Divergent (TildeW & Kaninis)

"Det är typiskt er osjälviska" sade Eric.

"Faktum att du precis sa förlåt till en banjospelare" sade Skylar.

" Jag har aldrig hört hemma där, jag har aldrig känt mig som en osjälvisk" sa Esme och kollade på Eric.

" Sluta kalla dig för det" sa Peter.

Eric höjde på ögonbrynen.
"Verkligen? Det verkar ju inte som så" sade han.

"Du började ju med det" sade hon.

" vad menar du med det?" frågade Esme och la armarna i kors. Hon granskade Eric under tystnad.

" Jag vet och jag ångrar mig" sa Peter.

"Alla från de osjälviska är osjälviska någonstans i sin själ" sade Eric.

Skylar höjde på ögon.
"Vad du blev snäll helt plötsligt" sade hon.

" I så fall sitter det riktigt långt in i min själ" sa Esme och flinade till mot Eric.

" Du är ju liksom den enda som bry dig om mig" sa Peter.

"Men den finns ju där" sade Eric.

"Peter, jag är inte den ända som bryr mig om dig! Jag är säker på att dina föräldrar också gör det, och Molly och Drew. Jag lovar att du kommer ha jättemånga släktingar här på besöksdagen" sade Skylar.

" Ja men du skulle du inte kunna visa mig till träningsbanorna snälla" sa Esme och kollade på Eric.

" Du är den enda som bryr sig om mig på riktigt"sa Peter.

"Om du frågar sådär snällt kan jag väl det, följ mig!" Sade Eric och började gå mot tränings salen.

Skylar lade en hand på hans knä.
"När dina föräldrar kommer hit kommer dem båda att gråta när dem är tvugna att lämna dig igen, tro mig" sade hon.

Esme gick direkt efter Eric.

" Om dom ens kommer" sa Peter.