PJ PRS [H@nna & Holytail]

Zack såg mot Chelsea igen. Hon skulle just gå ut och bada. Zack vände sig från vattnet och gick in mot lägret igen. Han stod inte ut med att vara så nära henne utan att kunna prata med henne.
Zack gick mot bågskyttearenan, som var helt folktom. Där plockade han upp en passande båge, valde pilar, satte på sig finger och armskydd och gick fram till skjutlinjen. Han ställde sig med en fot på varje sida, drog en pil från kogret och satte den på strängen. Sedan drog han upp bågen tills handen snuddade mungipan. Han jobbade bakåt och uppåt med armbågen, precis som tränaren hade sagt till honom, siktade noga och...
"Vem är du?" sa någon bakom honom.
Zack släppte iväg pilen, som flög helt snett och hamnade på kanten till tavlan. Han vände sig ilsket om och såg... Åh.
Det var en flicka med långt, brunt hår och mandelsformade, gröna ögon. Dom verkade blänka i solljuset och hon var klädd i Halvblodslägrets tröja och ett par jeans. Hon såg ut att vara ungefär lika gammal som hans själv.
"Vem är du?" upprepade hon.
"Eh... " Zack blinkade till med ögonen. Vad var det med honom? "Jag heter Zack" han log snett och hoppades att hans hår inte såg så rufsigt ut som det kändes.
Flickan log och gick fram för att välja en båge.
"Hej Zack", sa hon och ställde sig brevid honom på skjutlinjen. "Jag heter Marvelen." Hon spände upp bågen, siktade och släppte iväg ett perfekt skott till mitten av tavlan. Sedan vände hon sig mot honom igen. "Jag är barn till Demeter. Vem är din gudaförälder?"
Zack märkte att han stirrade som en tok igen. "Eh... Äh, glöm det. Jag är inte erkänd än!"
Hon gav honom ett ledsamt leende. "Förstår känslan. Jag bodde i Hermes stuga i tre veckor innan min mamma äntligen kände för att erkänna mig."
Hon ställde sig till rätta igen och sköt några pilar till som alla landade precis brevid de första, fortfarande i mitten av tavlan.

Holytail!!!

Chelsea steg upp ur vattnet och tog fram en handduk som helt plötsligt hade dykit upp från ingenstans.
(Och ja, det var en chock för Chelsea också)
Klumpigt sprang hon tillbaka till Hefaistos stuga och bytte om till torra kläder, satte upp sitt hår i ett hårband och gick ut i solens sista strålar som höll på att försvinna bakom sjön.
Det var fortfarande lite tid kvar tills det var middag. Och Chelsea hade ingen aning om vad hon skulle göra.
Valerie och Zack syntes inte till. Och Chelsea orkade inte leta efter dom heller. Hon var trött.
Men så såg hon Beckendorf påväg gåendes och ja....
Varför inte lära känna sitt nya syskon?


Kort I now :3
Inspirationsbrist för tillfället :3
Tror det håller på att släppa men...
Ja förlåt att det är så kort.... :3♥

"Du är bra!" Sa Zack imponerat. Marvelen skrattade.
"Ja, jag är rätt bra mycket bättre än mina syskon. Det är tråkigt, för då har jag nästan ingen att träna med."
"Apollonbarnen då?" Frågade Zack och Marvelen fnös.
"Dom är för bra! Jag känner mig underlägsen."
Zack gapade förvånat. "Är dom bättre än dig?"
"Ja, dom skjuter ju mål på dom där tavlorna, i rörelse!" Hon nickade mot andra änden av bågskyttearenan. Där var det en arton meter lång bana som slutade i måltavlor som var så små att Zack inte lagt märkte till dom förut. han behövde anstränga sig för att se dom.
"Fattar vad du menar!" sa Zack med ett leende. Han satte en pil på bågen igen och spände upp. "Stör mig inte den här gången!"
Han koncentrerade sig, siktade och sköt. Pilen sjönk in i tavlan bara en centimeter från mitten.
Marvelen nickade imponerat. "Och du kom till lägret bara för några dagar sedan? Hade du inte skjutit båge innan?" Zack skakade på huvudet. "Wow, du lär dig snabbt!" Sa hon och log. Det pirrade till i Zacks mage.

