Under the Moon (SV)

Håller med!! Kram! ❤

Idag har jag något speciellt till er... Förlåt för den långa väntan, men här kommer ett riktigt bra kapitel (hoppas jag). Långt är det också. Så jag hoppas att ni gillar det!

Låt: More than you'll ever know av Nathan Sykes

Kapitel 16
Dani vaknade med ett ryck. Hon hade kläderna på sig konstigt nog. Sam och hon hade suttit uppe länge igår kväll och diskuterat Julbalen, men dessvärre inget om det mystiska överfallet. Varje gång Dani hade försökt ta upp det hade Sam snabbt avfärdat det. Hon visste inte varför, men tänkte ändå att vännen hade säkert en väldigt bra anledning. Men stämningen hade inte blivit dyster för det. De hade skrattat tills de kiknade och pratat om allt mellan himmel och jord. Det var väl det man hade bästa vänner till?

När Dani och Sam hade bytt om till nya kläder skyndade de ut från sällskapsrummet ner till stora salen. Frukosten brukade vara småpratig men nu satt alla och pratade högt och vilt, det ena bordet till det andra. Alla diskuterade Julbalen. Innan de båda vännerna hade hunnit inta sina platser vid Gryffindorbordet kom Isac springande. Dani kastade sig hängivet i hans armar. Sam kollade bort och mumlade något om att hon skulle hälsa på Clark.
”Du har varit väldigt upptagen det senaste märker jag”, sade Isac med spelad irritation.
”Förlåt, sir, jag har faktiskt spenderat kvalitétstid med min bästa vän”. Dani vred på huvudet och tittade på honom för att intyga sanningen i det hon sa.
”Men om du ska ”spendera mer kvalitétstid” med din vän, så har jag ju inte tid att göra så här”. Han kupade händerna om Dani’s ansikte och kysste henne innerligt.
Dani bet sig i läppen och log.
”Hmm… jag tror att jag får skaffa mig mer tid då”.
Hon log mjukt mot honom och gick för att sätta sig ner vid frukostbordet.

~

Dani drog på sig den mörkblåa klänningen och beundrade sig själv i spegeln. Det var inte ofta hon fick chansen att klä upp sig. Inte ens hemma hos sin morbror hände det ofta. Å andra sidan hade de hade väldigt sällan besök, så det fanns inte så mycket att klä upp sig för.
Håret satte hon upp i en lös knut och lät flera slingor hänga utanför. Hon satte på sig ett halsband som hon hade fått från sin morbror på hennes femtonårsdag. Det var i silver och klätt med en enda mörkblå safir. ”Det framhäver dina ögon” hade han sagt. Då hade Danielle inte förstått vad han menade, hon hade ju hasselnötsbruna ögon. Men nu såg hon det. Hennes ögon såg ut att gnistra, klara och vakna.
Hon hörde Sam sucka bakom sig. Dani vände sig om. Sam stod i sin underbara ljusrosa klänning med volanger. Hennes smutsblonda hår som oftast var oborstat och trassligt hängde nu i mjuka vågor över hennes axlar.
”Varför är du så mycket vackrare än jag?” suckade Sam.
”Sam, jag är inte vackrare än dig, du ser ju underbar ut”. Sam log brett mot henne men svarade inte. Dani log också. De båda vännerna omfamnade varandra i en stor kram. Trots överfallet skulle detta kunna bli en riktigt bra kväll.

De skymtade Isac och Clark vid ingången till Stora salen, som nu myllrade av elever i fantastiska klänningar och kostymer. Clark såg misstänksamt på Dani. Det var nog med tanke på att han hade sett henne hela Sam för några kvällar sen. Men den misstänksamma blicken försvann när han fick syn på Sam. Isac var klädd i en klassisk svart kavaj med matchande byxor och dessutom hade han en mörkblå slips i kontrast till den vita skjortan. Alla hans kläder såg ut att vara skräddarsydda, det kanske de var också, med tanke på hur rik hans familj var. Dani och Sam banade sig fram mellan eleverna. Isac öppnade munnen och stängde den igen. Granskade Dani noga. Till slut sprack hans ansikte upp i det vackraste leende hon någonsin sett.
”Du ser underbar ut”, fick Isac fram.
Dani log till svar och gav honom en stor kram. Sedan tog hon hans hand och så gick de in i Stora salen, med Sam och Clark i släptåg.

