Prs Wolf och Dragon Fantasy

Sidara kommer upp en stund efter honom, flåsandes och med raspande andetag. Hon var tvungen att sätta sig på kullens topp för att se ner på byn. Hon såg även Claurus oförklarliga beteende.
"Vi behöver inte besöka den om du inte vill." sa hon trevande om det var det som var felet. Samtidigt försöker hon laga sina skor. Sulan hade nu lossat helt och hon försöker knyta på det. Tillslut ger hon upp med en suck och kastar dem åt sidan.
"Får bli barfota resten av min vandring." muttrar hon utan en tanke på att Claurus kanske lovat henne nya kläder och skor. Men nu verkade han bekymrad och hon undrade varför. Byn verkade vara en sådan avlägsen kustby, med gråa stugor och fattiga gator.

"Nej, vi behöver information", sade Claurus genast väldigt bestämt. Han tänkte inte låta hans egen feghet stå i vägen för hans krafter och Sidaras liv. Barnhemmet var trots allt längst bort i dalen och det vore osannolikt att de skulle behöva gå dit, där fanns bara hav bortom det. Förhoppningsvis skulle ingen känna igen honom heller. Han gömde sin tvekan långt in i hans medvetande och gick med marscherande steg nedför kullen utan att tänka på att Sidara förmodligen inte kunde hänga med tempot. När han nådde backens fot dolde han sina händer i ärmarna och gick in i byn med högburet huvud.

(Ursäktar det korta inlägget, jag är väldigt trött ^.^'

Sidara sackade efter, hon försökte hänga med halvspringandes nedför kullen. Men det hela resulterade att hon ramlade ihop på knä nedanför för att återfå andan. Claurus såg hon inte längre, han hade gått in i byn bland dess stugor. Hon fick försöka hitta honom sedan, nu fick hon bara fokusera på att andas. Hostningarna blev allt våldsammare och tillslut kände hon det, blodsmaken i mun.
"Fan" svor hon och torkade av sig med tröjärmen. Hon hade inte trott att det skulle komma så snart. Att hennes lungor började ge vika, hon hostade blod.
Sakta tog hon sig upp och började gå på bara fötter in i staden för att leta på Claurus. Hon försökte dölja den blodiga ärmen, så han inte skulle behöva få veta.

Claurus mötte få människor under sin promenad genom gatorna. De som såg honom bytte fort kurs och undvek ögonkontakt med honom. Då och då såg han personer han kände igen, men de låtsades inte se honom.
När han gått ett tag kom han ihåg Sidara och snurrade runt. Hon syntes inte till. Han tog sig för pannan och stönade. Han hade tappat bort henne. Det var inte lönt att ropa, han fick helt enkelt hoppas att hon tänkte likadant som han och hittade honom. De var överens om att ett värdshus var bästa stället att höra skvaller på, så det var där de tänkte börja. Förhoppningsvis kunde hon följa skyltarna dit. Han såg upp på skylten ovanför honom med bilder av en säng och gafflar och en pil som pekade längre in i byn. Han såg sig om än en gång ifall Sidara hade kommit ikapp, men hon syntes fortfarande inte till. Claurus skakade uppgivet på huvudet och gick vidare.

Sidara orkade knappt gå, hon kände sig slut efter hostattacken. Men så hade de gått långt med, det hade börjat mörkna kanske det var runt middagstid och äpplena kändes längesedan.
Var Claurus var hade hon ingen aning om, varför kunde han inte bara vänta på henne? Hon gillade inte detta, gillade det inte alls. Smuts och lera sipprade in mellan tårna och hon kände sig kall. Ingen såg åt henne, hon såg ut som en av alla de fattiga. En av alla tiggarna som bodde levde på gatan och i gränder. De hade dock bestämt värdshuset även om hon tvivlade på att hon skulle bli insläppt i det tillstånd hon var i nu.
Hon ville dock bara komma in, bli ren, få nya kläder och något varmt i magen. Mest av allt ville hon bli frisk och blodet som kom när hon hostade oroade henne.

