~Bayrios~ [Fantasy Roll]

Arya vaknade med ett ryck. Sorlet av röster och klampande fötter hade väckt henne tidig på morgonen. Idag var ljudet extra högt.
Arya suckade högt och gned sina ögon. Lika bra att gå upp direkt.
Hon satte ner fötterna på tältgolvet och sträckte på sig på hängmattans kant. Garudier sov inte på halmmadrasser som Letoyanerna när de bodde i tält, utan i vävda hängmattor av bomull eller nät.
Aryas ögon var fortfarande grumliga när de föll på den ihop rullade tjänarinnan på marken. Först kunde Arya inte se vem som låg där och hon satte förskräckt handen för munnen. Men efter en lite stund kunde hon se att människan på golvet var Parvati, i ett virrvarr av långt, svart hår och Aryas stridsklädnad.
Arya hukade sig ner på golvet och ruskade om sin vän.
"Parvati! Parvati!"
Parvati stönade. Hon var väldigt morgontrött av sig.
"Inte nu Arya...jag vill sova..."
"Parvati upp med dig! Vad gör du här!? Har du sovit på marken hela natten?"
Parvati mumlade något surt till svar och tryckte ner ansiktet i Aryas byxor hon haft dagen innan under den lätta metallen.
"Parvati, upp! Nu!" sade Arya bestämt och drog omilt upp sin vännina från golvet.
Parvati gnällde som en hundvalp tills hon stod öga mot öga med Arya. Hennes hår var en ända tovig, svart röra och ögonen hade djupa lila ringar under sig.
"Woah! Madad! Parvati har du över huvudtaget sovit något alls inatt!?" utropade Arya.
Parvati skakade trött på huvudet.
"En timme kanske..."
"Vad har du gjort istället för att sova då!? Och hur hamnade du i mitt tält? Det ser ut som du tagit en alldeles för stor dos Naga Pishaach!"
Naga Pishaach var en extremt stark krydda som ofta användes för att på medicinisk väg hålla igång en utmattad människas kropp eller, i sällsynta fall, i mycket starka maträtter. Men en överdosering av växten kunde ge svåra bieffekter.
Parvati gned sig i ansiktet.
"När du gått och lagt dig stannade jag uppe ett tag till, Hans Majestät berättade om mötet med Norr och överenskommelsen om dagens anfallsplaner" Parvati grimaserade, "Det blev ett sådant liv i hela lägret att mitt tält som var uppspänt väldigt centralt revs ner och jag hade ingen möjlighet att spänna upp det igen"
Arya behövde inte lyssna mer för att förstå hur Parvatis natt gått till.
"Så, eftersom ditt tält var nedrivet och du var för trött för att bygga upp det igen så gick du och la dig i mitt?"
Parvati nickade.
"Okej, ta och lägg dig i min hängmatta ett par timmar till, du kan inte jobba så här..."
Arya hann inte säga färdigt meningen innan hennes väninna slängt sig ner i hängmattan och somnat på stört.
Arya suckade och drog på sig sin rustning under tystnad. Parvati snarkade högt när hon lämnade tältet.

Aryas väg till mattälten kändes som en av de längsta i hela hennes liv. Alla Garudier hon mötte stirrade antingen med avsmak eller något som liknade fruktan på henne där hon gick. Rösterna som tidigare varit ovanligt högljuda sänktes nu till låga viskningar och mummel. Arya var van vid att folk aktade sig för att komma nära henne, men nu hade hon ett 3x3 meters tomt fält runt omkring sig som verkade dödligt att befinna sig i. Ingen talade med henne, hälsade henne godmorgon eller tog ögonkontakt med henne. Arya hade över en natt förvandlats till en kunglig förrädare som ingen vågade konfrontera.
Ungefär på samma sätt hade det varit när hennes föräldrar dog 38 år tidigare. Alla visste att drottningens älskade syster och hennes make inte hade dött av någon olycka som deras dotter påstod, men ingen kunde tvinga den unga flickan att säga sanningen. Ranya och Barahmas avkomma hade själv verkat tro på sin historia om hur det uråldriga Neem trädet fallit ner under en storm och krossat det Garudiska paret under sig. Visst hade ett trädet fallit samma natt som Aryas föräldrar dog, men långt ifrån platsen där liken hittades och kropparna hade inte sett ut att ha fått något träd över sig.

