fantasy roll

(Ja, men hon ska ju inte förstå att han är honom ännu)

(Ok, uppfattat)

( )

Hon satt där på gatan och bara tänkte. Det var påväg att bli mörkt nu. Folk hade gått förbi henne och gett henne konstiga blickar för att sedan gå vidare mot sitt. Det var något hon inte gillade med människor att de istället för att fråga eller säga något över huvudtaget bara stirrade. På sätt och vis förstod hon. Det kanske inte var direkt vanligt att barn till de mest framgångsrika individerna i staden satt på gatan i kylan likt uteliggare, men det var endå irriterade och fel att bara stirra.
Nu hade det Dick inte kommit någon på ett tag. Hon gissade att det var pågrund av att det snart var kväll. Hon väcktes bryskt ur sina funderingar av ett snabbt ekande som kom imot henne. Hon såg sig omkring. Hon hade inte tänkt på det innan men där hon satt var det var mörkt, öde och väldigt osynligt för resten av staden. Med andra ord perfekt för en kidnappning. De ekande stegen kom närmare. Ezra drog sig mot väggen som i ett försök att försvinna in i den. Fler ekande steg. Nu kunde hon se en silhuett av en människa. Hon drog sig ännu närmare väggen.

Neflite var ute i mörkret och såg en människa sitta längre fram.
Han var nu klädd i sina generalkläder och när han kom närmare så såg han att det var flickan han hade fikat med.
Han gjorde en äcklad min och stannade.

Ezra såg nu mannen. Han hade på sig svarta kläder och tittade på henne med en äcklad min. Han stannade framför henne. Hon kröp ännu närmare väggen. Hon kännde en rysning löpa genom ryggraden. "H-h-hej..." Stammade hon. Hon var rädd för denhär mannen och vad han kunde göra mot henne, men Ezra hade alltid under hela sin barndom haft många vuxna omkring sig och det var liksom en vana att alltid visa sig från sitt bästa, trots att det inte var så hon kände sig.

Neflite bara fnös och sa.
- Patetiska människa....

Han borde tömma henne på energi men bestämde sig för att inte göra det och sa.
- Du borde passa dig, denna värld är inte säker längre.

Han skrattade elakt och började gå och tänkte fånga in en bättre männis,a.

Ezra satt kvar som förstelnad medan stegen ekade bort igen.
Vad hade dendär mannen menat med att världen inte var säker längre? Var det mörkret han hade syftat på eller hade han bara varit förvirrad? Och detdär med patetiska människa?
Hon reste sig upp för att springa hem till villan. Chocken var fortfarande kvar av den otrevliga mannen, men han hade iallafall inte skadat henne. Hon sprang och sprang utan att stanna en enda gång tills hon var framme vid villan. Hon tittade upp på avfarten. Ingen bil stod parkerad där. Hon pustade ut för trots att hon var rädd och ville ha sällskap ville hon endå vara hemma innan hennes föräldrar eftersom det inte var vanligt att hon annars var ute sent.

Hon tog upp sin nyckel och öppnade dörren. Hon gick upp till sitt rum för att sova. Hon var trött efter allt som hade hänt.

Neflite hittade en människa till slut och han började närma sig den unhmga mannen som försökte springa iväg men Neflite sprang i kapp honom lätt och det dröjde inte länge fören mannen låg död på marken.
Han flinade och visste att han kunde lämna kvar mannen eftersom han inte lämnade spår på något sätt och han hade inte ens rört mannen

*Nästa dag*

Ezra vaknade 06.00. Hon gick upp och utövade sin vanliga morgonrutiner. Hon gick ut för att ta en buss till skolan. Inne på bussen kändes allt grått och trist som vanligt. Hon gick in och satte sig längst bak för att dra till sig så lite uppmärksamhet som möjligt. Hon var noga med att täcka ansiktet med huvtröjan och inte skapa ögonkontakt med någon. Hon lämnade staden nu. Efter ett tag stannade bussen och en robot-mansröst ropade ut namnet på hållplatsen hon skulle av på. Hon började gå igenom mittgången. När hon var halvägs igenom gången snavade hon handlöst över något hårt. Hon landade på ansiktet som genast blev alldeles varmt. Blod. Hon hörde hur någon skrattade och kännde hur minst tusen blickar vändes mot henne. Blickar som tillhörde folk som hade makten att hjälpa henne men som inte gjorde det. Hon reste sig upp snabbt och drog huvan tätare runt huvudet för att sedan springa ur bussen mot skolan. Hon sprang in i korridoren där hon mötte fler skratt och blickar. Nu kände hon hur tårarna brann när de sipprade ner från kinderna. Hon sprang in på toaletten och låste in sig. Hon såg sig i spegeln. Även i det här ljuset såg hon bedrövlig ut. Hon satte sig ner och grät ut.

Efter ett tag hörde hon fotsteg i korridoren. Det var lektion. Hon sköljde av ansikte och torkade det snabbt för att sedan rusa iväg till klassrummet.