Rollspelare & Wolfy prs

Jason spärrade upp ögonen då han kände att hon rörde sin hand. Han log stort och klämde lätt tillbaka.
"Såja, hjärtat. Jag vet att du hör mig, snälla vakna upp." bad han och kysste hennes knogar igen.

Att flytta på handen var ingenting jämfört med det han nu bad henne om. Det kändes som om någon tejpat igen hennes ögonlock. Att klara av det här kändes som en lika svår uppgift som att flytta på ett berg. Men vad skulle hon inte göra för hans skull? Efter att ha ansträngt sig för att klara av att öppna ögonen blinkade hon några gånger, flackade med blicken i rummet en stund innan hon kunde koncentrera sig på att se på Jason.

Jason flög upp från stolen när han såg att hon var vaken. Han log stort och smekte hennes kind, hade aldrig varit så lättad i sitt liv.
"Jag älskar dig så mycket." mumlade han och kysste mjukt hennes panna. Han fattade inte alls hur det var möjligt att hon vaknat direkt när läkarna sagt att det kunde ta ett tag.

Uttryckslöst studerade hon honom. Hon var glad över att se honom så glad men hon kände sig sömnig, ungefär som om hon egentligen befann sig i en helt annan värld, och det kändes som om hon hade ont överallt i kroppen vilket gav henne en orsak att inte orka besvara glädjen. Istället slöt hon ögonen igen för att vila lite till.

Han tryckte på en knapp så några läkare kom för att kolla läget. Han höll hennes hand några gånger och läkarna kom fram till att allt var bra med henne men att hon behövde vila ut.

Jessica tittade med jämna mellanrum in i rummet. Ibland bara för att sitta tillsammans med Jason, ibland hade hon med sig något smått för honom att äta från sjukhusets kafeteria. Det var först in mot småtimmarna som Leah faktiskt vaknade. Jessica gav henne en försiktig kram för att inte råka röra vid såret, satt och pratade en stund innan hon lämnade dem ifred igen.

Jason halvsov ett tag men åt det Jessica tog med in. Han log svagt och granskade tjejerna, han påminde sig själv att aldrig vara elak mot Jessica igen. Han vände blicken till Leah när de var ensamma och log smått mot henne.
"Hur kan du vara så vacker när du är sliten?" undrade han.

Leah vände blicken till Jason. Hon struntade till en början i att besvara hans fråga, försökte istället läsa av honom för att få en uppfattning om vad som rörde sig i hans huvud och hur han mådde. Hon log sedan lite mot honom.
”Sluta, jag vill inte ens veta hur jag ser ut.” Hon drog upp täcket till hakan för att gömma sig lite.

Han drog ner täcket och lutade sig ner. Han kysste mjukt hennes läppar och smekte hennes kind.
"Mm, som skit. Men den vackraste skiten jag sett." flinade han och kollade på henne.

Som vanligt började hon överanalysera hans kommentar. Menade han det som en komplimang eller ansåg han verkligen att hon sett bättre dagar? Då hon trodde att han inte var helt nöjd med hur hon såg ut, vilket var helt förståeligt eftersom hon inte själv var det heller, blev hon förstås lite ledsen. Frågade han tänkte hon bara skylla på att hon var trött.
”Du har väl inte gjort något dumt, hoppas jag?”