Alice Dawn och den där Sirius Black

Hej alla underbara vänner! Fantastiskt att ni står ut med mig, måste verkligen se till att uppdatera oftare.... Hur som helst kommer här ett nytt kapitel ^^
Enjoy!

Kapitel 18, Sirius

"Så där kan du inte göra Sirius, då ställer du kungen i shack!" Utbrast Remus upprört." Sirius suckade och beordrade sitt torn till rutan framför tornet istället.
"Bättre" sa Remus. "Dam från B2 till E2, shack matt," Han log triumferande.
"Äh kom igen! Först hjälper du mig och sen går du och vinner! Typiskt...," Sirius suckade.
"Men det är så reglerna är," kontrade Remus. "Man får inte ställa kungen i schack, vilket du gjorde, så jag var så illa tvungen att säga till dig."
"Så var det femte eller sjätte matchen du förlorade ikväll?" Frågade James och log retsamt. Sirius gav honom en retsam knuff och upptäckte till din förtjusning att det fick honom att trilla av armstödet på fåtöljen.
"Hej Remus, varför ligger James på golvet?" Det var Alice som hade kommit fram till deras bord.
"Jo Sirius förlorade i shack och James frågade om det var femte eller sjunde gånger den här kvällen," Svarade Peter.
"Jaha, trevligt. Jag satsar på sjunde, log Alice.
"Lögn, vill du spela en match?" Sirius drog handen genom håret innan han gjorde en inbjudande gest mot brädet.
"Nej tack, jag vinner för lätt mot dig. Kommer du inte ihåg förra partiet?"
"Men kom igen, det var en engångshändelse," muttrade Sirius.
"Tveksamt. Det verkar inte gå så bra ikväll heller om jag ska tro de andra. Hur många gånger har han förlorat Remus?" Undrade Alice.
"Jag tror faktiskt att det var femte gången han förlorade Alice," hävdade Remus. "Vill du spela en match?" Nu gjorde Remus en inbjudande gest mot brädet. Sirius himlade med ögonen.
"Visst, om jag får plats," svarade hon och såg menande på Sirius.
"Vi delar fåtölj," Konstaterade Sirius och log retsamt. Han skulle faktiskt inte ha något emot att dela fåtölj med henne trots att han inte hade några känslor för henne. Han såg uppmanade på henne. Hon såg inte vidare glad ut över utsikten att behöva dela fåtölj med honom.
"Nej, det gör vi inte," förklarade hon och tog ett steg närmre fåtöljen, med armarna i kors och mycket skeptisk min.
"Okej okej," suckade Sirius och reste sig för att ge plats åt den svarthårig, blåögda flickan framför sig. Han fick ett minimalt leende när han reste sig innan hon tog plats i fåtöljen och beordrade de svarta pjäserna upp på brädet igen.
"Får jag sätta mig på armstödet då lady Dawn?" Undrade han i retsam ton.
"Hmm... Okej då," sa hon sakta och flyttade fram en löpare.
Sirius hmm-ade tillbaka innan han bestämde sig för att försöka koncentrera sig på matchen istället. Men det gick inte så bra tankarna vandrade iväg. Varför hade han kallat Alice för lady? Hon var ju inte från någon gammal släckt eller så. I alla fall inte vad han visste. Han såg på henne i ögonvrån, hon lutade sig tillbaka när hon tänkte och lade armarna i kors över bröstet när hon tänkte. Det fick henne att se lite högdragen och stolt ut. Lite som en lady... Men varför såg han det? Han hade antagligen sagt det som ett skämt. Visst hade han? Ja. Det måste han ha gjort. Han såg bort från brädet mot de nya förstaårseleverna. De satt och pratade tillsammans. Där satt bland annat en flicka med bruna flätor och mörka ögon som hade tittat åt hans håll ett par gånger. Hon var söt, han borde prata med henne någon gång. De mörka ögonen såg på honom igen. De var mörkbruna insåg han nu och nästan lika djupa som Alice ögon. Alice. Varför blandade han in henne? Hon var bara en vän. Han hade inga känslor för henne. Hon var bara en vän....

Oj oj oj Sirius da!

Oj oj, stackars Sirius börjar nog tycka om Alice mer än vad han borde..

Sen måste jag nog säga att hela första biten gjorde mig väldigt väldigt stolt över hur mycket du har lärt dig om schack (Vilket dessutom gör att du automatiskt är utmanad på schack på måndag efter skolan, just so you know.)
Mycket bra skrivet!

JÄTTEBÄST!!♥ Ojojdå Sirius du som ska föreställa charmör!

Superbra!!!

Hej hej allesammans och hoppas att ni har ett bra lov. Mitt är väl ganska bra ändå... Började tyvärt med att lite akut åka till tandläkaren då jag lyckats slå av en lagning... men det är bra nu. Tog dock emot lite med knäet också vilket stör mig mer då jag har både skrapsår och blåmärke där nu.. Men men, det här över.
Enjoy!

