Privat VA (rollspelare och Uniconrnhorn)

Grace svarade inte och hörde hur dörren slog igen. Hon suckade och drog på sig klänningen, en mörkgrön med svarta detaljer. Hon hade fortfarande på sig sorgeringen och satte fast Pendragon-broschen på axelbandet på den nya klänningen. Hon satte upp håret i en fläta och gick ut till korridoren där Jane och David stod. De tittade på henne, men sa ingenting. Grace stirrade rakt fram medan de inväntade Calvin.

Calvin hade på sig ett par vanliga jeans och en mörkgrön tröja. Han tänkte inte vara uppklädd för deras lilla möte. Han började att gå mot tronsalen som blivit städad över dagen. Han svalde hårt och skakade av sig bilderna från kvällen innan.

Grace klev in i salen, som var helt städad sedan gårdagen. Hon andades tungt. I salen stod det en stol i mitten, där Calvin skulle få sina tatueringar. I rummet stod alla Moroi och Dhampirer från gårdagen. Drottningen harklade sig.
”Vi står här idag tack vare beskyddare Felix mod att förvarna oss, men också för Prinsessan Pendragon och beskyddare Calvins insatser. Utan deras räddningsinsats hade det varit betydligt fler offer i striden. Vi tackar dem och Felix kommer alltid ha en hedersplats vid hovet” sa hon och alla blickar drogs till Grace och Calvin. När sorlet började så smått vinkades beskyddarna till sig Calvin för att ge honom tatueringarna. Grace såg sig omkring och tänkte på gårdagens kaos. Hon tittade på stället hon hade stått på när Strigoin hade strypt henne, och hon såg någonting på marken. Hon böjde sig ner och plockade upp en näsduk. På den fanns två svaga initialer, men hon hade svårt att se vad det stod.

Calvin gick motvilligt mot stolen, han visste inte varför men han avskydde verkligen att få tatueringar för att ha dödat någon. Han fattade att Strigoi var hemska men han förstod inte varför han var tvungen att skylta med att han hade lyckats döda någon. Han lutade fram huvudet så att de hade plats att tatuera hans nacke. Det tog inte särskilt lång tid men det gjorde ont. Han gned sig om nacken och reste sig upp, han gick mot Grace och la handen på hennes rygg.
"Vad är det?" frågade han lågt och kollade på näsduken i hennes händer.

Grace hoppade till och vände sig om.
”Ser du vad som står på denna? Jag tror Strigoin hade den i fickan” sa hon tyst och höll fram den.
”Är det ett Z? Jag ser inte riktigt”

"Inte här." sade han bara och tog näsduken. Han la den i sin ficka och kollade på henne lite snabbt. "När vi är ensamma, okej?" sade han och bet sig löst på läppen. Han blev ganska nyfiken men han trodde inte att någon skulle bli lika nyfiken utan mest arga och de skulle troligen bränna näsduken innan han och Grace hunnit ta reda på mer.

Grace nickade. Jane kom fram till dem.
”Vi har pratat med skolan. Om ni vill så stannar vi här i några dagar för att bearbeta vad som hände, eller så åker vi tillbaka till skolan”. Hon vände sig till Calvin,
”Vi kommer även kontakta din mamma, så hon vet att du mår bra” sa hon och log lite. Grace vände sig mot Calvin.
”Du är beskyddare, du vet vad som är bäst” sa hon och log lite.

"Kan vi inte åka till New York? Bara över helgen och sen raka vägen till skolan? Min mamma kommer få spel annars." sade han och log svagt. Han ville hemskt gärna träffa sin mamma då han sällan fick träffa henne men han ville också visa Grace parken som han hade drömt om.

Grace nickade, och det gjorde även Jane.
”Jag och David åker med er, vad tror ni om att vi åker om två timmar?” frågade hon och Grace nickade.
”Det blir väl bra?” Sa hon och började gå tillbaka mot rummet.

Han nickade ivrigt och började direkt att gå mot rummet med Grace. Han kunde knappt hålla leendet inne, något bra hade ändå kommit ur allt.
"Min mamma kan sånt här förresten." sade han och viftade lätt med näsduken.