The Dark Side [Sv]

Hahaha, det lät verkligen roligt x)

Härligaste kommentaren ever tror jag x) dog lite av skratt då jag läste den!

+ BTW skriver på nästa kapitel i morgon

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

mer kapitel

----------------------------------------------------

Kapitel 12
Vi är gifta Garrett…
1997

Juni kom och allt kändes… tomt. Inget var som det skulle, nu var verkligen allt upp och ned. Vad hade hänt egentligen? Hur kunde det hända? Hur var det ens möjligt? Han var död… han var DÖD! Och alla runt om henne hurrade, alla var glada, alla nöjda… Clarissa ville bara bryta ihop i ett hörn och gråta tills hon inte kunde gråta mer. Bara låta världen fortsätta utan henne, slippa känna smärtan av att alla hon höll nära en efter en lämnade henne. Snart skulle hon vara helt ensam, hon hade bara Remus i tanken kvar, och Snape i fysisk form. Alla andra var döda…? Hur hade det hänt? Varför hade hon inte gjort något för att stoppa det? VAD VAR DET FÖR FEL PÅ HENNE?! Hon stängde ögonen och höll tillbaka gråten, ingen fick veta hur hon egentligen kände. Ingen fick se hur knäckt hon var över sin gamle mentors, rektors och rådgivares död. Den enda som verkade känna samma sak som hon själv var Draco…

”Hur är det Draco…?” frågade hon försiktigt då de satt själva i vardagsrummet i Malfoys villa.
”Sådär…” sa han med låg svag röst.
”Säkert? Du ser hemskt blek ut…” sa hon lågt och kramade försiktigt hans hand. Han såg förvånat på henne men sa nedstämt;
”Du får inte bry dig om mig minns du väl… jag gjorde inte som jag blev tillsagd, jag ska straffas…”
”Draco… du är en snäll grabb!” sa hon och rufsade till hans vita hår. ”Om du inte varit så strikt och släppt lös lite hade alla flickor flockat runt dig som magneter! Dessutom så Gör jag inte alltid som jag blivit tillsagd heller… men det behöver du inte berätta för någon va?” Draco skakade våldsamt men en aning gladare på huvudet och log.

”Clare…” Snapes röst ljöd genom rummet och hon ställde sig upp.
”Ja?” sa hon kort. Han såg på henne ett tag innan han sa;
”Kom!” Clarissa slog bort känslan av att vilja säga emot och följde med honom. ”Håller du Draco sällskap?”
”Nej! Han håller mig sällskap!” fräste hon kort och såg in i Snapes mörka ögon.
”Du behöver inte försvara dig inför mig Clare… kom…” han började gå mot dörren och hon följde lydigt efter.
”Var ska du då?” Travers mörka irriterade röst ljöd bakom henne och hon suckade högt och stönade högt och klagande.
”Travers! Jag ska vart i friden jag vill! Tror du verkligen jag skulle försvinna?!” Travers såg hotfull ut i blicken då deras blickar möttes, och något i hans hållning fick henne att gissa att han inte var på bra humör.
”Den risken finns… vart ska du?”
”Jag ska med SNAPE för i helsike! Tror du han kommer kidnappa mig eller något?! Jag kommer tillbaka innan du lägger dig och sover om det är DET du är orolig för!” sa hon bitskt och såg surt på honom.

