Magic Bounty (PRS)

Peter väntade tålmodigt på att hon skulle sluta äta.
Efter att hon svarat fick han ett nervöst uttryck.
Hon har en bror? Och han är överbeskyddande? Inte en chans att han skulle låta Peter bli ihop med henne... Eller ens komma i närheten av henne.
Han suckade och ställde sig upp. "Ska vi fortsätta?" frågade han och tog upp väskan igen.
"Förresten. Om vi ska gå norrut i en vecka, betyder det att det är väldigt kallt i din by? Liksom... Är det fullt med snö? Bor ni i igloos?" sade han med ett leende och föreställde sig en by med häxor och trollkarlar i igloor.

Anna kunde se sin familj framför sig. De var troligen de som betydde mest för henne i hela världen nog. Hon log lite för sig själv. Hon var glad över att träffa dem igen. Och det kändes bra att Peter skulle bo i samma by, då visste hon att personerna hon brydde sig om i alla fall var säkra vad som än hände. Byn var så säker som det bara kunde bli.
"Ja, det låter bra". Hon tog lite mer vatten innan hon plockade ihop deras saker. Hon började gå med honom och såg upp på honom då hon hörde hans fråga. "Tja...Jag kanske överdrev lite med en vecka, det är fem-sex dagar beroende på hur snabbt vi går, och hur många pauser vi tar, men nej, vi bor inte i iglos, det är nästan alltid frost på gräset och vi får mycket snö på vinterhalvåret". Hon bet sig sedan i läppen. "Kanske...Kanske jag stannar ett tag i byn, hos min familj. Eller...Jag får se, jag kanske flyttar tillbaka. Jag saknar dem så mycket. Och min plan att hitta nya vänner och en kille har inte direkt gått bra, så jag har inget att förlora".

"Jag hoppas att du stannar", mumlade Peter, halvt för sig själv och började gå. Han kastade diskreta blickar på henne då och då och såg till att hålla ett jämnt tempo.
"Säg till om det går för fort", sade han och gled över ett fällt träd. Skogen verkade bara bli mer och mer tät och mörkret började sänka sig över dem där de gick.
En uggla hoade en bit bort och en ekorre korsade deras väg. Den tjattrade förvånat en sekund och for sedan upp i ett träd. Peter följde den med blicken och vände sig sedan till Anna. "Vi kanske skulle stanna för idag?"

Anna hörde inte hans mumlande utan fortsatte bara att gå. Hon började bli trött och hon märkte att himlen blev mörkare och mörkare ju längre tid som gick. Hon ville inte stanna riktigt än dock. Om de höll ett bra tempo och gick mycket så skulle resan inte ta mer än fem dagar. Men hon visste att de inte kunde hålla på att gå hur länge som helst heller.
Men tillslut då hon började känna sig riktigt trött, så förslog Peter att de skulle stanna för dagen. "Det låter bra" mumlade hon och tog av sig väskan. Hon satte sig på marken och öppnade upp den och tog lite kött för att äta. Hon var inte så värst hungrig dock, mest bara trött. Så fort deras sovsäckar var på marken så kröp hon in i sin och slöt sina ögon. "Godnatt Peter...". Och snart var hon i djup sömn.

Peter lade sin sovsäck en halvmeter ifrån Annas och kröp in i den. Han drog upp dragkedjan till hakan och tittade upp på trädverket ovanför. "Godnatt", sade han tillbaka och slöt ögonen efter att ha lyssnat på hennes regelbundna andning ett tag för att försäkra sig om att hon sov.
Han snurrade runt lite i sovsäcken och somnade fem minuter senare. Natten gick ljudlös och när gryningen kom var det kyligt i luften. Peter vaknade av att han huttrade, trots värmen inne i sovsäcken. Hans ansikte kändes stelt och han skyndade sig att kravla ur sovsäcken.
Anna sov fortfarande, men han ville inte att hon skulle få frostskador i ansiktet, så han lade en av filtarna över hennes huvud och höll upp en kant så att hon fick luft samtidigt som han tog på sig jackan och drog upp huvan.

