Spring innan de tar dig (Öppet)

Mina nickade tacksamt mot Aravis och lyssnade till hennes tal.
Hon hade rätt. Mina ville inte ta order längre.
Hon gjorde en ansats att resa sig, men måste påminna sig om att kvinnan snart skulle hjälpa henne och hennes ben. Mina slappnade av och lutade sig tillbaka i stolen och lät lugnet vila över henne som ett varmt och skönt täcke.
Mina tog sin chans. För hon visste att hon snart inte skulle kunna vara lugn, utan måste vara på helspänn varenda minut.
Mina kände på sin dolk hon hade i fickan. Hon hade aldrig behövt använda den. Så den låg bara där, som ett rovdjur vändan på bytet.

Hon suckade. Snart var det nog dags att ta det hon ville ha från lägret.

Celaena bet sig i läppen medan hon försökte avgöra vem hon skulle gå först till. Båda var skottskadade, men hon hade redan prioriterat tidigare egentligen. Och hon hade nyss lovat Emory så hon böjde sig ner och tog sakerna som hon behövde medan hon gick fram till honom.
"Jag ska klippa av din ärm. Sorry", sade hon medan hon tog på sig handskarna och gjorde en ansats till att klippa av hans kläder. Hon skulle ha bett honom att ta av sig tröjan ifall han kunde men hon tvivlade starkt på det. Vare sig hur mycket man än ignorerade smärtan så kunde den mot ens vilja ibland styra kroppen.
Hon kastade en blick mot Mina. "Hur känner du dig? Jag ska skynda mig, men under tiden kan du se till att skära upp byxorna och sedan knyta en bit tyg precis ovanför skadan", sade hon till den unga kvinnan med ett litet leende.
Efter det hade hon endast ögon för Emory även om hennes öron uppmärksammade allt i deras närhet. Hon behövde dock inte vara lika försiktig som när hon tog ut kulan ur Aravis ben, men hon kände att Emory skulle vara aningen mindre samarbetsvillig.
Hon förde saxen mot hans ärm och såg sedan upp mot honom en sista gång som för att försäkra sig att allt var helt okej.

Mina nickade och skar motvilligt upp sitt byxben, tog en bit tyg och gjorde som kvinnan sagt.
Hon vet att hon inte borde, men gjorde det ändå.
Mina gick bort till närmaste soldat och chockas av synen av honom.

Det var han!,killen som hjälp Mina att fly.
Självklart hade Mina gjort det mesta själv, men han hade distraherat vakterna medans hon smög ut.
Vilket inte hade varit lätt.
Stora droppar trillade ner för Minas kinder. Hon torkade bort dom. Men... Vad tusan! Hon lät några till droppar falla ner tills hon tyckte att det räckte. Han skulle ändå inte bli sörjd. Det
var Mina väldigt säker på.
Hon letade igenom hans fickor hittade tändstickor och mer anumition dom hon stoppade i fickan, och gick tillbaka till sin plats som om inget hade hänt.

Emory drog en djup suck. Han hade inte förväntat sig ett sådant utbrott och han kom på sig själv med att stirra efter henne med öppen mun medan hon satte av som han stängde så fort han kom på sig själv. Hon hade dock en poäng. Han hade ingen aning vem eller vad hon vad eller vad hon hade gjort. Något som hon tydligen verkade veta om dem andra.
Han fortsatte att stirra efter kvinnan medan Aravis talade. Synen roade honom men det var något han höll borta ifrån sitt ansikte.
När han blev tilltalad av läkaren tittade han tillslut bort ifrån kvinnan och nickade lätt. Det var något han redan räknat ut även om det smärtade honom något. Jackan hade varit till stor nytta för honom men han kunde nog hitta något substitut även om det hade något kulhål genom sig. Han mindes lätt att han träffat på ett lik som såg ut att vara i hans storlek med ett skott i pannan.
”Få det bara överstökat”, uppmanade han läkaren då hon såg att hon tvekade. För tillfället fick han lita på att de andra hade koll på deras omgivning men han kunde inte höra något utöver det vanliga.
Han svor till lätt för att sedan bita ihop tänderna hårt då han ändrade armens ställning något för att göra det lättare för henne.
Det var tydligt att han hade förlorat en hel del blod. Jackan släppte inte igenom det våta men innanför den var hans gråa tröja täckt med det. Han gav läkaren en granskande blick. Avskydde att behöva erkänna sin svaghet men visste att det var det rätta ifall han skulle kunna vara det bästa han kunde.
”Som sagt, rakt igenom.” Pressade han fram mellan sammanbitna tänder men nämnde inte det självklara. ”Så, doc. Vad tror du, kommer jag överleva?” Han sade det mest för att distrahera sig själv men blinkade till emot henne med ett svagt leende på läpparna. Den lätta yrseln fick hans tunga att lossna något och fick mannen under att sticka fram.

