Hemligheter kan inte gömmas för alltid

jätte bra, skriv mera x)

när kommer nästa kapitel?

har missat några kapitel men alla var helt megasuperbra

(%).(%) <------- GET HYPNOTIZED BY THE PUPPY EYES!
Give me more please... when you have time of course.

Cassia Lestrange

Mitt huvud dunkade av huvudvärk när jag öppnade ögonen. Jag slängde av mig täcket och reste mig upp då det slog mig. Jag hade glömt att berätta för professor McGonagoll att jag är en varulv. Och med tanke på att det var den första fullmånen sen jag kom till Hogwarts visste jag inte vad jag skulle göra. Jag tog på mig min skolklädnad så fort jag kunde.
”Cassia, är du vaken?” frågade Vanessa från sängen bredvid mig.
”Ja, men jag måste gå. Vi ses vid frukosten.” sa jag snabbt och skyndade mig ut ur sovsalen innan Vanessa hann fråga något mer. Lucus, morgonpigg som han var, satt i uppehållsrummet och läste en bok. Han tittade upp när jag gick förbi men jag låtsades inte om honom.
”Oj!” utbrast han och jag stannade upp. ”Du ser hemsk ut.” sa han och jag gav honom en ilsken blick.
”Jag vet, tack så hemskt mycket för att du ville påminna mig!” skrek jag och fortsatte gå. Precis innan jag lämnade uppehållsrummet såg jag hur hans ansikte täcktes av ett brett flin. Jag såg alltid hemsk ut runt fullmånen. Flera på mugglar skolan där jag hade gått hade också nämnt det och jag hatade det. Jag stannade till, jag visste inte ens vart professor McGonagoll hade sitt kontor någonstans. Jag fortsatte gå för jag var åtminstone säker på att hennes kontor inte låg i fängelsehålorna. Hon kanske redan var i Stora salen? Det var i alla fall värt ett försök. När jag kom fram till Stora salen andades jag ut av lättnad. Professor McGonagoll satt vi lärarnas bord och åt frukost. Men jag stelnade till när jag såg vem hon pratade med. Professor Longbottom satt och berättade något för henne med en dämpad röst. Jag närmade mig bordet långsamt. Jag lyckades höra lite av vad professor Longbottom sa.
”Kan du berätta för mig varför du ens låter henne gå här? Hon är en mördare precis som Bellatrix Lestrange.” sa professor Longbottom.
”Kan du inte ens försöka ge den stackars flickan en chans, Neville?” sa professor McGonagoll bistert. ”Du kan inte ge henne skulden för vad som hände mot dina föräldrar.” fortsatte hon. Så det var därför professor Longbottom hatade mig. Min mormor hade skadat, eller antagligen, dödat hans föräldrar. Professor McGonagoll fick syn på mig och lade ned brödet hon höll i handen.
”Vad kan jag hjälpa dig med, miss Lestrange?” frågade hon och professor Longbottom som hade fått syn på mig fick det där hatet i blicken som han alltid fick när han såg mig.
”Jag skulle gärna vilja prata med dig i enrum, professorn.” sa jag. Professor McGonagoll lutade sig tillbaka och log mot mig.
”Vad du än vill säga kan du säga det framför professor Longbottom.” sa hon. Jag gav professor Longbottom en snabb blick innan jag skakade på huvudet.
”Nej, det kan jag inte. Det är viktigt, professorn.” sa jag bedjande. Hon började resa på sig och jag fylldes med lättnad. Jag hade aldrig klarat av att berätta att jag är en varulv framför professor Longbottom. Jag följde efter professor McGonagoll ut ur stora salen men istället för att gå till hennes kontor så gick vi ut och satte oss på en bänk. Årets sista sol sken och värmde mitt slitna ansikte.
”Så vad var det nu du ville berätta?” frågade hon. Jag bet mig i läppen som jag alltid gjorde när jag var nervös eller kände mig pressad.
”Det sista min mamma sa till mig på perrongen var att jag skulle leta upp dig. Men jag glömde bort det, professorn.” sa jag.
”Varför skulle du ta kontakt med mig?” frågade hon och rynkade sin panna.
”Det är såhär att jag är en…” jag kunde inte fortsätta. Jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken men jag tänkte verkligen inte gråta.
”Jagärenvarulv.” sa jag snabbt. Det var ett under att professor McGonagoll ens hörde vad jag sa men istället för att bli arg, som jag hade trott, så log hon vänligt mot mig.
”Varför har du inte berättat förens nu?” frågade hon strängt.
”Jag glömde, professorn.” sa jag rodnade.
”Du glömde att du är en varulv? Vänta lite, det är ju fullmåne i natt!” utbrast hon och reste sig hastigt upp.
”Är du inte arg, professorn?” frågade jag försiktigt samtidigt som jag också reste mig upp.
”Nej, miss Lestrange. Jag har redan hjälp en annan elev som var varulv och det gick bra för honom.” sa hon.
”Remus Lupin.” viskade jag. Professor McGonagoll titta förvånat på mig.
”Hur visste du det?” frågade hon och höjde ena ögonbrynet.
”Mamma var kusin med hans fru. Jag och Teddy är sysslingar, professorn.” sa jag.
”Just det. Det är lätt att glömma att Bellatrix och Andromeda faktiskt är systrar.” sa professorn. Jag lade märke till att hon uttalade min mormors namn med en viss bitterhet.
”Nu måste vi förbereda oss. Det är tur att det är lördag. Då kommer du inte missa några lektioner.” sa hon och stegade iväg så att jag inte kunde göra annat än att följa efter.

Jättebra!

Gud vad bra!

Aw jag förstår Neville lite, men tycker ändå att han är orättvis

Jag med


Hållerm ed

Fett bra