prs yehet & kkaebsong

Joshua himlar lätt med ögonen och höjer ögonbrynen mot sjuttonåringen när han väl fått mod till sig. Jo, om han ska vara helt ärligt föredrar han Zihaos alternativ. Men, som sagt. Det tänker han inte erkänna.
"Gör det väl inte alls," protesterar sextonåringen muttrandes, låter blicken glida ner mot katten i sin famn och slytherinelevens hand. Mimmi spinner lätt och knuffar sitt ansikte mot Zihaos handflata. Det hela får Joshua nästintill avundsjuk, vilket får honom att förstå hur den äldre tänkt innan. Rätt löjligt.

”Det gör det väl visste”, trilskades Zihao och log snett när Mimmi började knuffa på hans stora handflata. Katter brukade sällan gilla honom, speciellt inte efter sommaren. Flera gånger hade hans egen kissemisse väst åt honom och rest ragg. Men Joshuas katt verkade inte ha någotsånär emot sjuttonåringen, snarare tvärt om - någonting han personligen fann upplivande. Diskret sneglade han upp mot den yngre eleven som inte såg sådär jättenöjd ut. ”Varför ser du så sur ut? Det är faktiskt din katt, jag kan inte hjälpa om hon gillar mig eller inte.”

Med en grimas lyfter Joshua ansiktet från Mimmis päls och vänder blicken mot golvet istället. Gud vad löjligt. Han finner inga ord för det, och han bestämmer sig för att inte berätta för Zihao. Han skulle bli lagom nöjd.
"Jag ser inte alls sur ut." protesterar sextonåringen dumt. Egentligen har han absolut ingen aning om hur han ser ut vid just detta tillfälle, men han känner sig olustig. Och hoppas innerligt att Zihao inte ska se det, och inte kommentera det."Jag vet att det är min katt." muttrar Joshua och låter fingrarna försöka jämna ut en liten tova som bildats i Mimmis päls.

Någonting sade Zihao att sextonåringen kände sig missnöjd. Dels på grund av tonfallet, men även eftersom han såg lätt vresig ut. Ungefär som han själv brukade bete sig när han var svartsjuk. Ett skratt undslapp sjuttonåringen som äntligen började förstå sig på Joshuas underliga beteende.
”Är du svartsjuk? På din egen katt?” Frågade han och brast slutligen ut i ett högljutt kacklande. Han drog till sig handen som nyss smekt Mimmis päls och lindade istället armarna om magen. Sedan föll han tillbaka mot golvet där han rullade runt hejvilt, utan att kunna hämta andan.

Förolämpat på Zihaos reaktion bestämmer sig Joshua för att sparka den äldre i magen, inte för hårt men tillräckligt för att visa sin poäng.
"Men sluta!" muttrar han och släpper taget om Mimmi, som kilar bor för att leta efter råttor istället. Lämnar knäppgökarna i mål. "Varje gång du varit sådär har jag betätt mig skonsamt, men du? Nejdå." Nej, de gånger Joshua märkt av sjuttonåringens avundsjuka på katten har han inte skrattat rakt ut. Nu blev han generad och sur på riktigt. Joshua rullar runt från sängen och ställer sig upp. "Om du ursäktar mig tänker jag gå ut i regnet ensam."

”Förlåt”, kved sjuttonåringen och torkade tafatt bort tårarna som börjat rinna nerför kinderna på grund av skrattandet. ”Snälla gå inte, du vet att jag är dum”, fortsatte han och greppade tag om Joshuas ben med båda händerna. Om den andre envisades med att gå skulle han få göra det med en lång, tung Zihao hängandes efter sig. Och det, det var någonting som inte skulle gå lätt. ”Det såg bara så roligt ut, förlåt”, mumlade han, fortfarande med skrattet i halsen. Till hans försvar så hade synen faktiskt varit extremt roande. Hur fan hade Joshua lyckats hålla sig från skratt när Zihao själv betett sig lika svartsjukt?