När Arya äntligen kommit fram till mattältet efter något som känts som en evighet stötte hon på sin kusin.
"Godmorgon" sade Arya med en mörk morgonröst.
Lakshmari svarade inte utan gick snabbt förbi sin kusin.
Arya snörpte på munnen. Prinsens beteende emot henne kändes förnedrande men inte särskilt oväntat.
Tjugo minuter senare när Arya nästan tagit sig igenom sin frukost tallrik kom Ravi och slog sig ner i gräset bredvid.
"Godmorgon" muttrade han.
Även om hennes väns röst lät nedstämd kände Arya en liten tyngd lätta från bröstet när någon äntligen talade med henne.
"Ska du med ut på fältet idag?" frågade Arya.
"Ja det är planen det" Ravi knyckte lite på nacken, "Jag tror att Parvati också hade tänkt sig det"
Arya fnös och skakade på huvudet.
"Det kommer inte att hända, även om hon hade varit stridstränad hade det inte gått" hon svalde sista skeden, "Hon sover som en stock i mitt tält just nu och kommer aldrig att vakna före lunch"
Ravi skrockade.
"Det var väl inte så oväntat häller" sedan rynkade han pannan, "Du är väl inte mer tränad än henne förresten?"
Arya sträckte lite på sig.
"Självlärd"
Sedan, bara för att bevisa sig, hoppade hon gymnastiskt upp från marken och knäckte på fingrarna.
"Så, ska vi bege oss då?"
Ravi reste sig -långt ifrån så smidigt som Arya- upp från gräset.
"Jag hämtar hästarna så ses vi vid samlingspunkten om tio minuter"
När Ravi försvunnit hörde Arya sitt namn kallas bakom henne. När hon vände sig om kunde hon inte låta bli att rysa.
Drottning Kehlani kom majestätiskt gående mot sin systerdotter med ett mycket allvarligt uttryck i ansiktet.
"Moster..."
Kehlani förde Arya lite åt sidan.
"Ashiwarya, jag antar att du förstår vad jag vill tala med dig om"
Arya nickade.
"Mötet med Letoyanerna"
Kehlani suckade tungt.
"Innan du börjar tro på något i förväg måste jag först få säga ett par saker"
Arya gjorde sig beredd på en lång lektion om allt från tillit och lojalitet till hur förrädiska och opålitliga Letoyanerna var. Men till hennes förvåning kom inget utav detta.
"Jag som Garudisk Drottning, har aldrig, precis som den Garudiske Kungen, tyckt om det Letoyanska folket, men jag som din moster måste erkänna att jag är stolt över dig Asiwarya"
Arya kunde inte låta bli att stirra på Kehlani.
"Stolt...?" sade hon förvånat.
Drottningen nickade.
"Stolt för ditt ansvarstagande för vårt folk, stolt för ditt mod och din handlingskraft, stolt för min adoptiv dotter"
Arya såg helt paff ut. Inte bara utav orden Drottningen sade till henne utan också för att hon kallade Arya för sin dotter.
Visst var Arya mer eller mindre adopterad av kungafamiljen sedan 38 år tillbaka, men det kändes fortfarande väldigt konsitigt att identifieras som deras dotter. Speciellt när det kom från drottningen själv.
Arya öppnade munnen men stängde den igen. Hon visste inte vad hon skulle säga.
"Men-" drottningen såg något strängare ut.
Här kommer det...tänkte Arya.
"Ditt beteende gör mig orolig unga dam, först din reaktion emot mig och Saubhari när vi framförde vår begäran om ditt giftemål och sedan din bevisade svaga lojalitet för det Garudiska kungahuset!" Kehlani såg plötsligt väldigt arg ut, "Även om det farliga mötet med Letoyanerna var en bra handling var din metod för att få det att ske en mycket dålig..."
Efter minst femton minuter av en förvirrande blandning av beröm och uppläxning från drottningen lyckades Arya till slut rädda sig ur situatinen och smita iväg till Ravi.
På vägen kände hon sig mycket förvirrad. Var drottningen arg eller inte på henne? Arya skakade av sig de virriga tankarna. Hennes moster -eller mor?- var en mycket märklig och överraskande person men det fanns viktigare saker att tänka på.
Om ett tag skulle hon vara fullt upptagen med att slåss mot Mongraler vid den Östra sidan av fiendelägret. Hade hon tur skulle hon också möta Erik igen. Erik.
Arya undrade så mycket om han var okej och hur det hade gått för honom tillbaka i det Letoyanska lägret. Vad hade han fått för bemötning av sin familj?
Hennes tankar på den blonda prinsen följde henne under hela vägen till Ravi och Daya och ridturen mot slagfältet.
Hon önskade så förtvivlat mycket att få se honom oskadd igen.