Det var ett ganska okänt band som spelade, men dem var jättebra och alla i Stora salen dansade frenetiskt. Dani släppte på lite och dansade med Isac. Den höga musiken dånade i hennes öron, men hon hade bestämt sig för att ignorera det och fortsätta dansa.
Plötsligt bytte bandet låt och började istället spela en lugn ballad. Alla gick genast ihop två och två. Isac knackade henne lätt på axeln.
”Får jag lov, min sköna?”. Han log och bugade.
”Med nöje”, svarade Dani och log tillbaka.
De dansade länge, utan att släppa varandras ögon med blicken. Dani såg in i de ögonen hon gillade så mycket. Så vackra. Så… hon kunde inte hitta ord för det. Isac var en duktig dansare till skillnad från henne själv, och han förde henne runt på golvet i harmonisk takt.
Det värkte i benen på Dani nu, men det var så underbart. Att få vara i hans famn, så nära. Med ens började hon le för sig själv. Isac såg det och kysste henne mjukt på kinden. Hans ansikte dröjde sig kvar vid hennes öra.
”Du har ingen aning, eller hur?” viskade han.
Hon såg frågande på honom.
”Ingen aning om vad?”
”Om hur mycket jag älskar dig”.

Ojojoj, blev lite chockad själv faktiskt... KÄNSLOR!
1. You didn't see that one coming, did you? Nejmen, var detta förväntat? Eller kom det mer som en chock?
2. Var detta bra eller dåligt? Kom det för snabbt?
3. Vad vill ni ha mer av?

Kommentera, gilla & dela! ♥ Skriver snart ett nytt kapitel, så håll ut!

1. Det var förväntat, men...
2. ...helt sjukt bra!
3. Allt!

Håller med på alla punkter!! Helt fantastiskt!

Nä nu blev det ett kapitel till. Det blev lite research för detta kapitlet faktiskt då jag var tvungen att söka upp lite grejer. Så kommentera gärna om jag har gjort något småfel eller så. Hoppas att ni gillar det!

Har tyvärr ingen låt till detta kapitel, så ni får lyssna på vad ni själva tycker om

Kapitel 17
Dani var chockad. Hade han nyss…? Ja. Vad skulle hon säga? Hon visste inte. Isac log brett mot henne och väntade på någon form av svar. Hon log tveksamt tillbaka.
”Jag älskar dig också”, slapp det ur henne.
Hon andades ut. Isac böjde sig fram och kysste henne. Men Dani var lite tveksam fortfarande. Älskade hon verkligen honom? Hon var inte säker, men hon trodde det.

Sista dansen var dimmig för Dani, hon mindes inte så mycket från den delen av kvällen. Den passerade som något man bara kör förbi. Man tittar ut genom fönstret på bilen och ser något. Sedan några minuter efter så minns man det inte. Så kändes det.
Isac eskorterade henne ut ur salen som nu vimlade av en hel mängd ungdomar, de flesta på väg tillbaka till sina elevhem, några till undanskymda ställen. Undra vad de skulle göra där. Dani himlade med ögonen och skrattade inombords åt sin tanke. Hon kände sig yr, det hade varit en lång natt. Men det var något mer, illamående. Det blev bara värre och värre för varje steg hon tog.
”Isac… Jag tror jag måste stanna lite…”
Isac stannade snabbt till och gav henne en orolig blick. Dani såg på honom, men kunde inte se konturerna i hans ansikte. Hon blinkade flera gånger men blicken såg inte ett dugg klarare. Det kändes som hennes strupe snördes ihop, hon kunde inte andas. Hon kände benen ge vika och då hennes huvud träffade marken blev allting svart.