Med en tom blick stirrar Joshua ner på sjuttonåringen som ligger utsträckt på golvet. Visst är han inte sur, men man kan alltid låtsas. Zihao är aningen oartig, det borde han ha förstått redan. Dock känner han sig djupt förnedrande, vilket är ännu värre. Han hade aldrig trott att det skulle hända i slytherinelevens sällskap. Så fel han haft.
"Ja, du är dum." påpekar Joshua och sliter bort sina ben från Zihaos grepp. "Gå och fixa dina byxor eller något, jag går ut." Kanske det är löjligt, men det är inte själva avundsjukan som sårar, absolut inte. Det är ju bara rått patetiskt. Nej, det är faktumet att den andre skrattat, när Joshua varit så noga med att inte göra det. Och förnedringen, såklart. Sextonåringen börjar raskt att röra på benen så att den äldre inte ska kunna gripa ett nytt tag dem och rör sig mot dörren. Med Mimmi skuttandes efter sig som den tamkatt hon är.

Nu hade han gjort någonting fel igen, varit okänslig eller liknande. Istället för att resa sig upp igen, bestämde Zihao sig för att ligga kvar på golvet. Skammen sköljde över honom som den gjort så brutalt många gånger innan. Varför hade han inte tänkt sig för? Hur svårt kunde det egentligen vara att hålla ett skratt inne? Frustrerat började han dunka huvudet mot det hårda golvet, om och om igen tills det värkte så mycket att han var tvungen att sluta. Lärde han sig verkligen aldrig? Tydligen inte. Med en djup suck rullade sjuttonåringen över på rygg och blickade förläget upp i taket. Det var absolut inte bekvämt att ligga så, men han tyckte att han gott förtjänade det. Utöver det så hade kroppen domnat bort, förmodligen på grund av skuldkänslorna. Sättet som sextonåringen lämnat på hade gjort honom alldeles stum, tom inombords. Hade kärleken plötsligt övergått till hat? Nej, så fick han inte tänka.

Gud så löjlig han uppfört sig, men Joshua kan inte ignorera hur dåligt han mått över den andres skratt. Efter år av Zihaos skratt ekande i sina öron för varje lilla snesteg kopplas förnedringen till detta. Patetisk är rätt ord för att beskriva sextonåringen i denna stund. Liggandes på gräset under ett träd alldeles dyngsur. Mimmi hade vikt undan samma sekund som hon insett att jätten var påväg ut i det svala, nej dit ville hon inte. Så Joshua ligger där ensam, väntar på att en djup förkylning ska ta över och få honom sängliggandes i år.
"Vilken idiot," mumlar han tyst för sig själv. Visst hade leendet på Zihaos läppar och hans skratt lyst upp, att inte se honom bitter eller nedstämd. Tyvärr var det på Joshuas dumma bekostnad. Han begraver det våta ansiktet i händerna och undrar hur det varit att aldrig ha kommit tillbaka. Nej, så får han inte tänka.

Efter att alldeles för många minuter passerat, hade Zihao slutligen kommit upp på fötter igen. Nu var han i full färd med att leta efter Joshua som ännu en gång gått upp i rök. Med armarna lindade omkring sig vandrade han omkring utomhus på skolas område, kisandes genom det tunga regnet som slog ner likt granater i gräset omkring honom. Byxorna hängde trasiga över benen på honom. Under några gå sekunder hade förlägenheten övergått till vrede. Med andra ord hade han slitit upp ett hål för den dyngsura svansen och sedan rivit lite mer i tyget. De såg ut att kunna falla av vilken sekund som helst, så pass trasiga som de var. Var i helvete kunde Joshua tänkas hålla till egentligen? Det kändes som om han redan sökt av hela skolområdet. Den förbjudna skogen var väl i princip det enda som kvarstod, men dit ville han inte gärna gå in. Sextonåringen var väl inte så obetänksam att det var just där han höll till? Eller? Zihao kunde inte ritkigt bestämma sig om han skulle ge den ett försök eller ej.