Sorgens tider [SV]

Naaawe så bra! ♥

Tack ♥
Mer kommer när jag är klar med läxorna/pluggandet till fler prov D: (Nu är du glad, Soul va? Så du behöver inte skriva till du-vet-vem, som har en näsa ;D)

Bravo! Du gör läxorna :'D

Hur länkar man namnet? c:
♥

du kan trycka på knappen "medlem" eller så skriver du bara: [ user ] *medlemsnamn* [ / user ] utan mellanrummen då xD

Underbar berättelse!!!♥

Tack ♥
Mer kommer förresten imon, jag är jättetrött + har huvudvärk och känner mig som om jag ska dö.. Dumma läxor som gör såhär emot mig </3

förstår vad du menar hoppas du blir bättre ♥ men ta din tid man ska tycka det är kul o skriva inte känna sig tvingad

Omg, vad fint. Sitter o gråter... längtar efter nästa kapitel. Men skriv när du har lust och tid, för det är då det blir som bäst!

MrsEmmaWeasley

Måste bara testa xD

Men du äger på att skriva, bara så att du vet.

Hahhha xD Men tack Tonkss & Soul
_____________
Kap 20 - George Weasley

Jag satt inne i mitt rum, som förr även varit delat med en tvillingbror som jag nu kämpade att behålla minnena klara över vad vi gjort och åstadkommit tillsammans. Men alla minnen bleknade, som gamla fotografier gjorde. Men jag försökte förnya dom hela tiden. En lätt knack gjorde sig hörd på dörren. Den öppnades utan att jag sagt något. Det var pappa.
"Är du klar?" den enkla frågan studsade genom rummet innan den sjönk in i hjärnan på mig. Jag såg ner på den svarta klädnaden och nickade. Detta var ingen vanlig dag. Detta var dagen då Fred skulle begravas. Vi hade valt en speciell plats på den närmsta kyrkogården. Eller jag hade valt den, för jag hade haft det sista och avgörande ordet. Jag hade valt en väldigt ljus plats, som fanns ovanför en liten sluttning ner emot resten av kyrkogården, där tydligen Colin Creevey, Nymphadora Tonks och Remus Lupin om ett tag skulle bli begravda. När jag hade tyckt det var vackert, hade jag tänkt genom Freds synvinkel, vilket var nästan som min egen. Nu satt jag på min säng, som fortfarande stod en bit ifrån Freds gamla. Jag hade inte låtit mamma ta bort den.. det var en av alla saker jag sparat som varit hans, och fortfarande var.
"Kom då" svarade min pappa Arthur och när han öppnade dörren mer såg jag att han hade på sig en svart klädnad han också. Jag lämnade motvilligt tryggheten i mitt rum och följde med honom ner, och såg mina vänner. Lee, Alicia, Katie och först och främst: Angelina. Alla i vackra svarta klänningar, utom Lee då. Han hade som tur var byxor på sig. Angelina rusade emot mig, och omfamnade mig, redan med tårar i ögonen. Det var som om jag vore Fred, och att George skulle dött. Tydligen så var de det hon trodde, för hon ryckte sig ifrån mig snabbt, som om det var en förbannelse att röra mig.
Snart visade sig Harry, Ron, Hermione, Ginny, Charlie, Bill, Percy och alla andra ifrån den närmsta släkten. Våran pappa hade fått uttala en utvidgnings förtrollning på kyrkan, så den stora släkten (en bit av den i alla fall) vi har ska få plats tillsammans med alla vänner.
"Då åker vi då" sa Molly, min mamma.
"Med spöktransferens?" frågade Ginny, oroligt. Hon hade ju inte lärt sig det än.
"Ja, kom här gumman" Molly tog emot sin dotters hand. Ginnys ansikte var rött. Sedan efter en menande blick försvann både hon och Ginny. En efter en försvann alla runt omkring mig, och sedan var det bara jag kvar.
"Hejdå Kråkboet" viskade jag, och sedan var även jag borta.