De utvalda

Ethan sadlade av Elpir och gick sedan för att hämta ved. "Det är bra" sa han sedan och likt efter det första uppdraget var han ovarsam med veden och lät den skumpa och skrapa över hans armar hur som helst. Han tände upp en brasa och suckade. "Nej jag ska itne ljuga...jag mår dåligt...drömmen får mig att må illa. Men jag får ta det". Han svalde ner allt i hålet i magen och plockade fram ltie mat.

Eletha nickade och såg på honom, hon visste hur det var men man fick bara gå igenom det. Hon hjälpte honom med maten och la sedan armarna om honom. "Det är något man måste ta sig igenom, men det hjälper inte att stänga in allt i sig." sa hon och kramade om honom mjukt, hon såg på hans armar, "Du borde vara försiktigare." sa hon och började rengöra såren.

"Men jag vill inte släppa ut det...visserligen äter det upp mig inifrån men jag vill inte oroa dig.." sa Ethan. Han ryckte sedan på axlarna och drog undan armarna för att lägga de om henne istället. "Snälla låt bli...jag förstår hur det menar...allt känns lättare". Han hatade samtidigt sig själv för att han mådde dåligt, han hade bara dödat två män, Eletha hade dödat hundratals, hur dåligt måste inte hon må då....

"Men du får inte göra dig illa och du måste prata om det, bli inte som mig, snälla." ber hon och ser på honom bedjande. "Man lär sig till sist när man gjort det många gånger......eller man lär sig att hantera det, att dölja det." sa hon som om hon läst hans tankar.

Ethan såg ner i marken för att inte möta hennes blick. Hans armar sjönk till sidorna. Han ville göra illa sig själv, ersätta smärtan med smärta. Men han visste att hon aldrig skulle tillåta det. Han tittade upp då han hörde hennes nästa ord. "Men jag vill inte lära mig...jag vill inte mörda...jag vill inte vara särling, varför ska kungen få utnyttja oss som slavar och leksaker? Det är orättvist, hela våra liv är praktiskt taget förstörda, vi kan inte ens älska någon annan utan att skapa problem". Han lät nästan gråtfärdig och vände bort huvudet mot den sprakande elden.

"Jag vet, och det är det ingen som vill det bara är så." sa hon tungt och började åter rengöra såren och smörjde sedan in dem med salvan. "Men det finns en sak att göra......men vi kan inte, din familj." sa Eletha mumlande.

Ethan hade god lust att dra undan sina armar igen. Men han lät Eletha tvätta och smörja hans armar. Han tittade sedan upp vid hennes nästa ord. "Vad..vad menar du?" frågade han även om han anade sig till hennes tankar. "Och du har din familj.. Sonja....".
Han la armarna längs sina sidor och stirrade in i elden.

"Jag vet, hade det bara varit du och jag hade det gått......" sa hon tveksamt, "Rymma så som många andra, in i skogen leva på flykt men leva fritt bland andra särlingar här i norr." sa hon och berättade om sina tankar.

Ethan tittade upp och log svagt. "Det låter underbart...men som sagt min familj och din familj..". Han ville vara fri och leva med Eletha och sin familj, men det var för mycket som kunde gå snett.
Han åt snabbt upp sin middag innan han drog manteln över sig och kurrade ihop sig vid elden.

(Vad sägs om ett tidshopp på några dagar då de mest rider? ;3)

"Jo, jag vet och då går det inte." sa hon trött och packade undan när de hade ätit och satte sig sedan vid honom, om för att vara hans stöd, hålla honom sällskap och inte lämna honom ensam år sina tankar.

(Yes ^^ låter bra det )