Dör för dig - A Wolfstar Story

Kapitel 12- Varulven

Jag såg Remus.
När vi gått och lagt oss smög han ut när han trodde att vi sov. Vi alla var vakna. Det var inte bara han som hade en inbyggd kalender för när fullmånen inträffade. Jag reste mig och sa högt:
“Jag tar det.”
De andra såg tacksamt på mig och la sig ner igen. Vi brukade turas om att se till att Remus överlevde nätterna, och det var inte någons favorituppgift. Jag smög ner i uppehållsrummet och förvandlade mig. Jag sjönk ner på knä och kände mitt skelett sjunka ihop. Trots att jag var van vid känslan var den fortfarande obehaglig, och jag förvandlade mig helst inte i onödan.
Den tjocka damen visste precis vad jag skulle göra, och släppte ut mig utan diskussion. Korridoren låg som förväntat öde, och mina tassar gick ljudlöst över golvet. När jag var hund var det som om mina ben flöt fram utan att jag behövde tänka, jag gick tystare än tystnaden och jag behövde inte vädra för att känna lukten av Remus. Jag tyckte om doften som strömmade mot mig från alla möjliga håll. När jag fick upp luktsinnet visste jag direkt att han gått åt vänster, ner för trappan och ut genom enrédörrarna.

Jag såg honom på långt håll. När han förvandlades gick det inte alls lika smidigt som för oss animagusar. Han vred sig i kramper när hans ryggrad sträcktes ut och knäna böjdes i en annan vinkel. På några sekunder var Remus borta och Måntand ylade mot natthimlen. På något sätt tyckte jag ändå om att vara ute så här. Doften av natten var stark i min hundnos och jag såg allt så mycket bättre än som människa. Jag följde efter Remus in i skogen. Han knäckte grenar vartannat steg och var lätt att följa. Det såg ut att bli en lugn natt, men man visste aldrig.
Han gick långt. För långt. Vi fick inte nå Aragogs näste. Jag vände tvärt och skällde. Remus vände sig blixtsnabbt om och rusade mot mig. Men han hade inte en chans. Med lite tur var månen borta när jag var tillbaka, tänkte jag.
Remus brakade fram genom skogen och jag hoppades innerligt att han inte skulle locka till sig andra varulvar. Det kunde ge oss riktigt stora problem. Men det gjorde han inte.

När jag skymtade Hogwarts mellan träden saktade jag ner och väntade in Remus. Han var en bit bakom mig och kom närmare för varje meter. Men det gjorde inget, för jag såg månen avta mellan trädkronorna. När han nästan var framme stannade han tvärt och sjönk ner på marken. Han skakade och hans ansikte började förvridas tills han blev sig själv igen. Jag ställde mig på bakbenen och lät min kropp förvandlas. Han reste sig och torkade svetten ur pannan.
“Fan vad jag hatar det här,” mumlade han och klev över en stor stock på väg mot mig.
Jag nickade medlidande och vi började gå mot slottet tillsammans.
“Det gick lugnt i alla fall,” sa jag i ett försök att muntra upp honom.
Han log svagt mot mig och nickade.
“Jo, Sirius,” sa han och såg ner.
“Ja?”
“Du vet, i astronomitornet?”
“Ja,” sa jag och såg ner jag också.
“Det var ett misstag, jag…”
Jag skakade på huvudet.
“Ja. Jag skulle aldrig ha vikit undan,” sa jag.
Han såg upp och våra ögon möttes. Han stod tätt intill mig och för ett ögonblick trodde jag att han tänkte kyssa mig. Men det behövde han inte. För jag hann först.

Godnatt kära läsare ♥ Visste inte om jag skulle dra ut på the romantic moment men jag ville gärna sluta där Hoppas ni gillade det!

Gillade? GILLADE? HUR KAN DU TRO DET? DET ÄR MYCKET BÄTTRE ÄN DET DET ÄR TYP

♥

Tack ♥
Kan inte du typ skriva vidare på That Magical Kiss i nästa del? Det blev ju inte så bra Eller så ändrar jag

JÄTTEBRA!
ändra inte!!!

Suuupeeer!

SUUUUUUUPERJÄTTEMEGAASULTRAPERFEKTA KAPITLET!

Fördelen att kunna skriva ca 1 och en halv timme. Skriva klart ett kapitel! Njut för nu ska jag till skolan

Kapitel 13: Han hann först
Remus
När månen avtog förvandlades jag tillbaka. Inget ben var brutet, men det värkte i hela mig.
“Fan vad jag hatar det här”, mumlade jag. Jag reste mig och klev över en stor stock på väg mot Sirius. Han nickade medlidande och vi började gå mot slottet tillsammans.
“Det gick lugnt i alla fall”, sa han i ett försök att muntra upp mig. Jag log svagt mot Sirius och nickade. När jag såg honom, så här tidigt och själva, om jag på vad som hänt ör någon vecka sedan. Jag undrade om han bekymrades över det.
“Jo, Sirius”, sa jag och såg ner.
“Ja?”
“Du vet, i astronomitornet?”
“Ja”, sa han och såg ner han också. Det var så alltså, han skämdes, eller bekymrades, över det.
“Det var ett misstag, jag…” Sa jag men vart avbruten av Sirius.
“Ja. Jag skulle aldrig ha vikit undan”, sa han. Jag stannade och kollade på honom. Sa han just det? Förmodligen drömde jag, fast det kunde jag inte för det värkte i hela kroppen så man knappt kunde tänka ordentligt. Vi stod ansikte mot ansikte rätt nära varan. Jag ville kyssa honom, fast han ville nog inte det. Jag hann inte tänka länge innan han tryckte sina läppar mot mina.
När vi bröt stod vi stilla och tysta i flera minuter. Tillslut harklade sig Sirius.
”Ja”, mumlade han. Jag nickade. Åter en tystnad. När jag inte stod ut med den så gav jag Sirius en till kyss, en mycket säkrare.
”Innebär det…” började Sirius.
”Vet inte…” sa jag.
”Vill du?”
”Om du vill”, sa jag och flinade.
”Såklart!” sa han och vi började gå mot slottet.
***
Väll uppe så vart jag tvungen att gå DIREKT mot sjukhusflygeln, så klart skulle jag gå in ensam. Madam Pomfrey kollade och fixa småsår. Tillslut sa hon att jag äntligen fick gå och lägga mig.
”Men jag mår bra!” Det var nästa dag och Madam Pomfrey försökte hålla mig kvar i sjukhusflygeln. ”Jag har ju sovit och jag MÅR BRA!” Hon suckade.
”Lägg dig ned, du kan gå senare idag”, sa hon.
”Och när blir det?”
”Kanske runt… ett.” Jag suckade. Varför hålla mig kvar så länge om jag mådde prima? Hon gick därifrån till sitt kontor. Jag drog fram en bok och börja läsa, förhoppningsvis skulle det snart vara ett.

JÄTTEBRA som vanligt!!!

SÅÅÅÅÅÅÅÅÅ BRAAAAAAAAAA KVINNAAAAAAAA

Blir så sjukt skrivsugen nu ^^

Suuupeeer duuupeeer meeegaaa braaa!!!