Minnen från förr (PRS)

Tasha lutade sig lätt mot honom då han ledde henne ner.
"Nej, det visste jag inte, hur är det?" frågar hon och flyttar sitt huvud från honom för att han skulle slippa doften. Men rörelsen fick det nästan att svartna för blicken och benen vek sig lätt.
"Åh, fan. Förlåt." får hon ur sig och grabbar tag i honom då de går ner för trappen något omtöcknad av det hela. Då de väl kom ner i köket satte hon sig ner på en stol och väntade på Sally som faktiskt tvättade sig och tog fram rena saker att rengöra med. Tasha la huvudet mot bordet och lät Sally tvätta och binda om.
"Hur mår du?" frågar hon Zachary.
"Det är lite märkligt att just du skulle känna såhär för blod." erkände hon med tanke på att han var varulv.

När de slutligen kom in i köket och hon hade en stol att sitta på, sjönk Zachary ner på stolen, så långt borta som möjligt från hennes, och vilade pannan mot bordets svala yta. Han hade inte förmått att fortsätta tala när hon på något sätt lyckades luta sig ännu närmare honom.
"Jo tack, det går väldigt fint. Jag svimmade bara nästan". mumlade han ner i bordet utan att lyfta på huvudet. "Och om du nu har lust och veta så har jag god lust att spy och stoppa ner huvudet i en låda med jord..."
Vilket uruselt blodtörstigt monster han måste vara som var så pass rädd för blod att han nästan svimmade. Tanken fick honom att frusta till. Även om det var patetiskt kändes det samtidigt bra av någon anledning.
"Jag berättade aldrig det, men efter att jag dödade Anwen svimmade jag. På morgonen efter såklart", sade han och vågade sig på att slänga en snabb blick mot henne för att sedan titta bort igen, halvt illamående.
Sally var fortfarande i full färd med att tvätta såret och skulle precis börja linda om en tjock rulle med bandage.

Tasha visste inte om hon skulle skratta eller ej. På något sätt var det så tragiskt men ändå skrattretande att en varulv inte tålde blod.
Hon sa inget men Sally pep till vid ordet dödade.
"Det är lugnt, inget kommer hända. Det var en olycka som hände förr." lugnar hon alfen med slutna ögon. Hon höjer huvudet så hon kan binda om och tackar då hon är klar.
"Du kan titta nu." ler hon lätt mot honom, men låter huvudet fortfarande vila mot bordets yta. Hon är än yr och vill inte röra sig alltförmycket på egen hand. Dessutom hade de inget skönt att vila på.
"Sally ska göra te åt er. Sally hjälpa till, städa så herskapet kan bo här igen." skyndade sig Sally att säga och med alfmagi tände hon eld i spisen och värmde vatten. Som om inte det vore nog började hon städa om dem så att köket såg riktigt trevligt ut när de sedan blev serverade te.

"Jag vet att du hånskrattar inombords", sade Zachary till slut, när Sally placerade varsin kopp te framför dem. "Men jag gillar det, att inte tåla blod alltså", fortsatte han och kupade händerna om koppen.
Utanför hade det börjat mörka. Idag var himlen inte täckt av tjocka regnmoln utan stället blinkade stjärnorna oskyldigt ner på dem medan månen spred sitt dunkla sken.
"Det känns liksom som att det gör upp för allt det där andra, på något sätt."
Han förde koppen till munnen och smuttade på sitt te med ögonen fästa på natten utanför. Mörkret som i vanliga fall brukade kännas behagligt började med ens ge honom krypningar och han rös ofrivilligt till.
"Överlever du?" frågade han sedan och lät ögonen fastna på bandaget lindat runt hennes huvud. "Du ser faktiskt ganska risig ut..."
Det var inte illa menat på något sätt, han kände sig snarare orolig för henne. Hon såg extremt blek, fortfarande lätt desorienterad och svag ut. I vanliga fall brukade hon aldrig visa sig svag, så det kanske var naturligt att han kände sig ängslig.

"Jo" erkände Tasha och log svagt.
"Det är bara lite konstigt med tanke på vad du är. Men samtidigt som du säger, bra. Som om det kompliterar upp det andra."
Hon tog händerna försiktigt om tekoppen, värmde fingrarna som kändes iskalla efter hon ramlat.
"Jo, jag överlever, det gör jag alltid." sa hon med ett blekt leende. Hon orkade inte visa upp någon falsk styrka nu. Det var ändå som att han skulle se igenom det. Han hade sett hennes svaga sidor och det gjorde han nu med. Det var dock fint att höra att han faktiskt brydde sig och det var för hennes egen skull. Annars hade det bara varit för att hon skulle kunna prestera i Quidditch eller något annat.
"Men jag känner mig yr, yr och trött, huvudvärk." mumlade hon slutligen fram erkännande med slutna ögon. En stor sak för henne att erkänna något sådant.