Det var ganska uppenbart att Gwen egentligen inte visste vad hon höll på med. Hon tog ner tältet med ren ilska snarare än att plocka ihop det som det skulle. Självklart visste hon i teorin hur man skulle ta ner ett tält, hennes hjärna var full av sådan fakta, men hon hade aldrig gjort det i praktiken. Hon nu var hon så ilsken att alla rationella tankar blockades, att hon inte ens kunde använda sig av kunskapen hon hade.
"Förbannade... jävla... skittält!" för varje ord ryckte hon upp en tältpinne hur marken. Tälten som armén använde sig av var stora och runda - 5 m i diameter - med utrymme för en elektrisk kamin i mitten, och soldaterna sov runt den som blomblad.
Hon morrade högt när hon fortsatte att demolera tältet till en hög av tyg. Sedan föll hon ihop raklång på marken, helt utpumpad. Det regnade inte lika mycket längre, men Gwen njöt av de få dropparna som landade på hennes ansikte och svalkade henne. Med ett halvt öra lyssnade hon på de andra. När Aravis talade hade hon stor lust att protestera. Hon sträckte upp en arm i luften och mumlade något ohörbart. Sedan lät hon armen fall ner bredvid sig igen. Hon slöt ögonen, och funderade på vad hon skulle göra härnäst. Sova kanske.

(Tänkte bara förklara Gwens beteende lite. Hon har ju under hela sitt liv enbart träffat två människor - hennes skapare och hennes närmaste överordnade. Alla andra har hon bara sett på video. Hon har inte direkt känt särskilt många känslor tidigare. Hon kände ingenting för de hon såg på filmerna och de hon la upp planer för. De var bara brickor i ett stort spel. Men nu har hon upplevt mer på några dagar än någonsin tidigare - väderomslag, kyla, hunger, död på nära håll. Hon har även både dödat och blivit ifrågasatt. Hennes känslor fick helt enkelt fnatt och behövde få ur sig allt. Hon är snart tillbaks till sitt vanliga kallsinniga jag )

(That's awesome x3)

Celaena tvekade. Flirtade han just med henne? Och om han gjorde det, vad känner hon inför det? Ingen aning, men attraktiv är han i alla fall...
"Jag skulle aldrig låta dig dö", log hon istället tillbaka innan hon klippte upp både jackan och tröjan. Okej, hennes leende var kanske aningen mer öppet och aningen mer... mer flirtigt kanske än i vanliga fall, men vadå liksom? Hon var inte säker på ifall han flirtade eller inte och oavsett situationen så passade leendet i vilket fall som helst. Hon vann hur man än ser det.
"Det här kommer göra ont dock", mumlade hon och tog upp vattenflaskan. "Jag bara gissar här att du är typen som klarar dig utan smärtstillande så att du kan känna armen och att vara försiktig är slöseri med tid?" Hon bara pratade med honom så att han koncentrerade sig på något annat än smärtan medan hon höll hans handled så att han inte skulle råka slå till henne när det väl gjorde ont. Det hade hänt allt för många gånger.
"Nu är det värsta mer eller mindre över", fortsatte hon prata och lade undan vattenflaskan och tog fram alla andra nödvändigheter. Hon fortsatte att tala, ledde honom igenom det hon gjorde och frågade då och då ifall han var okej, men annars så fokuserade hon på sitt jobb. Hon oroade sig dock om Emory och hans arm. Han skulle förmodligen försöka fortsätta använda den ifall hon hade lyckats läsa av hans personlighet rätt. Hon var förmodligen ute och cyklade dock.

Emory stelnade till vid hennes ord för att sedan lätt pressa sin lediga hand emot sitt lår. Genom byxan klämde han åt runt det. Pressade in de korta naglarna men höll stilla.
”Det är något jag inte tror på förrän jag sett det.” Orden var inte mer än ett mummel. Mer än tanke än att det varit meningen att de skulle ha kommit ut. Fortfarande hade han färskt i minnet hur hon vänt sig ifrån soldaten när kvinnan slagit honom. Hur hon ville hjälpa dem även om de var främlingar. Inte bara han som dödat deras egna utan även någon som Aravis. Åter igen ställde han sig frågan vad det var för fel på henne men aldrig högt.
”Det här är inte min först skottskada, doc. Jag visar dig mina ifall du visar mig dina” Leendet som befunnit sig på hans läppar blev stelare då hon höll på. Andra gånger hade han valt att bränna igen såren då han inte hade haft utrustning och såren vägrat att sluta blöda. Den smärtan var inget emot den han hade nu. Bara vid tanken kunde han nästan känna lukten av sitt eget kött.
”Tack”, sade han då hon var klar och började lätt knyta näven och sedan öppna den igen.
En sval vind fick hans blottade hy att knottra sig. Håret som tidigare legat slickat emot pannan hade börjat torka och kläderna likaså. Värmen ifrån elden hjälpte men han insåg att det inte skulle dröja länge nu förrän de begav sig.
Han vred sin blick emot kvinnan som tydligt inte hade en aning om hur man plockade ihop ett tält, inte för han förstod vad hon skulle göra med det.
”Behöver du hjälp med det där?” ropade han åt hennes håll och tog sig fram till en av soldaterna. Efter att ha klätt av mannen dess tröja och jacka tog han något knöligt av sig det sista av sina egna innan han försiktigt drog på sig den döde soldatens. De var något stora men passade hyggligt.