De anlände till den östra sidan, vid platsen de hade bestämt med folket från Söder. Erik såg sig omkring, han sökte efter några täcken på rörelse bland trädstammarna och buskarna. Men än kunde han inte se något.
"Undrar om detta kommer gå..." muttrade Freja vid hans sida. Hennes beteende och ansiktsuttryck hade skiftat till det av ett mer fientligt sådant. Erik studerade sin närmsta vän.
"Jag hoppas, men detta är vår enda chans att kunna besegra dem." Erik rös till då han tänkte på hur många de skulle bli tvungna att kriga emot om några få minuter. Men tankarna om att möta Arya igen höll hans mod uppe.
"Får hoppas att du har rätt." sade Freja simpelt och spejade omkring sig. Erik uppskattade att Freja, trots sin fientlighet, stod vid hans sida och skulle göra vad än som krävdes för att de skulle kunna besegra Mongralerna.

Luften var tung utav rök, rött sken från krigsfältet bara några få hundra meter bort kunde skymtas i skyn. Vinden var stilla, endast en lätt bris kunde kännas. Erik drog fingrarna genom håret för att få det att ligga bakåt. Han väntade och väntade, precis som de andra gjorde. Men han med förhoppningar om att få se en Garudisiska oskadd medan de andra väntade på att se om det skulle bli ett bakhåll eller inte. Frigga var lugn och still under honom och det gav honom en ro i kroppen. Hans hatari hade reagerat om det smög omkring människor bland skuggorna. Så de alla väntade, och väntade.

De kom iväg lite senare än planerat. Arya, hennes kusin och kungen red i täten för armén mot platsen de bestämt med Norr. Ravi höll sig lite bakom Arya men släppte henne inte ur sikte. I början red kungligheterna under tystnad, men när de närmade sig sitt mål tog kungen till orda.
"Om något går fel och detta är ett bakhåll eller liknande kommer du att hållas ansvarig Ashiwarya" han tittade inte på prinsessan när han sa det men hon kunde känna allvaret och bitterheten i hans röst.
Arya svalde.
"Jag förstår".
Jag litar på Erik, han sviker mig inte, tänkte hon men kände ändå en gnagande osäkerhet inom sig. Hon kände inte Erik egentligen, hur kunde hon vara så säker på att han var pålitlig? Vad skulle hända om det faktiskt var ett bakhåll de red mot?
Arya skakade av sig de negativa tankarna. Hon fick inte tvivla om detta skulle gå.

Efter fem minuters ritt till kunde de se den Letoyanska armén praktfullt breda ut sig på mötesplatsen. Arya andades lättat ut. Det var inget bakhåll i varje fall. Hon spanade efter Erik men kunde inte se honom i mängden av alla bloda Letoyaner. Det ljusa håret var visst inte särskilt ovanligt i Norr.
Garudierna stannade upp ungefär tjugo meter ifrån Letoyanerna. Alla väntade spänt på vad som skulle hända där näst.