H@nna?

"Försiktigt nu! In i ugnen långsamt!"
Chelsea strök svetten ur pannan medans hon gjorde som Beckendorf instruerade och puttade lydigt in den lilla sandbollen så försiktigt som möjligt.
När Beckendorf frågade om hon ville följa med till smedjan hade hon inte tvekat ett dugg.
Det hade låtit väldigt roligt. Och hon var ju Hefasitos dotter trots allt. Beckendorf hade frågat om Chelsea ville göra ett svärd. Men hon hade tackat nej. Hon ville inte göra något som skulle kunna döda någon. Eller jo. Hon skulle gjort det om hon hade det för att döda den där cyklopen dom nästan blivit dödade av.
Eller något annat ohyggligt. Men hon ville börja med en hermelin i glas. Hon älskade hermeliner. Och hon skulle vilja ha en prydnad vid sin säng. Eller en lyckoamulett. Spelar ingen roll. Hon ville göra en. Och ingen hindrade henne direkt. Så varför inte?

"Den blev ju jättebra!" Utbrast Beckendorf.
Chelsea nickade stolt och tittade på den nätta lilla glassvansen och pepparkornsögonen som stirrade milt på en.
"Tack!" Sa hon och log.
"Snart kan du nog göra svärd och sånt också!"
Chelseas leende försvann. Men nickade stelt.
Hon ville inte göra något som innebar död. Inte för människor eller halvgudar/gudar.
Fast iförsig.... Monster var ju inte direkt nåt som Chelsea gillade värst mycket. Inte alls faktiskt.
Särkilt inte cykloper.... Usch nej....

H@nna!!!!!!!

Efter bågskytteträningen så gick Zack och Marvelen till det stora huset tillsammans för att äta. Där behövde de sätta sig vid olika bord, men det löste dom genom att göra grimaser tvärs över salen.
Zack var riktigt glad över att han hade träffat Marvelen, kanske dels för att hon påminde så mycket om hans lillasyster, fast utan den irriterande delen. Helt hans typ alltså!
Men att vara med Marvelen fick honom också att förstå hur mycket han egentligen saknade Chelsea. Efter maten bestämde han sig för att leta upp henne. Dom hade bråkat alldeles för länge!

Holytail!!!!

Förlåt!♥ Skriver nu!

Chelsea tappade bort tiden inne i smedjan.
Om inte Beckendorf hade sagt att middagen snart skulle sluta och dom måste skynda sig för att få mat hade hon kanske stannat där hela natten. Eller längre.
Hon nickade besviket och såg på sin halvfärdiga sköld.
Hon som just skulle börja med dekoreringen.
"Kom nu!" Sa Beckendorf och vinkade.
Och hon gick ut ur smedjan.

Chelsea skrattade men ångrade sig genast.
Det faktum att Liv hade fått ett fat med köttfärs på sig var kul.
Men ingen annan verkade skratta.
Även fast vissa såg ut att vilja göra det.
Bröderna Stoll var nära på bristningsgränsen.
Men dom höll det inne. Vilket slutade med konstiga grimaser. Att hon började skratta ännu mer. Men när hon såg att Liv kollade hotfullt på henne ställde hon sig upp och sprang upp till Hefaistos stuga.
Hon kunde inte sluta tänka på att Liv hade en otrolig otur. Först vattnet och nu köttfärsen.
Och Chelsea tyckte nästan synd om henne. Men bara nästan.

Zack sprang över området. Att Chelsea skulle vara så himla svår att hitta. Han blev sur på henne. När han för typ första gången i hela sitt liv bestämt sig för att be om ursäkt till henne (värt att nämna att deras tidigare bråk alltid varit hennes fel!) så var hon spårlöst försvunnen. Han funderade på att gå till hennes stuga och kolla, men ärligt talat så skrämde den honom! Han hade alltid varit usel med maskiner - dom hatade honom - så han tänkte inte gå dit igen.
Tillslut sparkade han frustrerat till en sten och satte sig ner på gräsmattan framför alla stugorna. Chelsea kunde väl också anstränga sig lite för att bli sams igen! Om hon nu ens ville det. Hon hade nya syskon nu, hon kanske inte ens behövde honom längre. Tanken gjorde honom djupt bedrövad.