Claurus stod lutad mot värdshusets träfasad och väntade på Sidara. Om han gick in före henne kanske han skulle missa henne. Han trampade otåligt med fötterna medan han tuggade på sitt andra äpple. Människorna som passerade honom var alla fulla, döende eller fattiga. Allt fint folk hade gått hem för natten. Han drog yukatan tätare omkring sig och slängde äppelskrutten på en pojke som stirrat på honom ett tag. Solen var på väg ner och det blev kallare för varje minut som gick. Plötsligt kom han ihåg det Sidara sagt om hans röda rök. Han skyndade sig att blåsa mot sin handflata och de rubinröda slingorna steg upp mellan hustaken. Om han hade tur skulle Sidara se det. Pojken hade flytt efter att ha sett magin. Medan han väntade passade Claurus på att stjäla lite från de som gick förbi honom. Ett och annat mynt fick han fatt på, inte mycket, nog för att köpa några limpor bara. Han bestämde sig för att ge dem till Sidara när hon anlände.

Sidara hade följt skyltarna, men även allt löst folk som kom fram. Det syntes vilka som drog sig till värdshuset och det var inte en vacker skara och Sidara tillhörde dem. Hon svängde av runt ett hörn och då såg hon den, den röda röken över hustaken. Ett leende spred sig på hennes läppar, konstigt så glad hon kunde bli av ett enda livstecken från honom.
Snart kunde hon se honom och hon höjde en hand till hälsning och drog tröjan tätare om sig. Det hade blivit riktigt ruggigt och hon frös ordentligt nu.
"Där är du." hälsade hon och kom fram till honom glad att han väntat.

Claurus fick syn på Sidara samtidigt som hon fick syn på honom och han svarade hennes hälsning med en nickning. Han skulle just fråga vart hon tagit vägen när en söt doft avbröt honom. Hans blick gled ner mot Sidaras handled och han noterade blodet som hon smetat ut över ärmen.
"Det har blivit värre", konstaterade han och såg uttryckslöst upp på Sidara. Det gick snabbare än han hade trott. Han harklade sig ljudligt.
"Hur som helst; jag kan bara skapa illusioner om jag får ögonkontakt med offret - i det här fallet värdshusägaren - så vi får se till att hitta honom så fort vi kommer in. Då kan jag få oss att se annorlunda ut i hans ögon och förhoppningsvis göra oss mer acceptabla", sade han.
"För vi skulle bli utslängda på momangen om det här kom in - inget illa menat", sade han och visade på hela Sidara.

Sidara nickade något sårat dock över hans brist på medlidande eller i alla fall något som visade att han kanske brydde sig. Att han kanske brydde sig lite om henne, eller var det för mycket begärt.
"Ja, det har det. Vet inte hur länge det kommer att hålla." mumlade hon. Han skulle ju överge henne hade han sagt om hon var i vägen för honom. Kunde han inte bara döda henne då? Det skulle ju ändå gå åt det hållet.
Sidara nickade åt hans förslag, det lät förnuftigt och hon ville inte mer än att komma in i värmen.
"Hur blir det med andra då?" även om han släpper i oss måste vi komma i kontakt med andra. Dock tog hon steget in och väntade in honom så de kunde komma in tillsammans och komma till värden.

"Till att börja med ska vi ordna ett rum", svarade Claurus och följde efter Sidara in. I samma ögonblick de kom innanför dörren tystnade alla gäster och stirrade på dem. Några äcklat, andra bara skrämt. Värden fick syn på dem från bakom disken och började gå mot dem med bestämda steg.
"Hallå där!" ropade han och Claurus spände ögonen i hans. Den lätt överviktiga, medelåldriga mannen stannade upp framför dem och blinkade några sekunder.
"Eh, jag... Jag måste ha sett fel...", mumlade han förvirrat innan han började tala till dem.
"Välkomna, välkomna, jag visste inte att vi hade så fint besök i staden! Vad kan jag ordna för er? Ett glas vin till damen?" sade han fjäskigt och log åt dem. Resten av församlingen stirrade bara chockat på värden.
"Ett glas varm mjölk med honung och ert finaste rum, tack", svarade Claurus med ett charmigt leende.
"Självklart herrn. Och betalningen...", sade värden och såg girigt på Claurus som höll ut en tom hand. Värden log förtjust och tog emot vad han trodde var pengar. Därefter försvann han in i köket för att fixa mjölken.
"Följ med", viskade Claurus och tog Sidaras hand. Han drog med henne förbi borden med häpna gäster och slog sig ned i en soffa vid eldstaden.