”Ms. Green…? Ms. Green!”
Dani hörde en röst i bakhuvudet, en irriterande sådan, som mugglarna på TV. Hon hörde den ropa hennes efternamn och hon koncentrerade sig på rösten för att kunna placera den. Men det var svårt.
”Ms. Green? Är ni vaken?”
Den här personen hade verkligen inte lätt för att vara tyst. Dani slog upp ögonen och andades in djupt. Nu kände hon igen rösten som hade försökt nå henne. Det var madam Pomfery. Hon var uppenbarligen i sjukhusflygeln. När hon reste sig till sittande position såg hon den runda, lilla kvinnans gestalt. Madam Pomfery log lättat mot henne.
”Ursäkta, Madam Pomfery, men vad hände egentligen?” Dani mindes att hon hade fallit ihop på marken, men inte mer än så.
”Flicka lilla, jag tror faktiskt att du blev förgiftad”
Dani såg frågande på sjukhusföreståndarinnan.
”Av vad?”
Madam Pomfery skakade på huvudet som hon inte ville säga det. Till slut suckade hon.
”Av stormhatt.”
Smart. Den som förgiftade henne visste alltså att hon var varulv. Hon kom ihåg någonting hennes morbror hade sagt när hon var mindre. ”Stormhatt, även känd som Aconitum lycoctonum. Aconitum ifrån det antika namnet på stormhatt och lycoctonum som betyder…”
Varggift.
Danielle rycktes tillbaka till verkligheten av Madam Pomferys röst.
”Miss Danielle?” Hon log ursäktande mot kvinnan vid änden av hennes säng.
”Förlåt, Madam Pomfery, jag tror att jag är frisk nog att gå nu.”
Sjukhusföreståndarinnan gav Dani en ogillande blick. Men sedan beviljade hon Dani’s önskan och lät henne gå ut ur rummet.

På bänken utanför sjukhusflygeln hittade hon Isac sovandes sittande. Hon log för sig själv och nuddade lätt vid hans axel när hon satte sig ner bredvid honom. Han ryckte till och kollade på henne med trötta ögon.
”Isac, har du suttit här ute hela natten?” Dani rynkade pannan åt honom.
”Mr. Filch försökte få mig härifrån, men jag vägrade gå…”. Han gäspade. ”Madam Pomfery lät mig inte komma in och träffa dig heller…”
Dani suckade och himlade med ögonen, just nu älskade hon honom verkligen.
”Kom här, du måste få sova”, sade hon och tog hans arm runt nacken. ”Det är ju julafton imorgon”.

Ja, det är julafton i min berättelse.
1. Dani's svar, jag hatar det, men jag kunde verkligen inte få ihop det på något annat sätt, vad tycker ni? Bra/dåligt?
2. Vill ni ha mer av något? Kommentera!
3. Alltså jag vet inte om man svimmar av stormhatt, men av den riktiga så gör man det i alla fall (enligt wikipedia) men om ni vet något som inte jag gör - feel free att skriva det!

Kommentera, gilla och dela! ♥ Så vet ni att jag skriver ett nytt kapitel så snart jag har tid. Tänkte börja avrunda denna ff lite, så nu får saker allt börja dra ihop sig!

1. Bra!
2. Allt!
3. ...
4. Om du börjar knyta ihop den här... Det kommer en tvåa va?

Haha 2:a vet jag inte riktigt Jag hade tänkt börja på en ny som jag känner mig jäkligt taggad på, men vill ha klar denna innan. Tack för att du uppskattar det jag skriver iaf ♥

Jaha, så du skriver en annan... Tagga mig när du lägger upp den! För du skriver sjukt bra!

Så galet bra

ALLTSÅ FÖRLÅT!! Har haft jordens sämsta uppdatering och jag skäms för detta - jag har verkligen tiden till att skriva, men ändå så skriver jag ju inte (!!) Jag vet verkligen inte om jag kommer skriva klart denna, vill hellre börja på min nya... men vi får verkligen se. Ni som gillar denna, om ni vill att den ska fortsätta så är det dags att göra era röster hörda.
Det kanske inte verkar som en stor grej, men publikrespons är oerhört viktigt för mig - ni pushar mig framåt. Självklart så skriver jag för min skull också, men att höra att någon gillar det man gör har en helt egen plats i hjärtat.
Tack för att ni står ut med mig och följer berättelsen trots denna kassa uppdatering ♥ Hjärta er väldigt mycket!