[PRS] boknörd_ & WeasleyHufflepuff

Jag blängde mordiskt mot biffiga snubben, som var alldeles för lik Clarisse.
"Jaha", svarade jag syrligt. "Då får du väl ta och bära mig för jag tänker - och kan - inte gå."
Den biffiga killen lade huvudet på sned och granskade mig med smalnade ögon och något klickade i mitt huvud.
"Du", väste jag och den biffiga killens ögon glimtade igenkännande till.
Flashback
Vi var i NYC och hade precis ätit lunch efter att mamma spelat in hela förmiddagen.
"Mamma", gnällde jag, som var sex år på den tiden. "Jag orkar inte gå mer!"
Mamma, som hade hår ner till svanskotan på den tiden, log.
"Du kan leka i lekparken om du vill, medan vi spelar in nästa scen", föreslog mamma. "Kom ihåg att inte följa med några främlingar och ring om det händer nåt."
Jag log nöjt och kramade om mamma innan jag sprang iväg mot lekplatsen som var kanske hundra meter bort. Mitt hår var lockigt och flätat i två utbakade flätor och i handen hade jag en nallebjörn. På lekplatsen fanns det två gungställningar med fyra gungor i varje och till mitt missnöje var alla upptagna.
Jag suckade irriterat och var påväg därifrån, när någon tog tag om min handled.
"Du kan dela kinagungan med mig om du vill." Jag vände mig om och såg en kille som var mer än ett huvud längre än mig. Han hade snaggat, rödblont hår och bruna ögon.
"Varför skulle jag lita på dig?" frågade jag och lade huvudet på sned. Killen flinade.
"Varför skulle du inte kunna det?" frågade han tillbaka. Jag bet mig eftertänksamt i läppen och granskade honom.
Sedan, när jag inte kom på någon anledning till varför jag inte skulle lita på honom, suckade jag.
"Visst. Sisten dit får ge fart!"
End of Flashback
Jag kom ihåg att han hette Aaron. Med två A:n.
"Trevligt att träffas igen, Hazel", hälsade han och log utan humor. "Och jag antar att jag får bära dig."

''Nej'' sa jag bestämt och ställde mig framför den rödblonda killen.
Han tittade med smalnande ögon på mig en gång, liksom granskade mig.
Utan att akta på mig tittade jag argt upp i hans ögon.
''Lägg av Nema. Jag klarar mig själv'' fräste Hazel och knappt sårat steg jag åt sidan, motvilligt.
''Såja'' Flinade Kille som jag ännu inte visste namnet på. Han gick fram till Hazel och lyfte upp henne, liksom som om hon var en liten bebis.
''Sluta flina och ta mig till ärrfacet.'' Spottade hon och tittade ursinnigt bort. Jag ville inte lämna Hazel. Jag orkade inte. Men främst ville inte. För att hon var den närmaste familj jag kunde komma nu och jag ville inte riskera att hon blev skadad.
Fan var knäppt. Jag skulle gärna ha sluppit att tänka det där. Men det är bara sant.
Jag har aldrig tänkt på kärleksgrejer. En gång, för länge sedan var jag kär i en tjej i min skola. Hon var aldrig sån jag trodde. Bara en till Bitch som dissade alla i hennes väg.
Hazel var inte sådan.
Att tänka tanken på att vara kär i sin bästa vän skrämde skiten ur mig. Jag gillade vår vänskap som den var nu. Och tänkte inte förstöra den hur som helst.
Två lite mindre halvgudar-jämfört med den stora killen- kom in i våran cell, reda att föra mig till fjortisen Castellan.
Irriterat skakade jag av mig deras grepp och morrade lågt
''Jag kan gå själv tack!''
Båda halvbloden, en tjej med asiatiskt ansikte och svart, långt hår och en kille med ljusblont hår till nyckelbenen släppte mig irriterat och tryckte sina svärdsklingor mot min ryggrad.
Så var vi på väg till Fjortisen Luke. Obeväpnade.