Arya kunde inte låta bli att le när hon såg Erik komma ridandes mot henne. Både av lättnad för att det inte varit något bakhåll och för att han var okej. Hon visste att hon inte borde känna så, men av någon anledning kändes det som om det sista spelade störst roll för henne.
"Erikk" svarade Arya som en hälsning och nickade åt hans fråga.
Hon ville flytta sig närmare och säga något om att hon var glad att se honom men vågade inte då morbrordens och kusinens blickar nästan brände i nacken. Arya rätade lite på ryggen och öppnade munnen för att säga något men glömde helt bort vad när hennes ögon fastnade på Eriks. Hon hade sett Letoyanens grå-glittrande ögon förut och många gånger tidigare noterat hur vackra de var men nu var det på något annat sett. Hon såg på prinsen ur ett annat sken, han kändes...pålitlig. Hon visste inte om det var för att han inte svikit henne i aliansen mellan Norr och Söder eller om det bara var för att han tagit sig till mötesplatsen oskadd eller något liknande, men känslan hon fick i kroppen kändes som någon form av förtroende. Som att hon nu visste att hon kunde lita på Erik vad det än gällde. Arya hade aldrig känt på det sättet någonsin förut. Visst kunde hon lita på Parvati och Ravi till hundra procent, men det här var annorlunda. Samtidigt kändes det hela väldigt konstigt också, hon kände knappt Erik! Hur många gånger hade de träffats? Tre? Fyra? Vad var det med Arya egentligen? Hon kunde inte känna igen sig själv, vanligtvis brukade hon vara överdrivet paranoid. Det hade tagit nästan mer än två år innan hon började lita på Parvati och fem år för Ravi. Var det här någon form av magi på något sätt? Kanske lurade Letoyanen henne i alla fall?
Arya antog en lite surare min och stängde snabbt munnen igen, men kunde inte riktigt dölja sin förvirring. Hon såg bort från Erik och sedan tillbaka igen och upprepade detta två och en halv gång innan Ravi lyckligtvis räddade henne genom att rida lite emellan prinsen och Arya.
"Sååå..." sade han lite nervöst, "Ska någon av er två säga något innan allt drar igång?...Eller så?"

I samma stund som eldklotet slog ner framför dem blev allt kaos. Daya stegrade i panik och kastade sig iväg i full galopp mot den Letoyanska armén som drog sina vapen eller gick till attack mot Mongralerna. Hade det inte varit för Aryas mycket starka överkropp hade hon, precis som Erik, kastats av från sin häst och landat hårt på marken bredvid honom. Men nu lyckades hon hålla sig fast i märrens man, trotts att högra benet inte hade många centimeter kvar till marken.

Daya hade drabbats av skräckblandad panik, var hon än sprang såg hennes hästögon bara eld och blonda soldater med stridslystna miner. Hon galopperade nästan bara rakt fram och väjade inte undan för något annat än eldklot som här och var slagit ner i marken. Flera gånger trampade hon över Letoyaner som råkat komma i vägen.
Arya gjorde allt vad hon kunde för att stoppa sin häst. Hon ropade högt hennes namn och försökte stanna henne genom att dra i manen. Men det var inte lätt, både för att Arya knappt satt i sadeln utan hade nästan gått ner i split med vänstra foten mitt på stoets rygg och den högra hängandes alldeles för nära marken och för att Daya inte verkade så mycket som verkade märka av sin ryttares stressade försök att stanna henne. Arya insåg ganska snabbt att hon måste komma upp ordentligt i sadeln igen ifall hon skulle kunna stanna Daya.
Hon tog i av alla sina krafter och hävde sig -enbart med överkroppen- upp på hästryggen igen. Det var fortfarande inte lätt att hejda stoet men efter flera nu bestämdare försök lyckades hon. Daya saktade in och lät sig styras av Arya igen.
Nu måste hon bara hitta Erik också. Av någon anledning kändes det som det viktigaste av allt just nu.