A dark Secret [SV]

först hände samma sak men sen fattade jag som tur va!

Nytt kapitel önskades
VARNING FÖR.... LÅNGT KAPITEL OCH... om ni läser för ingående lite läskigt och kanske... äckligt... xD

--------------------------------------------------

Kapitel 21
En liten flickas bekännelser
1978-02-24

”Kom ihåg nu Lily, du, Elle och Peter måste övertala henne. Allt måste gå som planerat!” sa James allvarligt men såg mjukt på henne.
”Hur ska vi kunna se till att det går som planerat, då vi inte VET vad som ÄR planerat?” frågade Lily surt.
”Se bara till att hon kommer till vår sovsal direkt efter lektionen gumman…” sa han mjukt och kysste hennes läppar.

Lektionerna flög iväg, men det måste ha varit för att hon sov igenom de flesta…
”LILY!” utbrast Clarissa med handen flygandes mot hjärtat. Paniken var obeskrivlig.
”Förlåt om jag skrämde dig Clare!” sa Lily med ett roat leende.
”INTE hoppar man väl fram mitt framför någon sådär?!”
”Jag gör!” skratta Lily men blev sedan allvarlig. Elle och Peter dök upp vid hennes sida med oroliga och nervösa ansiktsuttryck.
”Du måste till killarnas sovsal!”
”Va?!” Clarissa såg tvivlande på Elle som såg orolig ut,
”Ja… Sirius har ramlat och slagit sig rejält!” sa Lily och såg ängslig ut.
”Varför är han inte i sjukhusflygeln i så fall?!” Paniken växte inom Clarissa, de MÅSTE skämta… eller hur?
”Han vägrar, inte innan han träffat dig!” sa Elle irriterat, men oroligt.
”Han… gråter!” pep Peter. Clarissa blev kall och började genast springa genom korridorerna.
”Inte igen!” jämrade hon hög.

”Hallå?” ropade hon oroligt då hon kom in i killarnas sovsal. Det fanns fem sängar där inne, till marodörerna och Arvid. Hon tog några steg, men fick inget svar.
”Där är du ju…” lät Remus röst bakom henne. Hon hoppade till av förvåning och såg förskräckt att Remus blockerade dörren.
”S… Sirius grät?” sa hon osäkert. ”Han hade gjort illa sig…?” Sirius skratt fick henne att hoppa till igen.
”Det enda som är fel med mig är min oförmåga att få dig att lita på mig!” sa han allvarligt.
”Men Elle sa…”
”De säger vad som helst om man ber dem…!” Sa James som dök upp på samma ställe som Sirius trätt fram ifrån.
”Va?” Hon lät ynklig, patetisk, men plötsligt kändes det som om alla hon gillat och ansett vara hennes vänner vänt sig emot henne.
”Sitt ned!” sa Remus lugnt och pekade på den närmaste sängen. ”Vi behöver prata…”
”Nej! Jag vill inte!”
”Du behöver prata och vi behöver veta vad du så envist döljer ifrån oss…” sa James allvarligt… nästan hotfullt?
”Nej…! Jag vill inte! Ni kan inte tvinga mig!” nästan skrek Clarissa med tårarna rinnandes ned för kinderna.
”Så du får bry dig om oss, men vi får inte bry oss om dig?” frågade Sirius menande men mjukt. Han tänkte på vad hon sagt för några kväller sen…

Nu stod Sirius och blockerade dörren, Remus gick för att göra något vid en av sängarna. Men nu brydde hon sig inte, hon skulle ut!
”SLÄPP UT mig!” fräste hon och såg argt på Sirius.
”Nej.” sa han lätt.
”Clarissa lyssna!” hördes Remus röst.
”DU FÖRSTÅR INTE!” ropade James efter henne då hon sprang ut.

När hon sprungit kors och tvärs över halva skolan, upp till fjärdevåningen, gömde hon sig i ett mörkt hörn. Tårarna forsade ner för hennes kinder. De må ha velat henne väl, men de skrämde henne. Men mest hade hon skrämt sig själv som blivit så orolig för Sirius…

”Clare…”
”Nej!” kved hon. ”Hur hittade ni mig?!” De undvek frågan.
”Du kan inte sitta här och gråta Clare… kom!” sa Remus försiktigt.
”Nej…”
”Clarissa, tänk om Snape eller någon kommer!” sa James allvarligt, Sirius fnös högt, men Clarissa svarade inte.
”Du gråter MacDougal, det här hörnet är inte skapat för det!” sa Sirius mjukt, men en aning irriterat, innan han lyfte upp henne.
”Sirius!” kved Clarissa men gjorde inget i protest. Hon orkade inte…

”Clare…” Hon satt i en soffa, med tårarna rinnandes ned för kinderna. De satt i fåtöljer som var i en halvmåne form emot henne. En liten eld värmde rummet…
”Clare, varför har du så massiva mardrömmar?” Clarissa såg kallt på Remus.
”För att…!”
”Clarissa, vi bryr oss om dig! Vad du än säger så kommer du ändå vara DU!” utbrast Sirius och såg allvarligt på henne.
”Jasså, DET tror ni?!” röt Clarissa och såg argt på dem.
”Ja Clare, lugna dig!” sa James och såg menande på henne. Hon fnös.
”Prova Clare…” sa Remus försiktigt.
”ÄR det bara vi här?!”
”Ja!”
”LOVAR ni?!”
”Ja!”

Clarissa suckade och fortsatte efter ett tag:
”Den långa eller korta versionen?”
”Långa!” sa alla tre i korus.

