Gryffindor Keeper

Naaawwwwwwww♥

Min segersång komponerad av HEROS:
JA HAN ÖVERTYGADE GABBIE JA HAN ÖVERTYGADE GABBIE
,VAD BRA HAN ÄR IDAG!

_{Skrivet av JossiMarauder:}
Naaawwwwwwww♥

_{Skrivet av Holytail:}
Min segersång komponerad av HEROS:
JA HAN ÖVERTYGADE GABBIE JA HAN ÖVERTYGADE GABBIE
,VAD BRA HAN ÄR IDAG!

Tack båda två ♥


Nu kommer nästa kapitel, hoppas att ni gillar det. Det är lite konstigt men det spelar ingen roll.


Kapitel elva
(Gabrielle's perspektiv)

Jag satt i i en fåtölj framför brasan i uppehållsrummet och läste när Janice kom inspringande i rummet.
“Gabbie” sade hon med andan i halsen “du måste hjälpa mig”
“Med vad?” frågade jag förvirrat
“Sophie” svarade hon med en suck, tog tag i min handled och drog mig ut genom dörren.
Hon sprang upp för trappan, och upp till Hogwarts stora hall.
“Vart ska vi?” frågade jag mellan mina tunga andetag.
“Till sjön” sade Janice och ökade farten.
Jag suckade och ökade farten jag med. Nu hade vi kommit ut på den gigantiska gräsmattan. Vi sprang mot sjön, nu kunde man skymta det gråblåa vattnet. Janice stannade och sträckte ut sin arm framför mig, jag stannade tvärt. Vid kanten mellan vattnet och gräset stod Sophie. Hennes långa kläder virvlade i vinden tillsammans med hennes hår. Hon stod helt stilla, som om hon väntade på något. Plötsligt kom en stor våg, Sophie sträckte ut armarna i luften och föll framåt ner i det skummande vattnet. Både jag och Janice skrek till och sprang sedan fram till vattnet. Jag såg mig förtvivlat omkring men kunde inte se henne någonstans.
“Där!” skrek plötsligt Janice och pekade mot det mörka vattnet.

Jag såg inget men det spelade ingen roll, jag dök ner i den skummande sjön och simmade med stängda ögon fram under det virvlande vattnet. Jag kände mig fram med händerna med fick inte tag på Sophie’s kropp. Jag öppnade motvilligt mina ögon men vatten och sand flöt in i dem så jag stängde de snabbt igen. Men jag hade lyckats urskilja Sophie’s kropp den korta sekund som mina ögon hade varit öppna. Jag simmade så fort jag kunde åt det håll jag visste att hon var. Jag kände hur luften började försvinna ur mina lungor men jag kämpade på. Jag var tvungen att nå fram till henne. Jag höll min ena hand framför ansiktet och plötsligt stötte jag i något kallt och tygigt, Sophie. Jag fick tag i hennes arm och letade mig upp till hennes huvud. Jag lyfte upp det över vattenytan samtidigt som jag själv kom upp i den kalla luften och tog ett djupt andetag. Jag simmade in mot land med Sophie i mina iskalla armar. Jag släpade upp henne på land och Janice rusade fram till oss.
“Vi måste få upp er till sjukhusflygeln” sade hon med panik i rösten.
Jag nickade och med samlade krafter, mest Janice krafter eftersom att jag nyss hade tagit en simtur i det iskalla vattnet, halvt bar, halvt släpade vi Sophie’s slappa kropp upp mot slottet.

När vi kom in innanför dörrarna samlades många nyfikna människor omkring oss. Vi försökte fösa bort de så att vi kunde komma upp till sjukhusflygeln.
“Flytta på er!” ropade Janice förtvivlat och några skräckslagna förstaårselever hoppade åt sidan.
Vi kämpade upp för trapporna och kom tillslut fram till dörren som ledde till sjukhusflygeln.
Jag knackade lätt på dörren och var nära på att ramla ihop av ansträngning. Fotsteg hördes innanför dörren och en trött madame Pomfrey öppnade dörren. När hon såg oss blev hon alldeles skräckslagen.
“Vad har ni gjort barn?” sade hon chockat.
“Sophie hoppade i vattnet” sade Janice “och Gabbie räddade henne”
Madame Pomfrey hjälpte oss in och lade mig och Sophie på varsin säng.
Hon gav mig någon sorts medicin som fick mig att bli alldeles varm i kroppen. Det sista jag såg innan jag föll i sömn var att madame Pomfrey hällde någon sorts grön vätska i Sophie’s mun.

Jag slog upp ögonen och såg mig förvirrat omkring, vart var jag? Sen mindes jag, Sophie hade fallit i vattnet och jag hade försökt att rädda henne. Jag tittade bort mot Sophie’s säng hon sov, hoppades jag. Jag klev försiktigt ur sängen och gick bort till henne. Jag lade en hand på hennes axel och skakade henne försiktigt. Hon öppnade långsamt sina ögon. Jag tänkte säga något i stil med ‘Vad skönt att du är okej’ men det som kom ur min mun var något oväntat.
“Varför gjorde du det Sophie?” jag lät förtvivlad och rädd, vilket jag var.
Sophie öppnade sin min till en tunn springa och viskade tyst.
“Lourens”
Sedan föll hon tillbaka ner i sängen.

Okej, okej. Min teori:
Lourens är Sophie's påhitt, alltså, han finns hara i hennes tankar. Gabbie och Janice kan se honom eftersom att dom har ett soets band med Sophie. Dom är bästa vänner, oxh om man är bästisar har man en sort ko takt som ingen kan bryta.
Lourens är liksom som en tvångstanke och han uppmanade Sophie att dränka sig själv.
Han kunde alla famikjefrågor för att det var ju Sophies hjärna som hittad på honom. Ä

Flummigt, jag vet xD♥

Haha Jossi.... Din teori var bra.. Men dom andra kunde faktiskt se honom! xD
Tror jag iallafall...
Flummigt kapitel är bästa kapitlet!♥

RÖR INTE TILL MINA TANKAR NOW!!!!!!!! Dx xD

Haha, skum teori xD
Men bra x)

Tack♥



Haha, tack xD ♥

Jättebraaaaa!!!!!!! Eller ännu bättre man hur ska man förklara det när man mållös för att det var så bra!

Tack så jättemycket



Förlåt för att jag inte har legt upp något kapitel idag, eller igår. Eller lede jag upp ett igår? Jag har dålig koll på dagarna... x)
Men förlåt! Jag ska lägga ut ett så fort jag får tid!

Ok du la inte upp igår men i förrgår