Jag insåg försent att Aaron snott min hårnål. Eller ja, svärdet Virvelvind.
Den skiten var nästan lika dum i huvudet som Luke.
"Luke är en mansfjortis", muttrade jag. Aarons grepp var obekvämt och jag tyckte härmed synd om alla bebisar.
Jag hörde att Aaron hånskrattade.
"Kanske det", väste han tillbaka. "Men det spelar ingen roll sålänge han har Kronos befordran."
Vi - eller mer de - fortsatte gå längs korridoren. Nema tjafsade med de andra halvgudarna bakom oss.
Trots att vi nyss bråkat kändes det bra att jag inte skulle behöva möta Luke ensam.
Obeväpnad.
Liksom, man visste ju inte direkt vad ärrfejan hittade på såfort han såg någon han hatade.
Inte direkt för att Nema skulle få veta att jag ville ha med henom eller så.
Jag nynnade på en låt som dykt upp i huvudet och pendlade rastlöst med benen.
"Still", fräste Aaron och blängde på mig. Jag rynkade på ögonbrynen och gav honom en hotfull blick, men slutade att pendla med benen.
"Vi är framme." Den asiatiska tjejen gick fram och knackade tre gånger på samma hyttdörr där bitar av Kronos hade legat i en sarkofag.
Lukes röst svarade något i stil med kom in och tjejen öppnade dörren.
"Hazel Brooks", Luke hånflinade åt mig. "So we meet at last."

Den storvuxna killen släppte ned Hazel på en nött trästol. Luke hade ett helt fartyg. Men riktiga möbler kunde han ju inte ha köpt. Really.
Den asiatiska tjejen knuffade mig in i rummet och jag stod emot lusten att slå ned henne. Dem var flera här inne. Bara halvblod. Om man nu räknade hårbollarna i hörnet som halvblod. Det gjorde jag inte.
Luke började gå fram och tillbaks. Slutligen stannade han framför Hazel, som arg glodde upp i hans isblå ögon. Han vek inte av med blicken.
Luke log ett kallt leende och gick vidare till mig. Med ett morrande höjde jag utmanande på hakan.
''Ni verkar överlyckliga'' mumlade Han ironiskt och lyfte på ena ögonbrynet. ''Clarisse överlämnade er, kan man väl säga. Hon övergav er fullt medveten om att ni inte skulle klara er ifrån oss.''
Visserligen skulle jag gärna hålla med om att Clarisse hade övergivit oss, samt lägga till mycket mer. Men att hålla med någon som fjortisen här, var rena döden.
För en sekund skiftade Lukes ögonfärg till guld/gulbruna. Storögt tittade jag på.
''Sansa er och överge lägret. Dem ljuger bara. kronos har möjligheter.''
Så fick han tillbaks samma isblå ögon.

Luke var helt loco.
Helt jävla lost.
Inte för att det var någon nyhet eller så, men...
"Tror du verkligen att vi gör det här för gudarnas skull?" spottade jag fram. "Då har du helt fel. Jag gör de för mina vänners skull. Varken för Kronos eller Zeus!"
Luke spände sina blå ögon i mig. Hans ögon var isblå, och det såg nästan ut som om han hade istappar invävda i irisarna.
"Snart kommer det inte finnas några vänner kvar", hånlog han och petade med svärdsspetsen på min axel.
Aaron stod lutad mot väggen och betraktade roat vad som hände i mitten av rummet. Vi fick ögonkontakt och jag tog chansen att blänga på honom. Han skulle inte direkt få ett tack för att ha släppt ner mig på en hård trästol.
"Nehej", svarade jag giftigt. "Bara bästa vänner då, antar jag. Även om tanken på att vara bästis med Percy skrämmer skiten ur mig, fine."
Lukes ögon glimtade varnande till, men jag slutade inte.
"Jag, Nema och Annabeth skulle kunna ha picknickar. Med cupcakes. Och så skulle Percy få vara med, för uppenbarligen gillar de två varandra." Jag såg på Luke att jag hittat hans svaga punkt. Annabeth Chase var äcklets svaga punkt.
"Du övergav chansen att vara den personen som sitter och håller hand med Annabeth. Fattar du det? Chansen har rykt."
Halvbloden (och de två hårbollarna) stirrade förväntansfullt på Luke, förväntade sig att han skulle strypa mig.