Anna sov tungt då morgonen kom. Även fast det var kallt så vaknade hon inte. Hon huttrade bara lätt i sömnen, tills han la filten över hennes huvud. Hon slappnade av och fortsatte sova. Tillslut någon halvtimma senare så vaknade hon och satte sig upp. "Godmorgon...Brr...Det är kallt!". Hon skyndade att ta sig upp ur sovsäcken och tog sedan på sig sin jacka och knäppte den ändå upp till hakan och tog fram mössan hon hade tagit med och satte på den. "En dag kvar, fyra eller fem kvar att gå...".
Efter att de ätit frukost började de gå igen. "Jag är säker på att du kommer trivas i byn. Alla är trevliga där!" log hon mot Peter. "Jag kan stanna ett tag och se till att du hittar någonstans att bo, och ett jobb! Min mor äger en butik, du kan säkert få ett jobb där ifall du vill".

"Verkligen? Jag har aldrig haft ett jobb förut. Om man inte räknar att vara en prisjägare", lade han till på slutet. De fortsatte att gå. Till slut började träden att glesna och Peter kunde se skogen ände. Det var mulet, men det blev ändå ljusare när de kom ut på en stor äng som sedan övergick i grusväg. Peter tvekade. Det skulle vara enklare att färdas på något annat än terräng, men risken att bli upptäckta blev också större. "Vad tycker du? Ska vi gå på vägen, eller hitta en annan väg genom vildmarken? Det skulle gå snabbare att färdas på en väg...", sade han till Anna.

Anna nickade och log mot honom. "Ja, jag är säker på att du kan få ett jobb där. Det är alltid något som behövs göras!". Hon fortsatte gå och märkte att de började komma ut ur skogen. Hon drog jackan tätare kring sig. Nu var det inte lika mycket träd att skydda dem från vinden. Hon såg upp på Peter då hon hörde hans fråga och tänkte ett tag. "Jag tycker vi tar grusvägen...Det var den vägen jag och min bror tog när han hjälpte mig flytta förut". Hon fortsatte på grusvägen och var tyst ett tag. Men tystnaden varade inte alltför länge. "Den kvällen då du kidnappade mig...Jag förstod inte först att du gjorde det för att jag var en häxa. Jag trodde du var en tjuv först...Eller att du skulle skada eller döda mig...Du skrämde mig ganska mycket".

Peter önskade att hon inte hade nämnt den kvällen.
Han ville helst inte prata om det.
Han sparkade upp lite grus och fortsatte gå, inte lika spänstigt som innan. "Jag... Förlåt. Jag är väldigt ledsen över det jag gjorde. Om jag kunde, hade jag åkt tillbaka i tiden och stoppat mig själv från att någonsin röra vid dig", sade han och tittade bort. Det kändes som om han förstört alla chanser med henne, den stunden han träffat henne.
"Om det känns bättre kan jag säga att du skadade mig ganska bra första gången du försökte rymma", sade han och försökte sig på ett svagt leende.

Anna var tyst ett tag. Hon ångrade att hon ens hade nämnt det. Vad hade det varit bra för? Hon borstade iväg lite hår från ansiktet och lyssnade på honom. "Jag är ledsen för det...Men, egentligen så gjorde jag dig inte illa, inte på riktigt i alla fall". Hon såg upp på honom. "Det var en slags illusion, men för sinnet. Du trodde du var i smärta bara. Min mor hade sagt till mig att bara använda den i yttersta nödfall...Så jag gjorde det. Men jag är ledsen för det". Hon log sedan mot honom. "Jag är glad att vi träffats ändå, även om det var under...dåliga omständigheter. Du är en bra vän efter allt som hänt". Hon fortsatte sedan gå.