”Du borde inte utmana ödet med honom hela tiden Clare…”
”Tror du att det är SÅ lätt eller?!” fräste Clarissa tillbaka och såg upproriskt på Snape. ”Jag HATAR den där mannen, han är en skitstövel och tror att han är bättre än mig! Jag trodde hela den här samlingen gick efter rang, Voldemort och nedåt! JAG ÄR HÖGRE UPP ÄN HAN OCH HAN VERKAR ÄNDÅ FÅ TRYCKA NED MIG UTAN JÄVLA RÄTT!!... AVBRYT mig inte Sev! Jag orkar inte! Jag gillar inte att bli nedtryck, misshandlad, vakad av en hök ELLER för den delen nervärlderad!” Snape såg på henne med en road blick under de mörka hårtesterna som flög runt hans ansikte i vinden i skogen.
”Clarissa, han blir inte lättare att stå ut med för att du sätter dig upp mot honom hela tiden! Och ja, du hade högre rang än honom, men i och med att ni gifte er, kom han upp på samma rang som dig! Jag förstår precis hur du känner, men slösa inte bort dessa år nu, de är inte långt kvar innan allt är över, låt oss nu vänta ut Harry…”
”Sev… nej… jag orkar inte mer…” grät Clarissa och sjönk ihop mot ett av alla de träd som fanns runt henne. ”Jag klarar inte det här… alla jag bryr mig om dör, alla jag rör vid dör, mitt barn är långt borta och jag är gift med en översittare! Jag klarar inte mer…”
”Clare… du klarar dig visst, tror du Sirius skulle uppskatta att du gav upp efter att ha förlorat ett helt liv med dig? Skulle ditt barn vara stolt över sin mamma, kunna acceptera att du gav upp det, då du inte fullföljde det du gav upp den för? Du klarar det Clare… jag är närmare nu, jag hjälper dig…” sa han lugnt och satte sig på huk mittemot henne.
”J… j jag k k klarar inte d de det häär Seeeev…” grät hon mot hans axel då han kramade om henne. ”Ja g gööör i inte d d d deee…”
”Jo det gör du… det vet jag!”

”Ni dröjde!” Travers såg sur ut där han väntade vid dörrposten.
”Åh, förlåt käraste, vi tog bara en promenad!” sa Clarissa kvittrande som en fågel och log, gav honom en lätt puss på kinden och tog hans hand. ”Kom så åker vi hem, jag vill sova!” Travers såg misstänksamt mot henne men nickade sen.
”Säger du det så…”

”Vad håller du på med?!” Förvånat såg hon på honom från sängen.
”Jag trodde det var det här du ville?” sa hon och rodnade skamset där hon satt naken på sängen.
”Misstolka mig inte fel, jag gillar VAD du vill göra, men jag förstår inte att DU frivilligt tar första steget… du gillar inte mig…”
”Vi är gifta Garrett…” sa hon lågt och log förförsikt. ”Varför inte ta vara på det man har? Vem vet, det kanske leder till det du pratade om för någon månad sen…” sa hon och till sin förtjusning kom han gåendes mot henne. Hade de sex kunde hon åtminstone tillfälligt glömma bort att Dumbledore nu var död…

meeeeeeeeeeeeeeeeeer

Meeeeer
Tycker så synd om henne, alla har rätt till att gå vart dom vill och när dom vill utan att någon måste behöva veta hela tiden!

tack ♥

Nästa kapitel! Hope you'll like it!

----------------------------------------------------

Kapitel 13
Vad ni gör det lätt för oss!
1997

Alla satt samlad ännu en gång i Malfoys vardagsrum. Ingen visste vad Voldemort ville denna gång men som alltid var alla nervösa och osäkra! Vad skulle hända? Skulle någon bli straffad? Skulle någon bli utskickad på uppdrag? Rummet var knäpptyst, ingen vågade säga något medan Voldemort stod tyst och såg ut genom fönstret. På senaste tiden hade hans humör varit allt annat än förutsägbart, ännu mer än förut. Till och med Clarissa själv hade börjat vekna och inte varit så kaxig runt honom som hon brukade. Ibland roade hennes temperament honom, men nu för tiden verkade det mest förarga honom. Hon visste helt enkelt inte vart hon hade honom längre.

”H herre?” hördes Slingersvans pipiga röst, och Clarissa fick envist hålla tillbaka en rysning. Hon blev lika förbannad varje gång hon hörde honom, såg honom, snuddade vid honom. Om hon kunnat hade hon dödat honom för länge sen! Voldemort vände sig bara om och spände blicken i den lilla knubbiga fillur som genast böjde sig nästan enda ned till golvet.
”Herre… alla har anlänt… sir…” Clarissa såg avskyn i Voldemorts blick, kanske gillade han Slingersvans lika lite som hon?
”Mötet kan börja…” sa han kort och såg ut över församlingen. Ingen sa något, osäkra om vad de skulle säga, osäkra om det var deras plats att prata.
”Har någon kommit på något som måste göras?” hans fråga lät för normal, det måste vara en kuggfråga!
”Menar herre att skolan ännu inte tagits i er kontroll än?” Clarissa kände osäkerheten smyga då hon såg på honom.
”Precis, vi måste ta slottet, så vi kan börja filtrera mugglarna…” sa Voldemort med blicken inristad på henne.
”Det är snart september sir, vi borde…”
”DU har till uppdrag att ta över skolan, ta med dig alla män du behöver!” Rösten var kall, hård och hotfull, det fanns inget hon kunde säga för att säga emot.
”Snape, du ser till att allt går som planerat… Travers, dig behöver jag prata enskilt med…”

