugn och sansad.
”Jo, jag behövde visst följa efter”, sade han sammanbitet och grep hårdare tag om marken. ”Flr att kunna be om ursäkt”, fortsatte han tyst och vände bort blicken ut mot sjön.

Kanske han beter sig ovanligt omoget just nu, men Joshua kan inte hindra sig själv. Hjärtat dunkar hård av påminnelse av de förra åren som Zihao förnedrat honom dag ut och dag in. I tystnad sluter sextonåringen sina ögon.
"Du sa förlåt flera gånger innan.." viskar han, kommer ihåg hur slytherineleven skrattat över sina ursäkter. Nej, han kunde inte ta det seriöst. Men Zihao behöver inte försöka be om ursäkt, inte när han inte ens vet vad det är han har gjort fel. "Men jag tror inte ens du vet varför jag blev sur överhuvudtaget."

Nej, det visste han förstås inte. Allt han kunde säga helt säkert var att sextonåringen blivit sur i samma sekund som han själv brustit ut i skratt. Så antagligen hade det något med det att göra.
”Du blev arg när jag började skratta, eller hur?” Frågade Zihao och lossade på sitt krampaktiga grepp om marken. Klumpigt, kravlade han sig närmare Joshua, satte sig tätt intill den andre. Ilskan hade fått blodet stt koka inom honom, men när vreden sakta men säkert tynade bort, kände han sig tvärtom frusen till tusen.

Med ett svagt litet, bittert leende över läpparna öppnar Joshua sina ögonlock för att snegla upp mot den äldre eleven. Den vilar där en liten stund, innan han lyfter den mot den mörka skyn.
"Ja," svarar han med en liten nick. Egentligen vill han bara knuffa bort Zihao ifrån sig och gå någonstans där han definitivt inte skulle hitta honom. Men han orkar verkligen inte. "Så sjukt förnedrande." viskar sextonåringen och håller blicken borta från den sjuttonåriga slytherineleven. "Du vet, jag må ha förlåtit dig, men dina förnedrande trakasserier och skratt under alla tidigare år sårar fortfarande. Det påminde mig bara om det." Joshua biter i sin underläpp medan han för en hand genom sitt våta hår. Han har förlåtit den äldre, men hans undermedvetna har kanske inte riktigt fullkomligt gjort det. "Kanske jag bara är bättre på att inte skratta åt människor, men jag chansar på att du mycket väl vet hur sjukt förnedrande situationen är. Och du skulle antagligen inte ha uppskattat att jag och Julian börjat gapskratta i samma sekund som du berättat det."

Även om Joshua inte sa det rakt ut, kunde Zihao känna att sextonåringen inte ville ha honom där. Men nu när den andre redan börjat förklara, bestämde han sig för att stanna och försöka ta in orden. Det var inte svårt, då han genast förstod precis vad det var som snurrade omkring i huvudet på gryffindoreleven. För att vara helt ärlig var sjuttonåringen helt tom på ord, han hade inte den blekaste aning vad han kunde säga för att ställa allting till rätta. Så just därför höll han munnen stängd, rädd att säga ytterligare någonting dumt. Med glansiga ögon, drog han benen intill sig och gömde ansiktet i knäna. Du skulle bara våga börja gråta, Zihao, ekade den lilla rösten i huvudet varnande.
”Förlåt”, viskade han tillslut, ännu en gång, oförmögen att få ut någon mer ordentlig mening.