The cold in our bodies [PRS]

Hon nickade och såg sedan bort.
"Fast vi är inte det. Vi är något emellan." Hon tog ett steg från honom. Hatade han henne nu för det hon var?
"Vi skulle bara lägga blommor vid graven. Vi ska ge oss av.." Sa hon och såg på Alice som hade tagit Olivias arm.
"Kom vi går..." Viskade Alice tyst.

"När får jag se dig igen?", frågade Oskar förtvivlat. "Och.. vad ska jag säga till vår dotter?" Han kramade osäkert sina händer. Hela situationen gjorde att det var ett virrvarr i hans huvud och visste inte riktigt vad han skulle tro eller tänka. Det fanns också en rädsla om att alla känslor skulle förvandla honom, för lusten fanns där. Men förklaringen varför hade han inte.
Olivia nickade till Alice, utan att slita blicken från Lottie och Oskar. "Vi kan inte gå utan Lottie.", viskade hon tillbaka. "Lottie kan skriva till dig.. Oskar. Låt henne gå nu."
Oskar släppte taget om Lottie arm med ett sorgset uttryck i ansiktet.

Hon ville kyssa honom och hon nickade.
"Jag kan fråga greven. Men då blir det inte här. Det är för riskfyllt. Kanske en mil härifrån. Det skulle vara det bästa." Hon tvekade en stund innan hon omdanade honom en sista gång och kysste honom.
"Jag älskar dig och det kommer jag göra för alltid." Sedan släppte hon honom och började gå med Olivia. Hon darrade så krafftigt att hon tog hennes andra arm.
"Förlåt." Viskade hon tyst.

Oskar hoppades på att de skulle ses igen, att hennes ord hade varit ett löfte. Han nickade som svar, med gråten i halsen. Att skiljas från sin älskade sårade honom. Det var som att riva upp gamla sår. ”Jag älskar dig.”, svarade han i en viskning samtidigt som han såg henne lämna platsen där hennes föräldrar låg begravda.
”Fortsätt bara gå.”, manade Olivia Lottie och fick med henne därifrån. ”Vänta på hans brev.”

Hon såg på Olivia och svalde hårt. Såg över axeln.
"Kan inte han få följa med? En bit iallafall? Det är ju min make." Viskade hon och Alice såg på Olivia. Nästan längtade att hon skulle svara.
"Jag hatar se Lottie ledsen." Viskade Alice och sträckte ut handen och greppade hennes hand.
"Snälla vi talar med greven."

”Han är en varulv, Lottie. Vi kan inte.. Vi kan inte riskera något.”. Hon skakade på huvudet och fokuserade på var hon satte stegen. ”Vi talar med greven.”, repeterade Olivia och styrde stegen mot värdshuset igen. ”Han kommer nog förstå, vi får iallafall hoppas på det.”.
Olivia kastade en blick åt Lotties håll och såg sedan på Alice igen. ”Alice, du måste också göra dig klar för din resa.. hemåt, du vet.”.

Lottie verkade inte ha uppfattat den biten, att hennes Oskar var en varulv och såg ner. Nickade och gick vid hennes sida.
"Självklart. Förlåt mig att jag blev sådär." Hon torkade sig i ansiktet.
"Jag minns inte den natten, den när jag nästan dog." Hon skakade på huvudet och gick ut från kyrkogården.
"Jag skulle föda. Men sen blev allt svart."

Olivia tvekade ett ögonblick. Hon visste inte vad hon skulle säga. ”Du behöver inte be om ursäkt.”, sa hon och tog tag om Lotties handled för att få hennes uppmärksamhet. ”Du har inte gjort något fel. Kom-ihåg det.”.
De hade kommit tillbaka till värdshuset. ”Vill du prata med greven nu?”, frågade Olivia henne samtidigt som de klev över tröskeln in i byggnaden.

Lottie gick tyst vid sin väns sida, lyssnade på hennes ord och nickade sedan.
"Det skulle vara bra. Men jag vet inte om jag har modet. Mina ögon är söndergråtna. Mitt hjärta är fortfarande Oskars men min lojalitet är hos greven." Hon skakade på huvudet och såg sig om. Nu verkade som alla blickar var på henne.

Olivia drog henne åt sidan. ”Kom.”, sa hon och lämnade Alice för ett ögonblick för att ge henne all uppmärksamhet.
”Tänk om det här är din chans till lycka? En gång till? Skulle du inte ta den?”, frågade hon och försökte skapa någon slags drivkraft eller motivation hos Lottie.
”Säg bara att du önskar att ha kvar kontakten med din make. Låt greven inte veta.. vad han är.”. Hon pausade och tänkte efter.
”..greven har säkert någon gång älskat någon. Han kommer förstå. Annars.. är han definitivt inte den jag tror han är.”