Celaena log emot honom. "Jag har alldeles för många och skulle vara tvungen att vara helt naken mer eller mindre", retades hon. "Det största är en brännskada på ryggen..." mumlade hon sedan och mindes än hettan från explosionen och hur hon hade kastar sig över Isabelle som endast varit femton då. Hon mindes lukten av sin egen brända hud. Sedan dess hade hon dock blivit torterad med piskor över ryggen också, så de fanns också över hennes läkta, men brända, hud. Hon hade bara egentligen tre skottskador. Hennes syskon hade attraherat kulor mer än hon. Hon togs istället till fånga och blev torterad för det mesta. Eller så blev hon ivägsänd till galor med viktiga personer och skulle försöka ta reda på information på bästa möjliga vis då hon var den vackraste i sin grupp. Hon brukade droga personerna hellre än att sälja sin kropp, vilket var det regeringen hade velat.
Hon skakade av sig minnena. De var hemska allihop. Förutom hennes syskon som dödat allt för många personer som försökt våldta henne...
Hon gick istället bort till Mina med sakerna hon behövde och satte sig på knä framför henne. "Hur gammal är du?" undrade hon sedan med ett mjukt leende och började göra i ordning allt hon behövde. "Vill du ha smärtstillande?"

Aravis såg sig om på soldaterna och visste att de snabbt borde ta sig iväg men länsa soldaterna först.
"Om ni går igenom soldaternas saker, låt personbevis, foton och liknande vara kvar. Deras familjer förtjänar att få deras kroppar åter. Alla soldater är inte frivilliga och de som är det har ändå någon som älskar dem." sa Aravis med en skarp blick och en röst som inte tålde motsägelser. Hon började sedan ta sig haltande ut ur gläntan till skogen och nickade åt Emory och Celaena hon passerade.
"Jag tänker fixa någon form av käpp eller krycka till mig och Mina. Vi måste ta oss snabbt fram och våra skador läker inte om vi stödjer på dem." sa hon enkelt och log trots att hon borde vila. Hon såg blek ut och hon hade förlorat mycket blod. Ändå var hon igång och pressade sig själv. Hon var en envis natur och skulle aldrig erkänna sig besegrad, hon ville vara som dem de genmanipulerade.
Då hon kom in i skogen tog hon sig fram allt längre in, hon ville finna en bra gren att kunna stödja sig på.

Dakota tar varsamt upp sin stråke när regnat avtar. Han ser bara efter om det blivit några skador på den. Stråken har klarat sig igenom mycket nu, saker som att ha blivit slipad till ett vapen eller att ha hamnat helt under vatten. Dakota försöker undvika sådant numera. Dakota är ingen bra simmare och hans packning hade inte mått bra alls av att plötsligt bli dunkad i vatten. Hans fiol hade inte torkat ordentligt på veckor och det tog ungefär lika lång tid att försöka hitta nya strängar till den. Han hade olyckligtvis använd de gamla strängarna för att byta till sig vatten och mat från några andra genmanipulerade. Till sin lycka hade de inte känt igenom honom.

Faktum är att Dakota skattar sig lycklig över att han tydligen inte gjort någon av dessa något ont. När människorna vände sig mot de genmanipulerade så ströp de genast Dakotas kontakt med världen utanför. Den kontakt som varit var redan minimal, nästan obefintlig. De hade satt Dakota i ett rum och fört in en genmanipulerad efter en annan och bett honom läsa samma mening om och om igen.
"Ta livet av dig" Meningen börjar plötsligt ringa i huvudet på honom som ett mantra och han lägger hastigt undan stråken igen. Han lägger undan den ungefär samtidigt som Aravis nämner att hon ska hitta en käpp eller krycka av något slag. Om inte stråken varit ett av de mest fragila saker Dakota någonsin haft i sin ägo skulle han erbjudit den. Dessutom är den troligen för kort. Istället...
"Jag... jag kan hjälpa dig att leta efter något passande", säger Dakota när han reser sig och går fram till henne. Något måste han göra som ursäkt för att ha orsakat Aravis sår. "Det måste finnas något häromkring" fortsätter han som en försäkran eller för att undvika de protester som säkerligen kommer komma ändå. Det kanske bara är han vana vid att inte behövas som spökar dock.