”Han litar inte på mig längre…” fräste Clarissa argt till Snape då de stod utanför rummet.
”Det verkar inte bättre…”
”VAD har jag gjort?!” Snape höjde axlarna och såg på henne med en trött blick.
”Jag vet inte…”
”Där är du ju, tisslar och tasslar med Snape som vanligt!”
”Hej Trav…” sa hon och log. ”Jag saknade dig ett tag!” Hon smög sig in i hans famn och såg upp på honom. Han verkade en aning osäker, men la armen om henne och log.
”Bra, men jag ska iväg några dagar, så vi kommer inte ses…”
”Vad ska du göra?” Travers bara skakade på huvudet.
”Hemligstämplat!” Clarissa ville skrika på honom ”MEN DU SKA JU ALLTID VETA VAD JAG GÖR” men sa inget, hon föredrog faktiskt att fjäska för honom än att bli slagen. Hon suckade överdrivet men log lätt.
”Jaja, jag måste planera attacken mot Hogwarts vilket fall… kom Sev, du får hjälpa mig!”
”Nej vänta!” sa Travers och tog tag i hennes arm då hon började gå. ”Jag ska inte åka än, du ska hålla mig sällskap…”¨

”Det fungerar inte så bra att fjäska för honom märker jag?” sa Snape roat.
”Jo, jag blir inte helt blå…” suckade hon och drog ned ärmen på klänningen över blåmärket på armen.
”Snart slipper du honom…”
”Men nu när… Dumbledore är borta, hur… hur ska alla få veta varför vi är här?” Snape log lätt.
”Jag kommer berätta för dem!”
”Men hur? De litar väl inte mer på dig?”
”Minnesåll kära du!” Clarissa stönade och såg argt på honom.
”Du vet lika väl som jag att minnen kan påverkas och att ingen domare godtar minnen som bevis!”
”Försök vara positiv!”

De stod utanför slottet med en mini arme av 5 män, sammanlagt var de 7. Det skulle inte alls bli svårt, det mesta av försvaret var redan nedbrutet. Med Clarissa i täten tågade de in på området och Clarissa öppnade dörren med ett drag med staven. När de gick in i slottet började varenda tavla och spöke viska.
”ETT ord till från er och jag spränger era tavlor i luften!” fräste Nott bakom henne.
”Vad gör det om de pratar? De kan inte skada oss Nott!” skrattade Clarissa och gick vant genom korridorerna mot personalrummet.

”Nej men ser man på, hela lärarkåren samlade på ett ställe, vad bekvämt!” sa Clarissa med ett nöjt leende. ”Vad ni gör det lätt för oss!”
”MacDougal…” McGonagalls röst fick henne att skämmas, hon saknade Gryffindortornet, alla glada minnen och all mat, nu skämdes hon för allt hon gjort. För att hon skämt ut stackars McGonagall dessutom!
”Minerva, vad trevligt att råkas igen, hur känns det att vara rektor?” frågade Clarissa med en mystiskt flin och såg road ut.
”Vilken fråga!” snäste McGonagall irriterat med en upprorisk glimt i de gamla men vackra ögonen.
”Tänkte bara se, du vet väl att du inte längre är rektor va?”
”Vad säger du för strunt?”
”Jo kära du, och om du inte lägger ner trollstaven Sibylla så kommer du sprängas i luften, just nu skriver de på ministeriet om i papperna. Snape här, kommer bli rektor och du återfår din tjänst som förvandlingskonst lärare. Någon ersättare i mugglarstudier behövs inte för vårt nya ämne har vi redan lärare för!” Clarissa pratade på som om det var de enklaste sakerna i världen. Men hon såg att lärarkåren var skraj och hon visste själv vad allt detta betydde. Ett mindre bra och säkert Hogwarts…

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Meeer Dx

Meeer!

Men vad synd för Clarissa
Men du skriver jätte bra