Låt mig dö!

Okej, den kom lite senare den här... Känner att det är på väg mot slutet nu...

Lolly!!
Hermionez-04
Piggelinisen
Piggelino
ellisen05

Del 18 Nooras Perspektiv
Allt är så konstigt. Först kommer det in en tjej, som absolut inte har borstat håret, och säger att det hänger en död flicka vid sjön. Sedan när vi kommer ut så hänger det en flicka i ett träd. Hon har ett rep rumt halsen och är alldeles vit i ansiktet. Trädet håller på att ramla eftersom det står på en sten. Flickan är ljus i hyn och blond. Hon har en hel massa fräknar i ansiktet och hon har små ögon som blundar. Hon ser faktiskt glad ut där hon hänger. Nedanför trädet och stenen sitter en pojke och jag blir så otroligt nyfiken på vem pojken är. Då hör jag hur Debby ramlar ihop bakom mig.
-Inte igen, viskar jag och sätter mig på knär bredvid henne. ”Kom igen nu Debby, upp med dig.” Jag hör själv hur gnällig jag låter och försöker att inte låta gnällig. Jag tittar bort mot pojken. Han sitter fortfarande kvar. Tillslut bestämmer jag mig för att låta henne ligga. Läranrna kommer ju snart. Jag ställer mig upp och tar en sista blick på henne innan jag springer ner till Hedwig och pojken.

När jag väl är nere hoppar jag på pojken, för att jag vet vem det är.
-Varför gjorde du det din idiot, varför mördade du henne, skriker jag i hans öra samtidigt som han ställer sig upp. Jag klänger fast på hans rygg och han för sina händer mot halsen för att lätta mitt grepp.
-Lägg av, väser han och fortsätter dra i mina armar. Han får lös den ena, men när jag lutas bakåt greppar jag hans ansikte för att inte ramla. Han är blöt. Inte blöt som av vatten utan blöt som av tårar. Jag blir alldeles förskräckt och hoppar av hans rygg.
-Har du gråtit? frågar jag och tittar upp mot hans ansikte. Han fortsätter gråta. ”Men varför?” jag tittar granskande på honom. Den idiotiska fienden man ska akta sig för. Gråter den? Grät Voldemort när Fred dog? Jag skakar bort tanken. Vi ska inte tänka historia nu.
-Hon är min syster, viskar han och tittar på Hedwig. Jag står bara och gapar.
-Men ni har ju inte ens samma efternamn? Lyckas jag få fram.
-Okej, vi är halvsyskon. Hennes mamma är min bonusmamma. Han tittar på mig. Länge. Nästan för länge. Ingen av oss säger ett ord. Vi står bara där och tittar på varandra.

Så braaaaaaa!

Toppen!

AMAZING!

braaaaaaaaaaaa!!!!!!

Jättebra!

Omg, bäääääääst! Så spännande!

Lolly!!
Hermionez-04
Piggelinisen
Piggelino
ellisen05

Okej allihopa... Jag vill bara säga tack för era supersnälla komentorer innan jag meddelar att det här är den sista delen. Jag kommer antagligen inte att göra en tredje del med de här karaktärerna för jag har hittat på en hel massa annat att skriva om. Så tack för den helt otroliga tid vi har haft tillsammans och jag vill också säga tack till Simon, Debby och Noora som har fört mitt arbete framåt. Okej läsare jag ger er den absolut sista delen i dessa ungdomars magiska äventyr, varsågoda och läs!

Del 19 (sista delen) Nooras perspektiv
Han gråter och gråter. Jag står och står. Eleverna börjar flockas omkring oss. Man kan höra viskningar och i ögonvrån ser jag hur folk pekar.
-Vars är Debby? Frågar han viskande. Jag skakar på huvudet.
-Nästan död, svarar jag tillslut. Då ramlar han framlänges i mina armar. Han gråter och gråter tills jag inte orkar med honom längre. ”Varför blev du så ledsen när jag sa att Debby nästan var död?” frågar jag honom och han får en röd färg på kinderna. ”Det är inte sant!” ropar jag. Alla stirrar. ”Du kan inte mena det!” Han tittar skamset på mig. ”Du var nära att döda henne och ändå är du kär i henne!” Han nickar svagt. ”Hur dum får man vara? Det är ju idiotiskt!” Han nickar igen. ”Varför gjorde du det? Och var fick du tag på ljusen med giftgas?” Han tittar på mig.
-Du listade ut det, säger han med en röst så snarlik en orms man kan komma. ”Vill du verkligen höra hela historien?” Han tittar granskande på mig och jag nickar bestämt. ”Jag hade tråkigt en kväll i början av terminen, så jag smög mig ut från Hogwarts och gick ner till Hogsmeade. Väl där irrade jag runt som en höna tills jag träffade på en man i svart mantel. Han fick mig att känna mig helt förtvivlad och jag berättar allt för honom. Om dig och Debby, om Hedwig, om allt. Han gav mig ljusen och berättade för mig vad jag skulle göra. Han sa att om jag använde den så skulle alla mina drömmar gå i uppfyllelse och då gjorde jag ju självklart som han sa.” Han stannade upp i sin berättelse och tittade på mig. Jag nickade och han suckade, men fortsatte. ”Jag visste ju såklart inte att det var giftgas och jag blev orolig när jag kom in efter fem minuter och hon hade fallit ihop.”
-Varför lämnade du henne? Frågar jag och tittar strängt på honom.
-Jag behövde gå på toa! Utbrister han och ett lätt fnitter hörs från publiken. ”Iallafall. Jag blev förskräckt när jag såg henne på marken och var så rädd att jag lämnade henne. När hon sedan försökte ta död på sig själv blev jag helt förtvivlad och grät natt efter natt, tills tårarna tog slut. När jag sedan ett tag efter det ser henne ramla ner från sjukhusflygeln trollar jag fram en tjock matta.”
-Så det var du som trollade fram mattan, avbryter jag honom.
-Men kan du sluta avbryta! Skriker han och jag ger honom en arg blick. ”Vid jul köper jag en klänning och ett diadem åt henne, som jag signerar i hennes mammas namn och sedan tar Hedwig livet av sig...” Han börjar storgråta igen. Och jag som trodde att jag och Debby var de som hade otur…

Jag kramar Simons hand hårt när Debby sakta öppnar ögonen.
-Hon vaknar, viskar jag till Merida som skyndar fram.
-Vad hände? Frågar Debby med ynkliga ord. Jag tänker efter. Vet inte vars jag ska börja.
-Hon är död, viskar jag.
-Vem? Frågar hon, fortfarande med sin ynkliga lilla röst.
-Hedwig, svarar jag och sväljer hårt. ”Men från och med nu ska allt bli bra, vi ska inte behöva oroa oss för döden mer, jag lovar.” viskar jag och en tår faller ner på hennes täcke.

den får inte vara slut!!!!!!!!!!!!!!!!! Du skriver ju såååå himla bra!!!!! Du slutade den på ett så fint sätt Jag älskar dina fanfics och dina karaktärer!!!!!!!!

Tack, nu rörde du mig till tårar!