Luke såg ut som om han skulle sticka svärdet rakt genom Hazels hjärta. De isblåa ögonen stirrade ursinnigt ut i inget. Som i trans.
Till min förvåning smälte känslorna som hade runnit över hans ansikte och täcktes av en mask. Plastmask. En som var lätt att se igenom.
''Luke!'' Sa jag med höjd röst och kunde inte låta bli att le sådär ansträngande. ''Släpp oss. Ni får ingen nytta av mig och Hazel-'' Jag slängde en blick åt hennes håll som glodde argt på Luke ''-Verkar inte heller vilja gå med i ditt crue. Dessutom får du stycka mig som din härskare för att få mig att göra något.''
Hans näsborrar vidgades för en sekund, liksom tjuraktigt. Jag kunde inte låta bli att tänka på Clarisse. Så kom jag håg.
''Ni kommer. Det ser jag till.'' Morrade han och pekade med svärdet mot Kistan ''Kronos kommer resa sig''
En fnysning hördes från trästolen.
''Man behöver bara snabba på processen lite.'' Nu pekade han med svärdet mot mig och kom närmare. Halvbloden hindrade vägen ut ur rummet. Om han tänkte skära mig i bitar så var jag liite skraj. Men att dö skulle vara såå mycket slöseri med energi. För min del alltså. Därför tänker jag leva. Ha!
Klingans kalla spets nuddade mig mellan nyckelbenen, samma ställde där Hazel nu hade ett stort sår.

"Du gör det inte", morrade jag och reste på mig. Inte för att jag skulle kunna göra något med bakbundna händer, men ändå. Jag ville inte vara i ett rum med två hårbollar, en före detta vän och ett gäng förrädiska halvblod som hade blivit av med hjärnan vid födseln medan min bästa kompis blev av med sin själ.
Lukes blå ögon vände sig mot mig.
"Tänk att jag gör det", snäste han. Tryckte svärdet hårdare mot Nema, kollade prövande efter min reaktion.
Jag lade benet om hans och drog ner honom.
Påminn mig om att tacka Annabeth rejält.
Lukes ögon vidgade överraskat när hans tveeggade svärd flög tvärs över rummet och välte omkull Kronos sarkofag.
Förhoppningsvis led Kronos i den just nu.
Nema log gillande, men hens leende suddades ut. Gruppen av halvblod hade dragit sina vapen; spjut, svärd, knivar, pilbåge...
och allt var riktat mot mig och Nema.
Lukes ögon blixtrade nu, vilket var ganska komiskt, med tanke på att blixtar var min grej.

Så diskret jag kunde, tittade jag runt om i rummet i jakt på ett vapen. Eller något som skulle kunna vara kapabelt att slå ned Castellan ännu en gång.
De beväpnade halvbloden går närmare, två långa och muskulösa drar upp Hazel, som med ett irriterat morr försöker göra motstånd, men halvbloden håller i henne i ett stengrepp.
Den rödblonda killen, Aaron-Ett av dem andra halvbloden hade kallat honom för det- gick på mig bakifrån och höll i mig liksom strypgrepp, med underarmen.
Luke ställde sig upp och ursinnet flödade som ett fält. Well, med tanke på att någon med bakbundna händer och skadar vrist just judoflippade en skulle jag också varit arg. Han staplade fram till Hazel och smällde till henne med knytnäven och min vän blev medvetslös.
Det kändes som om luften gick ur mina lungor och för en sekund stod jag bara och såg på.
Sedan fattade jag. Sparkade bak mot Aaron som inte släppte taget om mig och nu försökte jag ursinnigt bara komma fram till Castellan för att slå ned honom.