Chelsea fick en chock när hon öppnade dörren. Alla sängar var borta. Det fanns inte ett spår av dom. Allt som hon trodde hon visste fanns där fanns inte längre.
Istället var det en arbetsbänk längst in i rummet. Böjda över ett projekt. Vilket dom måste vara väldigt insatta i. För dom vände sig inte om när Chelsea stängde dörren med en smäll.
Dom var två stycken. En var en tjej. Och jag insåg genast att det var Valerie. Eftersom håret hade samma ljusbrunt lockiga hår. Den andre figuren visste hon inte vem det var. Det ända hon kunde se var baksidan av personens korta, röda hår. Nåt sprakade till och peronen som Chelsea inte visste vem det var började muttra massa svärord på gammelgrekiska.
Vilket hon opassande nog förstod.
Hur i hela värden kunde hon veta att det var gammelgrekiska? Och att det var svärord?
"Hallå?" Ropade Chelsea tjejen vände sig om.
Det var Valerie.
"Hej!" Säger hon tillbaka.
Chelsea skulle just fråga vem den andra personen var då han vände sig om.
Han hade klar blå ögon. En liten mun men en kolossalt stor näsa.
Han hade massa finnar i ansiktet. Men ansiktet var inte det Chelsea fäste sig på. Det var hans ben.
Dom var håriga. Och fötterna var inte direkt fötter. Det var klövar.
"Är du satyr?" Undrade hon, men ångrade sig genast. Sådär hälsade man väll inte?
Men han verkade inte ta illa upp.
"Jepp!" Sa han och log.
"Marco var namnet" fortsatte han och tog fram ett par solglasögon och satte dom på sig.
Vilket bara såg fånigt ut eftersom det var minst 8 på kvällen.
"Chelsea!" Sa Chelsea och räckte fram handen för att hälsa.
Marco tog den inte. Utan tog fram en knytnäve istället.
Chelsea fattade inte vinken först.
Men ändrade handen till en knytnäve och gjorde en brofist.
"Så... Vad håller ni på med?" Undrade hon och kollade ner på bordet. Där låg en ritning, och en hög med metallbitar och skruvar.
"Ingenting!" Svarade båda samtidigt och Chelsea skrattade.
"Jaha... Okej.... Då... Vill jag inte snoka. Jag går ut då!"
Sa hon.
Valerie nickade och log ett snett leende.
"Jag hittar dig när vi är klara!" Sa hon innan Chelsea stängde dörren emellan dom.

Zack satt och såg ner i marken när Marvelen kom fram till honom.
"Hej!" log hon. "Väntar du på något?"
"Eh..." sa Zack besvärat. "Nej men..."
"Nej men vad?"
"Jag bara..." Zacks blick åkte snabbt bort mot Hefaistos stuga. Dörren öppnades och Chelsea klev ut igenom den. Hur kunde han ha missat att hon gick in där?
"Förlåt, men jag måste prata med min syster!"
Marvelen log retsamt. "Okej, vi ses sen då!"
Zack svor tyst för sig själv. Nu tyckte hon säkert att han var löjlig också, fast det hann han inte bry sig om nu! Att prata med Chelsea skulle bli pinsamt nog, han behövde inte skämma ut sig inför en till tjej. Han ställde sig upp.
"Chels!" ropade han högt.

(Världens mest osammanhängande inlägg, men jag har lektion så... xD)

(Men Hanna då x) Btw, PERCABBETH ÄR OTP NU DOM KYSSTES OMG!!!)

Chelsea stannade upp mitt i ett steg när hon hörde en pojkröst ropa hennes namn. Hon visste att det var Zack.
Hade hade ropat så några gånger på henne när han såg henne på andra sidan skolgården.
Chelsea tittade upp. Vad ville han nu?