”Allt började hösten då jag var fyra år. Hur eller varför minns jag inte, men min mamma dog. Pappa tog det hår, han var aldrig riktigt glad efter det.” Hon suckade. ”Jag var en skötsam flicka, så pappa lät mig vara hemma själv medan han jobbade. Bara jag höll mig ifrån skogen! Men… snart så tyckte jag husets alla vrår och mina leksaker var hemskt tråkiga så… jag trotsade pappas ord och gick in i skogen. Men…” Hon torkade lite lätt bort tårarna innan hon fortsatte:
”Men jag gick vilse så jag började skrika på hjälp. En man kom fram till mig och sa att han tänkte hjälpa mig. Det var kväll och snart syntes månen… Han började skrika konstig och jag sprang och gömde mig bakom en buske… Innan jag visste ordet av det hade han bitit mig…”
”Han var en varulv?” frågade Remus förvånat. Clarissa gav honom menande blickar innan hon fortsatte:
”Han höll på att döda mig innan pappa kom och räddade mig.

Han var aldrig riktigt sig själv efter det. Han sa upp sig från jobbet, bara för att vara hemma med mig. Varje gång jag förvandlades förföljde han mig för att se till att jag inte dödade någon… Tills det år jag skulle fylla sex år…” Clarissa började snyfta och tog en minut eller så för att lugna ned sig. ”Vinden spelade honom ett spratt… jag fick upp… vittringen… Innan han hann ta sig i säkerhet hade jag… dödat honom…” Tårarna rann så fort hon knappt såg något. ”Den sjunde mars 1966 dödade jag min pappa…”

”Clare du…”
”Tyst om du vill höra klart!” fräste hon och såg argt på James. ”Åren som kom var jag på resande fot, stannade helst inte på samma ställe i mer än två dagar. Undantagen var då någon tant eller farbror kom fram till mig och erbjöd mig husrum. Liten och naiv som jag var litade jag på dem… Men de ville alltid ha något tillbaka… som längst var jag fast på i ett sådant hus i en månad…” Clarissa torkade bort tårarna från kinderna.
”Innan Hogwarts var jag i ständig kamp mot världen.” fortsatte hon lågt. ”Inlåst i rum dit människor kom för att… ja… slagen för minsta lilla… sov på gatan, åt inget på upp till tre veckor och så vidare…” Clarissa såg allvarligt på dem, med tårar fortfarande forsande. ”Nöjd nu? Där har ni mitt liv… får jag gå nu?!”

”Clare…” James lät sorgsen. ”Det var inte DU som dödade din pappa!”
”JO! JAG gick ut i… i skogen och blev biten… JAG be et ha an… JAG död dödade honom…” sa hon darrandes men arg.
”Varulven som råkar bo inom dig dödade din pappa, INTE du!” sa Sirius allvarligt.
”Nej… jag…”
”Clarissa, du är inte själv, JAG vet hur du känner dig. Men jag vet också att du omöjligt kunna stoppa det!”
”HUR KAN DU VETA?!” skrek Clarissas vars tårar nu rann så fort att hon inte kunde se. ”HAR DU DÖDAD DIN PAPPA?!”
”Nej… men jag blev också biten av en varulv när jag var liten…!”

Sirius satt nu och höll om Clarissa som grät i floder. Tårarna verkade aldrig ta slut.
”När grät du sist Clarissa, på riktigt?” undrade James.
”Mer än när jag inte kan hålla mig tänker du?”
”Nej, när du släppte ut släppte ut ALLT på samma gång sist…”
”Mellan ettan och tvåan” snyftade hon.

”Det var alltså därför du hoppade av quidditchlaget!” alla såg frågande James. ”Ja, det var för nära inpå din fars död så du var arg och ledsen redan och Toveys kommentar fick liksom bägaren att rinna över…?!” Clarissa lyckades få fram ett leende medan hon drog sig ur Sirius famn och satte sig rakt.
”Jag tror det ja…” sa hon lågt.
”Mardrömmarna är alltså minnen, sjukheten fullmånen och din rädsla för kyssar…” började Sirius men blev avbruten.
”Har med hemlösheten att göra ja!”
”Så teoretiskt sett… hade ryktena rätt?” frågade Remus tveksamt.
”Jag ville inte… men det var enda gången jag fick mat…”

”En sak till Clare… om du är varulv, varför har vi inte setts?” frågade Remus efter ett tag.
”Jag är inlåst i ett rum i källaren…”
”Hur förvandlas man i källaren?!”
”Det gör man inte. Är man utomhus gör det bara ont under själva förvandlingen. Men eftersom det inte kommer in månljus i källaren så kan jag inte förvandlas, men kroppen vet att den borde förvandlas så… det är smärtsamt…

”Clarissa var trött, så han lade ned huvudet i Sirius knä. Tårarna rann fortfarande men inte lika snabbt. Sirius strök henne nöjt över håret.
”Jag vill inte berätta för Lily och Elle…” viskade Clarissa fram.
”Är du säker?” Hon nickade och James log försiktigt. ”Då berättar inte vi för Peter heller…”
”VÄNTA!” skrek hon plötsligt. ”VAD ÄR KLOCKAN?!”
”Snart sju?”
”JAG MÅSTE TILL MCGONAGALL! DET ÄR FULLMÅNE IDAG!”

JÄTTEBRA!!!

Sjukt awesome!!

... mållös...

va? :o inte var den väl så bra? :o

Tack till ALLA! skriver in nästa kapitel ikväll!

joooo det var den!!

Skojar du eller? Wonderful!

Magiskt, känslosamt och underbart ! "så kommer alla känslorna på en och samma gång..." xD