Jag hatade att förlora medvetandet, och tyvärr hade jag blivit van vid det vid det här laget.
Sorgligt nog var det alltid Lukes fel, eftersom att han tydligen gillade att slå ned mig.
Fegt att ge sig på yngre, gubben.
Och sedan tänkte jag inte så mycket mer, för medvetslösheten drog in mig i ett mörker.
Jag var tio.
Det regnade och jag var påväg hemåt. På mig hade jag ett par low-waist jeans och en tröja som räckte ungefär till min navel.
Jag brukade inte ha på mig magtröja och verkligen inte low-waist jeans, men jag hade inte haft några andra kläder som såg okej ut hemma. Och nej, jag var ingen klädsnobb.
På fötterna hade jag ett par dränkta Nike-skor och mitt hår var uppsatt i en slarvig bulle.
"Brooks!"
En tjejs röst ryckte mig ur mina tankar och jag vände mig om, bara för att mötas av Joline Carver, en tjej i min klass som trodde att hon ägde allt och alla. Brevid henne stod klassens populäraste killar, Elijah och Adam. De brukade vara självsäkra (och snälla) men nu log de osäkert och kollade på allt utom mig.
"Vad vill du?" snäste jag trött. Hon brukade inte bossa runt mig, men hon skulle inte tro att hon skulle få göra det heller.
"Var inte så sur, Brooks", sade Joline och log irriterat. "Bara för att din mamma är skådespelare betyder det inte att vi tycker om dig. Förstår du?" fräste hon. När hon trodde att jag inte kollade kastade hon osäkra blickar mot Elijah och Adam, som hade händerna djupt nertryckta i fickorna.
Jag gav Joline en arg blick.
"Jag har aldrig trott det heller", svarade jag torrt. "Låt mig va. " Jag började gå.
"Din feta kossa! Du är så sjukt fake!" skrek Joline efter mig. "Du har aldrig haft några vänner!"
Det fick mig att stanna, till Jolines belåtenhet.
Men när hon såg mitt ansiktsuttryck och att jag gick med snabba steg mot dem, tonade hennes nöjda leende bort.
"V-vad gör du?" pep hon när jag tog tag i hennes krage.
Det sprakade av elektricitet om mina fingrar och Joline skrek till.
"Jag sa: låt.mig.va.", morrade jag och släppte taget om Jolines krage. Hon tjöt till och ramlade ihop.
Sedan sprang jag hem.
Stönande slog jag upp ögonen. Hela min omvärld snurrade och jag såg suddiga rörelser av en slags strid som pågick.

Jag hade tillslut lyckats slingra mig ur Aarons fängelse och hade gripit tag i ett svärd som stod lutat mot väggen. Till min besvikelse var det inte det perfekta kavallerisvärdet som hade byggt sig in i min rörelsemetod, utan ett rostigt, nött litet platt svärd som nu höll mig till viss mån vid medvetande.
På ett skitknäppt sätt hade han fått tillbaks sitt svärd som hade flugit tvärs över rummet.
Första slaget lyckades jag smita undan, men tro mig. Jag ville bara vänta på ett perfekt tillfälle att övervinna fjortisen. Hur mycket det nu skulle innebära.
Nästa slag blev Castellans. Som...typ träffade mig i sidan och T-shirten revs upp i en stor reva och beröringen av svärdet som skär i min hud får mig att rysa. Jag snurrar stumt runt i en liten piruett för att slå till med svärdet mot hans vrist.
Svärdet nuddar knappt men så får jag in en spark på smalbenet som lönar sig med ett smärtsamt morrande. Jag flinade nöjt.
Jag parerade ett slag och slog undan honom någon meter bara för att än en gång slå tillbaks.
(sorry, kort)