Prs med Wolf

Anaid log. Hon älskade luffarschak. Hon och hennes syster hade varit mästare på det när Anaid var omkring åttaårs åldern. De kunde sitta i timmar och bara flytta två pjäser på samma sätt tills den andra gav upp. Vilket de aldrig gjorde.
"Det är ett spel, man vinner genom att få alla sin pjäser i rad" Anaid kramade Rascals hand, "Man ritar upp en ruta med nio små rutor i, man har tre pjäser var och ska få alla att ligga i rad, det kan vara hur som hest, snett, lodrät, vågrät, bara det är i rad. Man får inte lyfta sin pjäs utan bara putta den till närliggande rutor som inte är upptagna, man spelar en mot en om man inte spelar i lag, förstod ni?"
Anaid tog upp en pinne och ritade spelplannen i askan från elden.
"Vem vill börja?"

De tre hamnskiftarna satt tysta när hon förklarade och Sham var den första att säga något. "Jag tänker använda kottar och jag börjar!" sade han och samlade ihop en hög kottar.
Aimil plockade upp tre stenar och Rascal tog de avgnagda benen från deras mål. "Så jag kan lägga den vart jag vill?" mumlade Sham och studerade spelplanen.
Sedan lade han en kotte i mitten och såg nöjt upp på de andra.

Anaid log. Hon plockade upp tre pinnar från marken och lade en av dem i ett av hörnen på spelplannen.
"Jag älskar det här spelet, jag och min syster kunde sitta i timmar och bara flytta en pjäs" Anaid kände en stickande känsla i bröstet när hon tänkte på sin syster, "Jag har inte spelat sen hon och min mor dog, jag är lite ringrostig, men jag kan ändå ta dig!"
Anaid såg busigt på Sham och väntade på hans nästa drag.

Sham log snett och slickade sig om tänderna.
"Vi får se om det!" sade han utmanande och lade en kotte bredvid sin första och såg på Anaid med korsade armar.
Aimil sneglade på honom med ett ansiktsuttryck som sade: idiot och Rascal tittade bara på spelpjäserna och försökte avgöra vad som vore ett bra drag.

Anaid såg på spelet. "Hahaha!" tänkte hon och fnös.
Ett skade glatt maligt leende spred sig över hennes mun när hon lade ner sin pjäs och blockerade Shams försök att vinna.
Anaid var en riktig tävlings människa. Hon konsentrerade sig på spelet till hundra procent. Om någonting gick snett kunde hon skrika som om hela världen gått under.
Hon fick inte förlora.

Sham var för naiv och koncentrerad på sina egna pjäser, så det dröjde inte länge förrän Anaid slog honom.
Efter det blev han tjurig och vägrade spela mer, så Aimil tog över. Aimil var en smart kvinna och hon lärde sig snabbt. Spelet pågick en bra stund innan hon till slut blev besegrad och lämnade över spelet till Rascal. Han lät Anaid göra första draget.

Anaid älskade att spela. Men hon hade en svaghet. Hon blev väldigt mallig av att vinna, vilket gjorde henne säkrare på att hon skulle göra det också.
Hon tänkte bara på att hon skulle vinna och inte så mycket på själva spelet. När Rascal efter en liten stund vann blev hon helt paff och tvungen att kolla flera gånger att han inte hade fuskat.
När hon till slut blev tvungen att erkänna sig besegrad övergick hon till en väldigt sur fas där hon bara funderade på vad som kunde gått fel.
Men hennes humör blev efter en stund gladare och snart hade hon glömt bort att vara sur.
"Är det bara jag som vill gå och lägga mig?" frågade Anaid efter ett tag, "Jag känner mig väldigt trött"

Rascal blev väldigt glad över att ha vunnit, även om han gissade att han haft väldigt mycket tur med.
Han gned sin seger i Shams ansikte och retade honom tills Sham fick nog och högg efter hans fria hand.
Rascal skrattade åt honom och skuttade tillbaka till sin plats bredvid Anaid. "Tjejen har rätt, vi borde alla sova", sade Aimil sedan och sparkade undan Sham så att hon kunde sätta sig. "Det blir ganska kallt om nätterna, så det är helt okej om du vill värma dig mot vår päls", sade hon sedan och sjönk ihop i vargform. Hennes svarta päls rörde sig svagt i vinden. Sham släckte elden med vatten från bäcken och förvandlades han med. Han lade sig tätt intill sin syster och vilade sitt huvud på hennes lår. Rascal log lätt åt Anaid och skiftade form. Sedan kurade han ihop sig vid hennes ben och somnade.

(Åker på semester inatt, tillbaka om en vecka.)

Anaid ryckte på axlarna fast att ingen såg det.
Hon rullade ihop sig till en boll och lade sig tätt intill Rascal.
Hon tänkte på vad hon skull göra dagen därpå, hur hennes liv såg ut, hur hon lyckats hamna i den här situation, vart Minosa och Astrid befann sig, var dem vid liv?
Anaid suckade.
Rascals mjuka päls kittlade henne i nacken lite grann, men det var varmt att ligga bredvid honom.
Efter ett bra tag somnade Anaid i en orolig sömn bredvid vargen.

(Ok, trevlig resa )

Rascal vaknade av att Anaid andades i hans öra.
Han klippte med det och lyfte på huvudet. Hon låg som en boll intill honom och han vågade inte riskera att väcka henne genom att resa sig. Han låg kvar och såg sig omkring. Sommaren var snart slut och han kunde se att löven på björkarna redan börjat förlora sin gröna färg.
En svag bris drev genom trädtopparna och fick dem att rassla lågt. Aimil öppnade ena ögat och såg på Rascal.
Hon öppnade munnen i en tyst gäspning och sträckte på sig. Sham rullade över på rygg och suckade ljudligt när morgonsolen värmde hans daggvåta päls.