Kapitel 19, Alice

Det var veckan före allhelgona och en dag då regnet hängde i luften. Alice och i princip alla andra hade därför med sig paraplyer i olika färg och form till quidditchplanen. I och med att det var Gryffindor mot Slytherin så fanns där väldigt många röd-guldiga och väldigt många grön-silvriga sådana plus ett antal magiska som bytte färg lite då och då. Alice hade tyvärr inte fått tag i ett magiskt men hoppades ändå få fälla upp sitt eget paraply. Inte på grund av regn (för det ville hon helst slippa) utan för att om Gryffindor vann hade det varit underbart att få hela läktaren att fälla upp sina paraplyer så att den lyste av rött och guld. Medan Alice hade tänkt på detta verkade Patricia ha hittat en plats på främsta raden mellan några femteklassare och Sirius, Peter och Remus som alla verkade mer entusiastiskt än vanligt.
"Hej killar, ni verkar mer entusiastiska än vanligt." Konstaterade Alive.
"Ja, James är ju med i laget nu så det ska bli spännande att se hur han klarar det," svarade Remus.
"Han är säkert jättenervös," konstaterade Sirius med ett flin.
"Vilken position har han?" Frågade Patricia.
"Jagare," ropade Peter över larmet som plötsligt uppstod när spelarna kom in på planen. Alla fem deltog muntert i hejaropen och när de hade tystnat något böjde sig Sirius fram och pekade på en liten svarthårig figur.
"Där är han! Nummer 7!" Utbrast Remus när han fick syn på figuren Sirius pekade på.
"Kom igen nu Potter! Krossa dem!" Vrålade Sirius och gav upp ett högt tjut när Madam Hooch blåste i visselpipan för att starta matchen. Alla spelarna flög upp några meter och väntade på att de fyra bollarna skulle släppas lösa. De behövde inte vänta länge och snart flög både klonken och de vildsinta dunkarna runt planen med en hejdlös fart. James klarade sig faktiskt riktigt bra än så länge. Det vill säga han hade lyckats att bli undvika att bli träffad av dunkare och inte passat klonken till någon motståndare. I övrigt verkade han fortfarande aningen nervös. Men så fick han klonken igen, gjorde en tvär gir rakt upp och svängde sedan runt mot Slytherins målstolpar. Han stannade upp en halv sekund innan han satte av på nytt, följd av andra lagets jagare och Gryffindorarnas allt högre hejarop. Han flög snabbare och snabbare och man kunde nästan ta på spänningen som uppstod. När han bara var några meter från mål satte dessutom lagets sökare fart och flög det snabbaste han kunde, rakt upp och samtidigt som James gjorde mål fångades den gyllene kvicken! Hela Gryffindors läktare tjöt av jubel och till Alice stora glädja fälldes det upp ett antal paraplyer vilket resulterande i en färgexplotion utan like. Alla tjoade och hoppade och kramades till höger och vänster. Alice svängde runt med Patricia och high fivade både Remus och Peter. Men att high-fiva Sirius gick inte så bra. Han snurrade just runt en flicka med långa bruna flätor och mörkbruna ögon. De skrattade och verkade väldigt glada båda två. När de slutat snurra runt drog de sig ifrån varandra och Sirius fick syn på Alice. Han var på väg att börja säga något men Alice gav honom bara ett mycket snabbt, nästan obefintligt leende innan hon vände sig tillbaka till Patricia och började gå ner för läktartrappan. Att se Sirius och den där förstaårsflickan borde inte ha påverkat henne. Åtminstone inte så mycket och på det sättet. Det gjorde nästan ont vilket det absolut inte borde göra. Sirius var inget mer än en vän. Hon borde vara glad. De verkade ju tycka om varandra så varför skulle hon lägga sig i? Men trots detta avundades hon flickan. Hon ville inte avundas henne. Hon borde inte avundas henne. Sirius var bara Sirius och inget mer. Alice gav ifrån sig en frustrerad suck och tog sig in genom porträtthålet. Inne i uppehållsrummet var firandet redan igång och Alice såg sig omkring för att hitta en lite lugnare ledig plats. Hon började gå bort mot soffgruppen vid fönstret men stannade och vände tvärt när hon fick se att Sirius satt där. Och brevid honom satt den brunhårig flickan. Istället gick hon och Patricia och satte sig vid brasan tillsammans med Vanda, Luanne, Lily och några tredjaklassare. Snart var nästan alla i soffgruppen inbegripna i en livlig skildring av matchen. Faktiskt så var det bara Alice som inte sa så mycket. Hon tänkte dock desto mer och kom fram till att hon inte hade några känslor alls för Sirius. Och om hon någonsin haft det begravde hon dem djupt inom sig och hoppades att hon aldrig skulle bli kär i honom. Sirius var ju bara en vän, visst var det så?

Jättebra!

JÄTTEBRAA!♥ Haha Alice dåh...

Men stackars, stackars, stackars dig... Det måste gjort jätteont Men hoppas allt är bra nu iallafall!♥

Jodå, men nu är det mycket bättre, tack ♥

Skönt! ♥