Zachary drog lite på ena mungipan och mötte hennes blick.
"Jag är ett ganska värdelöst moster, som skyr blod och gillar att gömma näsan bakom böcker", sade han och ställde ner koppen framför sig på det lilla fatet.
Han fortsatte att betrakta henne. Det kanske såg lite stirrigt ut, och det var det troligen också för den delen. Men han kunde inte fokusera ordentligt för tillfället, började känna paniken komma krypande bakifrån.
"Det låter betryggande", fastslog han sedan och skrattade nervöst.
De blåa ögonen var fortfarande fästa på henne. Högst troligen såg det halv galet ut, om inte värre. Kanske hel galet var ett mer passande uttryck.
"Då är vi två", konstaterade han. "Men det kanske är lika bra, eller hur? Jag hoppas du däckar så fort du lägger ner kudden på huvudet samt att den där källaren du talade om innan är ljudisolerad."
Han pekade ut genom fönstret på ett nästan anklagande sätt.
"Den där ser ganska full och jag börjar bli ett nervvrak. Å andra sidan är jag väl alltid det, men det kvittar", flamsade han på och lade till slut armarna i kors för att hindra sig själv från att börja gestikulera av ren nervositet.

Hans ord gick nästan förbi henne då hon slött drack ur sin kopp med halvslutna ögon. Kanske därför hon inte lade till hans stirrande blick eller månen utanför.
Det var först då hon hörde ordet full hon ryckte till och stirrade på honom med förskräckt min. Hon snurrade om och kom på fötter vilket nästan fick henne att tappa balansen igen. Krampaktigt tog hon tag i bordet till allt lugnade sig och såg nästan skräckslaget på honom.
"Är det dags nu? Vi som inte ens sett källaren ännu. Vi måste dit, något mer du ska ha? Behöver för förvandlingen? Ska jag hjälpa dig med något?" undrar hon och ser hans nervositet. Hon sväljer och andas lugnande för att finna sitt inre lugn, för honom.
"Vi går och ser hur källaren är." säger hon med lugn och trygg röst och hennes leende är vänligt och lugnande. Hon hade skådespelat någon annan hela sin Hogwartstid så detta gick bra. Sakta började hon gå ut till källardörren, hon höll i väggen för att inte mista balansen eller något. Hålla sig lugn och stabil för hans skull.

"Herre min skapare, ta och lugna ner dig", sade Zachary som ryggat tillbaka i sin stol vid hennes plötsliga utfall. "Men jag antar att det vill sig riktigt illa idag, det brukar alltid börja med att jag blir...vad ska man kalla det...frånvarande", fortsatte han och ställde sig upp, sköt stolen intill bordet igen.
"Men jag kommer inte precis att explodera, om det var så du hade föreställt dig det."
Han skrattade och skakade på huvudet över hennes dumhet. Kvällen var ännu ung, de hade troligen mycket tid på sig, men sådant där skulle man alltid ta med en nypa salt. Det brukade variera lite från gång till gång.
"Och snälla, försök inte ens att tackla den där trappan själv, du kommer att slå ihjäl dig", sade han och jäktade fram till hennes sida där han återigen lade en arm om hennes midja.
Han drog ett djupt andetag och ruskade lite på huvudet, för att inte falla in i sin lilla dvala igen, när de började röra sig nerför den, lite för branta, trappan av trä.
Källaren var mörk och fuktig, luktade lätt av någon sorts mögel. Allting kändes helt plötsligt mycket värre - varför var det tvunget att vara så extremt lortigt och äckligt just där nere? Det slog ju till och med badrummet.
"Jag kommer att bli förgiftad" konstaterade han medan han synade stenväggarna uppifrån och ned. "Å andra sidan är det kanske lika bra..."

När de väl nådde trappan var Tasha tacksam för hans arm om hennes midja. Han hade haft rätt, hon som knappt kunde gå ordentligt själv på plant golv skulle inte klara denna branta trappa.
Då de väl kom ner slog mögeldoften mot dem och fukten, Tasha rös till och såg på honom.
"Här kan du inte vara, inte försen det är städat och varmare." sa hon och tände med hjälpa av staven ett par lyktor som hängde i taket. Det flackande ljuset spred sig mot stenväggarna. Rummet var annars fyllt med gamla möbler och bråte som tydligen inte kunde vara i det stora huset längre. Tasha rös åter till och såg på honom.
"Tror du att du kan vara i ett annat rum? Något du inte kan bryta dig ut genom?" frågar hon, här hade hon inte hjärta att släpa ner honom, inte försen de fått i ordning. Tasha blev bara matt med tanke på allt de var tvungna att göra.

Zachary sneglade ner på henne med ett snett leende.
"Jag tror faktiskt inte att vi har något val. För att vara helt ärlig är jag osäker på om någon av dörrarna i det här huset kommer räcka till", sade han dämpat.
Luften var mättad av lukten av mögel. Allt bråte som stod i det lilla, mörka rummet hade med största säkerhet blivit fuktskadat för många år sedan - därav den genomträngande stanken.
"Du är värre än mor", sade han och skrockade tyst. "Det kanske inte ser ut så, men jag kan faktiskt ta vara på mig själv, och det gäller ju bara en natt."
Han tittade förstulet ner på henne med ett flin på läpparna. Och han trodde han var nervig och nervös, men hon verkade vara på en helt annan nivå.
"Gå upp och sov eller någonting", fortsatte han och släppte hennes midja. "Står du och snokar utanför dörren kan du ge dig fan på att jag kommer att veta om det. Å andra sidan är jag orolig att den dörren ändå inte kommer vara något stort hinder, träet är ju helt genommurket."