If the stars keep shining [Sv]

SNÄLLA MEEER!
Asså du är himla duktig!!! Jag bara lääängtar till nästa kapitel kommer ut! Jag längtar nog mest till friandet!!

Naaaaaaw, Meeeeeer!=D♥

Mer MEr MER "!!!!

Mera!

Jättebra som vanligt ♥

Kapitel 12 -
George Weasley

Att mista en del av sig själv kändes konstigt. Min sorg skulle aldrig lätta. Aldrig någonsin..

Jag gick ofta omkring i Diagongränden dagarna som följde. Det var skönt att ha glada människor runt sig. Några få gånger smittade det nästan av sig. Jag kände mig plötsligt glad. Men så fort jag hörde eller såg något som påminde om våra barndomsår tillsammans sänktes mitt humör igen.

"Hej!" Angelina kom emot mig. Jag höjde handen i en hälsning
"Hej, An!"
Vi spenderade eftermiddagen i varandras sällskap. Vi satt på ett café och pratade i flera timmar. Det var så lätt att prata med Angelina. Vi hade känt varandra så länge. Vi kunde prata om allt mellan himmel och jord. Mest pratade vi om det som skedde mitt emellan. Quidditch var en av våra huvudsakliga prat-ämnen.
"Ska vi gå till butiken?", frågade Angelina plötsligt. Jag tystnade mitt i en beskrivning av Rons favoritlag Cuddley Cannons.
Hon reste sig upp och tillsammans gick vi in i Weasleys Vassa Varor. Affären höll på att tömmas på folk, eftersom det var dags för stängning.
"Jag kan stänga butiken."

Efter att alla hade gått visade jag Angelina upp till min och Freds... Jag menar min lägenhet som låg ovanför. Det var ganska litet, men det var okej. På bordet stod ett fotografi av Fred. Han blinkade gladlynt mot oss. Angelina studerade honom ett tag. Sedan vände hon sig om och gick in i det lilla vardagsrummet. Där fanns en sliten soffa, som jag fått av mamma och pappa innan de köpte en ny. Hon slog sig ner. Jag gjorde det samma.
"Du klarar det riktigt bra. Det här med..." Hennes röst dog ut. Jag nickade. Mest för mig själv.
Plötsligt var hennes läppar tryckta mot mina. Skuldkänslorna kom farande igen, men jag tryckte bort dem och besvarade Angelinas kyss. Mina händer var djupt begravda i hennes mörka hår.
Hon var så perfekt, så underbar, så...
Vi slet oss ifrån varandra efter.. Ja jag vet inte hur lång tid det gått. En halvtimme? En minut? Femton sekunder?

Senare den kvällen låg jag vaken och tittade på brevet jag skrivit till Fred.
Han skulle velat att jag varit lycklig. Att jag levde vidare.
En tår trillade ner för min kind, och blötte pergamentet.
Ja.. Det var nog det han hade velat..

Meeer! Jättebra

JÄTTE BRA MEEEER!!!!!

super!!!!!!!!

Det är en fröjd att läsa, du är så duktig på det du gör!!